Hej,
I mitt hemland finns inte Dumpen, men nu när jag har lärt mig svenska läser jag mycket på er sida och alla historier som har rört mig oerhört mycket.
Jag vill berätta min historia nu när jag lever i årets svåraste tid.
Jag kommer från en överklassfamilj, pappa arbetade mycket och mamma var länge hemmafru, vi hade hård disciplin hemma och jag var hårt övervakad.
Alltså hade jag inga riskfaktorer för att hamna i min situation, jag vill bara skriva det eftersom många tror att de lever ett så skyddat liv och tror att deras barn är i säkerhet.
Vi hade allt man kunde önska sig, och jag var bara drygt 10 år gammal när jag fick min första häst.
I stallet fanns tjejer som var äldre än jag, men ingen var över 18 år.
Men sedan fanns stallägaren, han som skötte om hästarna utom kvällsturerna som vi tjejer fick dela på.
Det tog lång tid för mig att fatta vad som hände när man blev indragen i sadelkammaren eller inkallad till fikarummet, jag mår fortfarande illa när någon luktar öl i munnen, jag får panik när någon håller mig hårt i handleden och jag kan inte vara i mörkret.
Jag var 11 år när han sa hur fint det var när det inte fanns något hår i underlivet efter att han hade tvingat mig till sex.
Jag var 12 år när han hotade att döda min älskade häst om jag berättade för någon.
Vi tjejer älskade våra hästar, vi blev bättre och bättre på att undvika situationer som vi senare lärde oss var våldtäkter.
Vi pratade aldrig om vad som hände på kvällarna, och tjejen som var hans absoluta favorit kunde vi rädda någon gång, men tyvärr inte varje gång, och hon blev mer tystlåten för varje månad.
Hon hade ingen väg ut, hon jobbade i stallet.
Och vi visste vad som hände om man berättade – det hade en av tjejerna provat efter att hon hade blivit brutalt våldtagen av stallägaren och hans kompis.
Hon kom aldrig tillbaka, polisen lade ner utredningen och hon blev helt utfryst.
Vi levde i tider innan mobiltelefoner, familjen flyttade och hon var bara borta.
Vi tjejer var som en familj, men en trasig sådan.
Jag var yngst av alla, och jag tror att jag var 15 år när jag fick hitta på att min häst var sjuk, att han behövde avlivas.
Jag fick avliva min friska häst för att själv komma bort, lämna tjejerna och bara fly.
Jag hade blivit mästare på att manipulera folk och ljuga, jag var nog så nära psykopat man kan komma. Jag drack och hängde med äldre män, jag ville ha kontroll över alla.
Jag rymde hemifrån och gjorde allt som var förbjudet.
Naturligtvis mådde jag dåligt och ville bara fly.
Men i den åldern kunde jag bara skylla på mig själv, hur jag hade låtit allt hända, hur kunde jag glömma att stänga fönstren så att han en natt kom in i mitt rum och gjorde mitt rum till den osäkraste platsen i hela världen?
Hur kunde jag i mörkret låta mig dras in i bilen på vägen hem?
Hur kunde jag svika min älskade häst och vänner?
Jag minns känslan när jag springer i skogen mitt i vintern, men jag vet inte om jag var mer rädd för att frysa ihjäl eller bli våldtagen.
Men jag minns mörkret, och det är jag fortfarande så rädd för att jag planerar mitt liv efter det.
Jag klarar inte ens mörkret på en parkeringsplats, jag går inte ut själv efter att mörkret har lagt sig.
Jag klarar inte lukten av öl eller gammal sprit, då blir jag bara arg. Jag var över 30 år när jag kunde sova ensam i ett rum med öppningsbara fönster.
Jag har ryckt upp mig från mörkret och lever ett vanligt liv om man frågar någon utomstående.
Jag har sökt hjälp och har komplex PTSD, men när jag ville ta livet av mig själv tyckte de inte att trauman var orsaken.
Men när jag äntligen fick börja prata med en psykolog var mina självdestruktiva tankar problemet.
Jag har ramlat mellan stolarna och har inte längre orken att söka hjälp.
Jag vill och kan leva, men har en sjukdom som begränsar mig. Men jag vet att det är många som har upplevt värre saker och som mår sämre, så jag är ändå tacksam för mitt liv.
Varför är den här tiden av året så svår då?
Det är dags för julavslutning i skolan.
Då ser jag hur en tjej som är 11–12 år ser ut, att det är ett så litet barn. Jag vill bara skydda dem alla, att de får leka med sina kompisar istället för att rädda vänner från att bli våldtagna.
Varje år gråter jag vid julavslutningen.
Jag saknar mina vänner från stallet, men våra minnen är för svåra att hantera så vi umgås inte.
Jag hoppas att alla barn får vara barn.
//Anonym
* Obs! Bilden är AI-genererad.
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA! 
Vill du bli medlem i Dumpen förening?Ansök då här: Bli medlem i Föreningen Dumpen! – DUMPEN.se
Medlemsavgiften går oavkortat till traumabehandling för sexuellt utnyttjade barn.
Vill du endast skänka en gåva till Föreningen Dumpen? Då är du varmt välkommen att göra en insättning enligt nedan:
Bankgiro: 139-9096
Om din bank kräver 8 siffror: 0139-9096
Summa: Valfri
Meddelande: Gåva (Ange också ditt medlemsnummer om du är medlem.)
Ansökan till traumabehandling hittar ni här: Ansökan medlemsfinansierad vård (google.com
Följ oss även på:
❤️❤️
Herregud.finns många lösningar se till djur ska få leva .mår lika illa av folks dåliga syn på djuren de säger sej älska som de förbannade pedofilerna.tvi fan
Låter som ett referat av det kända åtalet mot stallägaren som våldtog massor av barn. Han fick skaka galler som vitt jag kommer ihåg när det hela briserade i medier.