I veckan lämnade ännu en politiker sina uppdrag efter misstankar om barnpornografibrott. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Men mitt i debatten valde den tidigare M-riksdagsledamoten och juristen Maria Abrahamsson att mana till lugn.
”Kan vi stoppa paniken lite?” skrev hon på sociala medier.
Hon fortsatte med att påpeka att den som konsumerar barnpornografi inte nödvändigtvis behöver vara pedofil.
Rent tekniskt har hon naturligtvis en poäng. Alla som laddar ner eller tittar på övergreppsmaterial på barn uppfyller inte de kliniska kriterierna för pedofili. Men frågan är om det verkligen är där fokus bör ligga.
För mig blir det ett märkligt resonemang.
Om någon sitter hemma framför datorn och konsumerar filmer och bilder som dokumenterar verkliga sexuella övergrepp mot barn, vad exakt är det vi försöker nyansera? Vad är det vi vill att allmänheten ska förstå bättre?
Att personen kanske inte är pedofil?
Det känns ungefär som att stå bredvid en brinnande byggnad och diskutera vilken färg brandbilen har.
Problemet är inte vilken etikett vi sätter på personen. Problemet är att varje bild, varje film och varje nedladdning bygger på ett verkligt övergrepp mot ett verkligt barn.
Det finns dessutom forskning som visar att konsumtion av övergreppsmaterial inte är någon isolerad företeelse. Tvärtom finns det studier som pekar på att personer som konsumerar barnpornografi löper en ökad risk att senare begå kontaktövergrepp mot barn.
Forskningen är inte enig om exakt hur stark kopplingen är eller att alla går från konsumtion till fysiska övergrepp, men sambandet är tillräckligt allvarligt för att tas på största allvar av rättsväsende, forskare och barnrättsorganisationer.
Det är egentligen inte särskilt svårt att förstå.
Precis som andra former av beroendeproblematik och tvångsmässiga sexuella beteenden tenderar konsumtionen att eskalera. Det som igår gav en kick räcker inte alltid i morgon. Gränser förskjuts. Fantasier normaliseras. Empatin för offren minskar.
Därför är det direkt farligt när debatten börjar handla mer om förövarens eventuella diagnoser än om barnen som utsätts.
Vi har sett samma mönster i åratal.
När någon avslöjas med övergreppsmaterial börjar diskussionen nästan omedelbart kretsa kring hans framtid, hans karriär, hans familj och hans anseende. Han riskerar att förlora jobbet. Han riskerar att skilja sig. Han riskerar att få sitt liv förstört.
Men barnen då?
Barnet på bilden.
Barnet i filmen.
Barnet vars värsta stund i livet fortsätter att spridas över internet år efter år eftersom vuxna människor fortsätter att konsumera materialet.
Var finns paniken för dem?
För varje gång någon klickar på en fil finns det ett barn i andra änden av den kedjan. Ett barn som inte fått välja. Ett barn som blivit utnyttjat. Ett barn som får leva med konsekvenserna långt efter att rubrikerna försvunnit.
Så nej.
Jag tycker inte att vi ska stoppa paniken.
Jag tycker att vi borde vara betydligt mer upprörda över att vuxna människor fortfarande ser sexuella övergrepp på barn som något de kan konsumera i ensamhet framför en datorskärm.
Det är inte paniken som är problemet.
Det är normaliseringen.
