Det mest slående när man läser chatt efter chatt med en gädda är inte bara vad han skriver till barnet. Det mest slående är hur totalt upptagen han är av sig själv.
Det går nästan som en röd tråd genom hela konversationen.
”Jag har familj.”
”Jag har ett jobb att förlora.”
”Ingen får få reda på det här.”
”Tänk om någon ser oss.”
”Du måste hoppa in snabbt i bilen.”
Hela tiden handlar det om honom. Hans liv. Hans rykte. Hans konsekvenser.
Aldrig barnet.
Vi ser det gång på gång. Gäddan kan sitta och skriva de mest groteska saker till någon han tror är ett barn, men samtidigt vara livrädd för att bli igenkänd på parkeringen utanför mötesplatsen. Han vill inte att barnet ska stå bredvid bilen för länge. Han vill inte att någon granne ska se. Han vill inte att någon arbetskamrat ska råka köra förbi.
Han är alltså fullt medveten om att det han gör är så fel att det måste ske i hemlighet.
Det är därför hela snacket om att de ”inte förstod” eller ”bara skojade” blir så absurt.
Om det bara var ett skämt – varför all denna panik? Varför all denna paranoia? Varför alla dessa försiktighetsåtgärder?
Sanningen är enkel:
De vet exakt hur omgivningen skulle reagera om sanningen kom fram.
Och ändå fortsätter de.
Det fascinerande – och skrämmande – är att barnet nästan aldrig existerar i deras tankevärld som en människa med känslor, rädsla och framtida trauman. Barnet blir istället ett redskap för deras egen drift och deras egen bekräftelse.
När gäddan sitter i bilen på väg till mötet tänker han inte:
”Vad gör detta med barnet?”
Han tänker:
”Tänk om jag åker fast.”
Efter konfrontationen blir det ännu tydligare.
Telefonen ringer.
Då kommer förklaringarna.
”Jag skulle aldrig gjort något.”
”Det var bara fantasier.”
”Jag var full.”
”Jag mådde dåligt.”
”Jag ville bara prata.”
Men aldrig:
”Herregud, tänk om det varit ett riktigt barn.”
Den meningen hör man nästan aldrig.
Istället handlar allt om publiceringen.
”Snälla lägg inte ut.”
”Mitt liv kommer förstöras.”
”Mina barn kommer drabbas.”
”Jag kommer förlora jobbet.”
Och när de inser att publiceringen kommer ske ändå sker något märkligt i huvudet på många av dem. Då flyttas skulden plötsligt över.
Då är det Dumpen som ”förstör deras liv”.
Inte deras egna handlingar.
Det är som att de mentalt lyckas hoppa över hela vägen fram till konsekvensen och låtsas som att orsaken inte finns.
De verkar på fullt allvar mena att problemet inte är att de sökte sexuellt kontakt med ett barn – utan att någon upptäckte det.
Och där någonstans blottas kanske hela kärnan i hur gäddan tänker.
Allt kretsar kring dem själva.
Deras behov.
Deras kåthet.
Deras rädsla.
Deras rykte.
Deras konsekvenser.
Barnet blir bara en kuliss i deras egen berättelse.
Det är därför man ibland sitter efter en konfrontation och undrar:
Hur kan en vuxen människa vara så blind för sitt eget ansvar?
Men kanske är just det själva problemet.
För att kunna göra det de gör måste man först lyckas stänga av empatin. Man måste trycka undan tanken på barnet och istället göra sig själv till huvudperson i allt.
Och när verkligheten sedan kommer ikapp står de där oförstående och pekar på alla andra.
På Dumpen.
På media.
På samhället.
Alla utom den person som faktiskt satte sig i bilen och körde till mötesplatsen.
