Sveriges myndigheter verkar ha tagit upp fighten mot barnsexdockor på allvar. I veckan fick jag nämligen ett telefonsamtal från en tjänsteman som arbetar med brottsbekämpning. Man behövde ingångar till personer som tagit in och använder dockorna. Radade upp de personer som vi haft kontakt med som skryter med att de ger sig på gummibarn. Det blev ett par stycken.
Man kan tycka vad man vill om Dumpen och våra arbetsmetoder. Hur Sveriges förövare beter sig och jobbar kan vi dock på våra fem fingrar.
Vi kommunicerar på daglig basis, både med hebefiler som smygtittar på småflickor på stranden och renodlade sexulsadister som drömmer om att göra en Fritzl. Vi sitter i såväl svenska som utländska nätverk och umgås tätt med personer som tänder på barn. Således besitter vi ständigt uppdaterad och helt unik kunskap som inte går att gissa sig till.
Oavsett vad man kan tro så har Svenska förövare sin alldeles egen subkultur. I Sverige präglas den inte i lika stor utsträckning av ekonomiska incitament. Tvärtom så har de en föreningskultur som påminner om svenskt föreningsliv i övrigt. Tillgången till barn och unikt övergreppsmaterial bestämmer rangordning sinsemellan och de de påminner nästan om filatelister i samlandet av övergreppsmaterial. I artikel på Dumpen 12/22 ”lika barn leka bäst” ser man kontakten mellan en polis, en grundskolelärare och en missbrukare som umgås helt förutsättningslöst med varandra på nätet och chattar om barn, trots att de privat inte borde ha någonting gemensamt överhuvudtaget.
Skulle kunna prata i en evighet om våra observationer i kontakten med förövare. Tyvärr så är det allt som oftast samtal för döva politiska öron. Istället upplever jag att den kunskap som vi besitter inte efterfrågas av de som ska fatta beslut om våra barn. Antingen fastnar samtalet i invändningar mot arbetsmetoder. Eller i någon hanterbar metadiskussion som låter bra, gärna inhämtade från internationella exempel.
Barndockor är ett sådant område. I andra länder är det kanske ett omfattande problem.
Jag vet inte.
I Sverige framstår problematiken, utifrån min erfarenhet, som ytterst begränsad och min bild verkade delas av tjänstemannen som letade efter fall. Inte heller framgår det i den politiska debatten hur många dockor som cirkulerar eller hur stort problemet faktiskt är.
Jag vill vara tydlig med att alla sexuella avbildningar av barn självklart bör vara reglerade i lag. Även gummidockor.
Det är inte där min kritik ligger.
Det som gör mig bekymrad är när politiskt engagemang koncentreras till symboliska åtgärder, medan samtalet om faktiska barn, verkliga övergrepp och hur situationen faktiskt ser ut i Sverige uteblir.
I teorin utesluter inte det ena det andra. I praktiken finns det en risk att man upplever att man har gjort något för barnen, när man i själva verket inte har förändrat särskilt mycket alls. När debatten i stället fastnar vid plattformar och enskilda produkter, finns en uppenbar risk att barnrättsperspektivet hamnar i skymundan. Det är den utvecklingen jag har svårt att acceptera. Inte för att frågan om barnsexdockor är oviktig, utan för att den inte får bli ett sätt att undvika de svårare och mer obekväma diskussionerna om barns faktiska utsatthet i Sverige.
Visst, gummidockor som avbildar realistiskt ett barn är någonting som måste tas tag i och stoppas i tullen. De som beställer dessa borde kunna lagföras. MEN är det inte ännu viktigare att lägga mer energi på att göra något åt alla dessa övergrepp som faktiskt sker på barn i vårt land? Varje dag.
Jag menar att en gummidocka har varken en själ eller känslor. Ett riktigt, livs levande barn har en själ. Har känslor. Om en gummidocka går sönder gör det väl detsamma egentligen. Men ett barn med ett klappande litet hjärta som går sönder. Det är fruktansvärt!