Vi är ute på vägarna igen.
Det är samma gamla visa. Tidiga morgnar, sena kvällar, mil efter mil på svenska vägar. Kaffe från bensinmackar, snabba måltider längs motorvägen och ett ständigt plingande från telefonerna när våra fiskare runt om i landet jobbar vidare med nästa gädda.
Trots att vi har levt så här i fem år lyckas Sara och jag gång på gång glömma bort vilket tempo vi faktiskt håller. När man är mitt i det känns det normalt. Det är först när man sätter sig i bilen efter ännu en konfrontation och plötsligt känner hur tröttheten kommer ikapp som man inser att det kanske inte är helt normalt att leva på det här sättet.
Den här veckan har varit en sådan vecka.
Vi har dragit upp ett gäng gäddor på olika platser runt om i landet. Varje gång står vi där och väntar, och varje gång blir vi nästan lika förvånade när personen faktiskt dyker upp.
Efter alla skriverier, alla artiklar, alla tv-inslag och snart 800 konfrontationer borde man kunna tro att de som söker barn på nätet skulle ha förstått riskerna vid det här laget.
Men ändå står de där.
Samma nervositet. Samma bortförklaringar. Samma märkliga förvåning över att någon faktiskt ställer dem till svars för det de själva har skrivit.
Det är som att driften att få träffa ett barn fullständigt kör över allt annat förnuft.
Samtidigt som vi har varit ute och konfronterat har veckan också innehållit något som för några år sedan hade känts nästan otänkbart.
Vi har haft ett mycket intressant möte med justitieminister Gunnar Strömmer. För första gången på länge känner vi att de frågor som Dumpen har drivit under så många år inte bara hörs – de tas på allvar från fler partier.
Efter mötet satt Sara och jag och pratade i bilen. Vi konstaterade att kanske börjar de där hundåren äntligen ge resultat.
När vi startade Dumpen möttes vi ofta av tystnad. Många ville inte prata om övergrepp mot barn. Andra ville hellre diskutera våra metoder än de vuxna som aktivt sökte upp barn för sexuella ändamål.
Nu märker vi att något håller på att förändras.
Frågorna är uppe på bordet.
De går inte längre att ignorera.
Vi har också föreläst på Regeringskansliet på initiativ av Sverigedemokraterna. Flera andra partier deltog och visade intresse för frågorna vi arbetar med. Tyvärr lyste vänsterpartierna med sin frånvaro, vilket är synd. Barn utsätts nämligen inte efter partifärg.
Förövare röstar inte på ett särskilt parti.
Offer tillhör inte en viss ideologi.
Barns trygghet borde vara en fråga som förenar, inte splittrar.
Som om inte det vore nog har Sara dessutom vittnat via länk i en norsk rättegång. Fallet handlar om en norsk man som Dumpen konfronterade för snart två år sedan. Det är ytterligare ett exempel på hur vårt arbete inte stannar vid själva konfrontationen. Det som sker på en parkeringsplats eller utanför en restaurang är ofta bara början på en betydligt längre process.
När vi summerar veckan inser vi att det är lätt att bli fartblind.
Det är lätt att vänja sig vid att ena dagen stå på en parkeringsplats i Norrland, nästa dag diskutera lagstiftning med beslutsfattare i Stockholm och tredje dagen följa en rättsprocess i Norge.
Men mitt i allt detta finns också något som driver oss framåt.
Känslan av att arbetet faktiskt gör skillnad.
Känslan av att frågor som länge sopades under mattan nu diskuteras öppet.
Känslan av att fler människor börjar förstå omfattningen av problemet.
Och kanske framför allt känslan av att Sveriges barn långsamt men säkert får fler vuxna som är beredda att stå upp för dem.
Det är den känslan som gör att vi fortsätter.
Trots tröttheten.
Trots milen på vägarna.
Trots motståndet.
För när man ser att arbetet gör nytta blir det väldigt svårt att stanna.
