Om man enbart skulle gå efter hur vissa delar av gammelmedia rapporterar om Dumpen skulle man kunna tro att vi lever i konstant motvind. Att vi är kontroversiella, ifrågasatta och ständigt på väg att förlora allmänhetens förtroende.
Men verkligheten ser annorlunda ut. Den ser faktiskt väldigt annorlunda ut.
Vi tillbringar en stor del av våra liv ute på vägarna. Vi kör genom Sverige från norr till söder. Vi äter på vägkrogar, tankar på mackar, bor på hotell och rör oss bland vanligt folk varje dag. Där möter vi verkligheten.
Inte den som skrivs på ledarsidor eller diskuteras i mediebubblor, utan den verklighet som människor lever i.
Och överallt möts vi av samma sak.
Människor kommer fram och hälsar. De vill ta en bild, skaka hand eller bara säga några ord. En lastbilschaufför på en rastplats. En pensionär på ett café. En småbarnsförälder på en bensinmack. En hotellanställd som smyger fram när ingen ser. Budskapet är nästan alltid detsamma:
”Fortsätt det ni gör.”
”Ni behövs.”
”Tack för att ni står upp för barnen.”
Det är svårt att förena de mötena med den bild som ofta målas upp i media.
Vanligt folk verkar nämligen fullt kapabla att hålla två tankar i huvudet samtidigt. De förstår att världen inte är svartvit. De förstår att det finns juridiska frågor att diskutera och att olika människor kan ha olika åsikter om metoder. Men de ser också det som ibland verkar gå vissa journalister helt förbi – nämligen problemet vi faktiskt arbetar med.
De ser männen som söker kontakt med barn i sexuellt syfte.
De ser övergreppen.
De ser offren.
De ser verkligheten.
Kanske är det just där skillnaden ligger. För medan många reportrar verkar besatta av att granska budbäraren så fokuserar vanligt folk på budskapet.
När en ny konfrontation publiceras är det ofta samma mönster. Mannens handlingar hamnar i bakgrunden medan rubrikerna handlar om Dumpen. Inte om varför en vuxen man sexchattat med vad han tror är ett barn. Inte om vilka konsekvenser sexuella övergrepp får för barn. Inte om samhällets misslyckanden att skydda de mest utsatta.
Nej, fokus hamnar återigen på oss.
Det är en märklig journalistisk reflex.
För tänk om samma princip skulle användas på andra samhällsproblem. Tänk om rapporteringen efter ett avslöjande om ekonomisk brottslighet främst handlade om journalisten som avslöjade fusket. Eller om rapporteringen om korruption handlade mer om den som slog larm än om själva korruptionen.
Det skulle framstå som absurt.
Ändå sker det gång på gång när ämnet är sexuella övergrepp mot barn.
Samtidigt fortsätter verkligheten att göra sig påmind ute på vägarna. Vi möter människor som inte lever sina liv genom ledarsidor eller kulturkrönikor.
Människor som ser sina egna barn och barnbarn framför sig när frågan kommer på tal. Människor som förstår att barns trygghet måste vara viktigare än vuxnas bekvämlighet.
Det betyder inte att alla håller med om allt vi gör. Det vore en orimlig förväntan.
Men det betyder att människor i allmänhet verkar ha en betydligt mer nyanserad och balanserad syn på vårt arbete än vad man kan få intrycket av om man bara läser vissa mediers rapportering.
Så frågan kvarstår.
Varför väljer delar av media så ofta att vinkla rapporteringen om Dumpen på samma sätt?
Varför blir fokus så ofta metoden istället för problemet?
Varför verkar vissa journalister känna ett större behov av att granska dem som uppmärksammar övergrepp än dem som faktiskt utsätter barn för dem?
Det är frågor som förtjänar att ställas.
Under tiden fortsätter vi att göra det vi alltid har gjort. Vi sätter oss i bilen, kör vidare genom Sverige och möter människorna som står längs vägen.
Och varje gång någon stannar oss för att säga ”tack”, blir vi påminda om en enkel sak:
Verkligheten ser inte alltid ut som den beskrivs i tidningen.
