Behandlingsresan

Det går inte en dag utan att jag tänker på hur tacksam jag är gentemot alla er som bestämde er för att ge mig den absolut bästa möjligheten att bekämpa cancern.
Tack vare alla er som varit med och samlat in är behandlingen nu i full gång och hittills har jag fått tre omgångar. Nedan kommer ni att kunna följa min resa och istället för en tråkig och fyrkantig redovisning har jag valt att skriva behandlingsdagbok där jag kommer att lägga upp fakturor och rapportera hur mycket det finns kvar att ta av.

Kapitel 1

ÄGGRÖRA OCH KORTISON

Var lite nervös inför första Enhertu omgången som skulle administreras den 20/11. Alla är vi olika och vi reagerar helt olika på cellgifter. Började morgonen med äggröra och 16 cortisontabletter som skulle förebygga illamåendet. Får dessutom en märklig tablett mot illamåendet som kommer ensam i sin ask. Tabletten verkar i 4-5 dagar. Illamåendet är någonting som både sjukhusets onkologer och privata Docrates tar på största allvar.

HÖGTIDLIG KÄNSLA 

Klockan nio skulle jag vara där, på finska cancersjukhuset Docrates filial i Solna för att få min första behandling. Känslan var nästan högtidlig. En som hade förstått att tillfället var alldeles speciellt var kanalen Riks nyhetsankare, Melina Hebelius. Hon undrade om de skulle kunna få göra en intervju på morgonen. Tillfället var udda, men kände att jag gärna ville dela känslan med fler. Med alla som varit med och bidragit till att jag skulle få en modern och målstyrd ENHERTU behandling, istället för sjukvårdens gamla vanliga cellgiftslinjer, där man först ska prova med mindre effektiva behandlingar.

FRÅN BOTBAR TILL PALLIATIV

Jag hade precis fått PALLIATIV i min journal. Jag var alltså inte längre botbar med de metoder som sjukvården hade att tillgå för min cancertyp, och cellgifterna som jag hade fått under hela våren visade sig vara helt verkningslösa. Uttrycket i Patriks ögon skar som en laser genom min själ när jag berättade att jag inte längre var botbar.  Efter ett samtal med min onkologläkare hade jag fått besked om att mina tumörer hade en HER2 amplifiering. Alltså täckta av ett protein. Läkaren beklagade att jag tyvärr inte skulle ha möjlighet att få den för min cancertyp mest effektiva behandling.

ENHERTU ÄR OPTIMAL 

Behandlingen heter ENHERTU, och är förvisso godkänd i Sverige för användning mot viss HER2 cancer. Bröst och magsäck absolut, men inte tarm. Min läkare lät inte helt glad när han förklarade för mig att jag inte kommer ifråga för ENHERTU. Speciellt inte när man ännu inte provat andra, mindre potenta läkemedel.  Vi la på luren och jag försökte förklara vad läkaren sagt för Patrik, som såg både arg och förvånad ut samtidigt.
-Varför skulle de inte ge dig det allra bästa?
När Patrik sa det, hörde jag hur dumt det lät men saknade kraft att engagera mig. Gick och la mig en stund istället. Huvudet värkte och jag rullade ihop mig till en boll mitt i sängen.

TUMMELISAS RÖST

När jag vaknade, flera timmar senare hörde jag vår fiskare, Tummelisas röst i telefonen. Hon förklarade på sin breda småländska att det bara är att gilla läget och att jag inte har möjlighet att protestera.
Hon berättade att fiskarna startat en insamling för att jag ska kunna få ENHERTU-behandling via det finska cancersjukhuset Docrates. Behandlingen är väldigt ny och modern, alltså är den oerhört dyr. Att samla in till en Enhertubehandling på Docrates förstod även jag i mitt nyvakna tillstånd skulle vara helt ouppnåeligt.

HALVA BEHANDLINGEN INSAMLAD 

Ett par dagar senare hade insamlingen dragit in pengar så det skulle räcka till halva behandlingen.
Tio dagar senare drog jag ner min beiga mössa över öronen och gick ut med ennhögtidlug känsla i bröstet.
Nyhetsankaret Melina mötte upp med fotograf. Efter intervjun skjutsade de mig till Docrates svenska filial som ligger i samma område som  Karolinska. Kunde inte hålla tillbaka tårarna längs vägen. Det kändes så stort att så många ville att jag skulle leva.

PÅ KLINIKEN 

Hälsade på Docrates sköterskor. Någonting som kännetecknar onkologisköterskor är deras varma sätt och optimismen. De arbetar med det allra tyngsta och mörkaste, men humorn och värmen lämnar dem aldrig. Docrates sköterskor skilde sig inte från den underbara vårdpersonal jag träffat inom regionens onkologiavdelningar. De förklarade att det bara är första gången som de har dubbel bemanning, för att ha beredskap om jag skulle få några oväntade reaktioner. En reaktion kan vara att man kan få plötsliga och väldigt akuta (stundtals dödliga) reaktioner i lungorna av Enhertu.

När jag lämnade Docrates den dagen, kände jag en hunger jag inte känt på länge. Satte mig på ett café och beställde in en varm choklad med äppelpaj och vaniljsås. Cellgifter är givetvis både tungt och fullt av biverkningar. För min del känns dock Enhertu betydligt lättare att handskas med än de andra sorter jag provat.

Nu blev jag sömnig så jag fortsätter en annan dag.

Lägger in resterade fakturor sålänge.