Hej allihop, idag är det inte någon glad Ellie som skriver. Igår var jag på en träff med andra som utsatts för sexuella övergrepp som barn för första gången. Alla pratade, men en tjej satt tyst och hennes händer skakade.
Efter ett tag frågade någon om det var hennes första gång där och då svarade hon ”ja, men jag har sån ångest så jag vet inte om jag kan stanna eller hur jag ens tog mig hit”. Man kunde höra på hennes röst hur ångesten slet i henne och hennes blick var fastnaglad i bordsskivan.
Alla var väldigt fina och snälla mot henne, ju längre tiden gick verkade hon slappna av lite mer och tillsist började hon prata för egen maskin. Hon frågade om det var okej att dela något hon funderat på länge och sa sen ”jag har sökt hjälp i många år och varit hos många olika i psykiatrin, men inget har hjälpt. Jag vet inte om jag vågar söka mer hjälp nu, det kanske är något fel på mig som gör att jag inte kan bli hjälpt”.
Mitt hjärta gick i tusen bitar av hennes ord. Att både ha överlevt övergrepp, klarat av att söka hjälp ett flertal gånger och klara av att söka positiv gemenskap trots massiv ångest. Den här tjejen måste vara en av de starkaste människor jag mött och jag ville säga till henne att söka hjälp via Dumpen, men jag vet att det är ansökningsstopp resten av året eftersom medlemsavgifterna som kommit in hittills inte räcker till mer vård och jag vågade inte riskera att göra henne besviken en gång till.
Det enda futtiga jag kunde göra var att säga att det inte är något fel på henne, utan att det är vården som brister. Jag tror inte det hjälper henne, men terapin som skulle hjälpa henne kostar mer än vad både hon och jag kan betala på egen hand.
Nu gråter jag så mycket att jag inte ser tangenterna längre.
//Ellie
Om du vill bli medlem i Föreningen Dumpen, läs mer och anmäl dig här!
https://dumpen.se/foreningendumpen/
Tyvärr brister vården i väldigt många fall, alltså psykiatrin, BUP och socialen brister. De har inte utbildning och kunskap för att hjälpa dem som blivit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen. De vet inget om traumainformerat bemötande. Deras kunskaper om sexuella övergrepp brister något oerhört. Förra året råkade jag tex på en psykiatriker som inte hade en aning om att pedofiler groomar barn. Tidigare har jag träffat på en annan psykiatriker som påstod att ”sexuella övergrepp mot barn är mycket ovanligt” och en psykolog som påstod att ”PTSD kan man bara få om man varit i krig”. Har även träffat på en socionom som trodde att ”PTSD och ADHD är ungefär samma sak”. Det är bara fyra exempel bland väldigt många som jag varit med om. När de har så fruktansvärt dåliga kunskaper, hur ska de då kunna hjälpa personer som blivit utsatta för svåra övergrepp?