När förövaren får spaltmeter – och offret tystnad

Det är något djupt skevt i hur Sverige pratar om sexuella övergrepp.

Eller rättare sagt: vem vi väljer att prata om.

Slå på nyheterna, öppna en tidning eller lyssna på ett radioprogram när ännu ett övergrepp mot barn uppdagas. Fokus hamnar nästan omedelbart på förövaren. På hans bakgrund. Hans uppväxt. Hans trasiga barndom. Hans psykiska ohälsa. Hans missbruk. Hans ”förklaring”.

Offret då?

Tystnad.

I bästa fall reduceras barnet till en anonym rad i brödtexten. I värsta fall försvinner barnet helt ur berättelsen, som om det mest var en olycklig bifigur i förövarens livsdrama.

Det finns en märklig besatthet i svensk media vid att förstå förövaren. Att gräva i hans liv, hitta sprickor, leta ursäkter – eller åtminstone förklaringar. Som om brottet blir mer hanterbart om vi kan paketera det i barndomstrauma och olyckliga omständigheter.

Samtidigt finns det nästan inget intresse alls för att beskriva vad offren faktiskt går igenom. Inte i stunden. Inte efteråt. Inte om tio, tjugo eller trettio år.

Vi skriver inte om sömnlösa nätter.

Om självhatet.

Om ångesten.

Om skammen som aldrig borde ha funnits där.

Om relationer som kraschar.

Om tilliten som aldrig riktigt kommer tillbaka.

Om livet som delas upp i ett före och ett efter.

Det är som om offrens lidande är för obekvämt. För tungt. För verkligt.

Istället har media under lång tid etablerat en seglivad myt:

att förövare själva ofta är offer för sexuella övergrepp i barndomen.

Det låter nästan logiskt. Cirkulärt. Bekvämt.

Men det stämmer inte.

Det håller inte ens matematiskt.

Min egen förövare hade hundratals offer i och runt Göteborgsområdet. Om teorin om att ”offer blir förövare” vore sann, skulle hans gärningar ha skapat tusentals nya förövare i nästa led. Och tusentals till efter det. Så ser inte verkligheten ut.

Tvärtom.

Den absoluta majoriteten av människor som utsatts för sexuella övergrepp skulle aldrig – under några omständigheter – utsätta någon annan för samma sak. För den som vet hur det känns är det just det man vill skydda andra från.

Att påstå att offer automatiskt riskerar att bli förövare är inte bara fel.

Det är ett övergrepp i sig.

Det lägger skuld där den inte hör hemma.

Det misstänkliggör dem som redan blivit utsatta.

Och det flyttar fokus bort från den enda som faktiskt bär ansvar: förövaren.

Sverige behöver sluta göra förövarna till huvudpersoner i sina egna tragedier. Sluta servera dem spaltmeter, analyser och psykologiska ursäkter.

Vi behöver börja prata om offren.

Lyssna på dem.

Synliggöra deras verklighet.

Förstå konsekvenserna – på riktigt.

Inte för att väcka medlidande.

Utan för att skapa förändring.

För så länge förövaren får förklaringar och offret får tystnad, har vi lärt oss exakt fel läxa.