Jag slutade att vara barn samma sekund som han valde att slita av mig mina trosor

Han var någon som jag litade på, någon som jag såg upp till och som jag tänkte aldrig någonsin skulle kunna skada mig. Han var den trygga vuxna som jag behövde. Jag har starka minnen från första våldtäkten han utsatte mig för. Det gjorde så ont och medan våldtäkten pågick ville jag skrika, gråta och slåss.

Jag gjorde ingenting av det. Istället låg jag paralyserad på golvet och försökte hitta någonting att fästa min blick på.

Jag kommer ihåg att jag till slut hittade en fläck på golvet, jag stirrade mig blind på fläcken.

Jag försökte följa dess konturer medan han våldtog mig.

Jag kan än idag, trots att det är så många år sedan, minnas hur allt omkring och i mig luktade och hur han luktade när han låg ovanpå mig. Jag kan minnas hur fasansfullt tung han kändes ovanpå mig. Ibland kändes det som att jag skulle kvävas och då kände jag stark panik och skräck.

 

Jag slutade att vara barn samma sekund som han valde att slita av mig mina trosor, trycka ned mig på golvet och förgripa sig på mig. Jag slutade att vara den jag alltid hade varit. Det fanns ingenting kvar av mig, så liten och värdelös fick han mig att känna. 

 

När han var färdig sa han att det som hade hänt aldrig fick komma ut, om jag skulle berätta för någon annan, skulle han hamna i fängelse och jag skulle inte längre få bo med mina föräldrar.

Jag förstod inte varför hans eventuella vistelse i fängelse skulle innebära att jag inte fick bo hemma.

Jag var för liten, och chockad, för att ta in exakt vad han sa.

Jag lovade att aldrig någonsin yppa ett ord om vad som hade hänt.

Jag gick hem med sänkt huvud och så mycket ledsamhet i min lilla kropp.

När jag kom hem möttes jag av min mamma som undrade varför jag var så ledsen.

Min klänning hade gått sönder, vilket hon uppmärksammade, hon skällde ut mig och sa att det var tråkigt att klänningen inte fick vara hel ens en dag.

Jag skämdes. Åh, vad jag skämdes. Jag gick upp till mitt rum och jag kommer ihåg hur tårarna sprutade, men jag gjorde inte ett endaste ljud ifrån mig.  

 

Efter första gången fortsatte han att regelbundet att våldta mig.

Jag fortsatte att visa en helt annan sida utåt. Jag var sprudlande glad och ambitiös i skolan. Jag var den ”duktiga flickan”, men som egentligen mådde fruktansvärt dåligt. Jag kände mig så trasig och ensam. Efter ett tillfälle, när jag kände att jag höll på att mista mitt liv, valde jag till slut att berätta för min pappa. Han trodde inte på mig, han sa att jag ”överdrev” och att jag alltid hade haft en ”vild fantasi”.

 

Jag visste inte var jag skulle ta vägen.

 

Jag ville skrika, gråta, sparkas och slåss.

 

Men jag gjorde ingenting av det.

 

Istället fortsatte jag att vara den ”duktiga flickan” som alla såg och höjde. 

 

När jag blev tonåring förändrades någonting.

Det kändes som att hans hat gentemot mig växte för varje dag som gick. Idag förstår jag vad det handlade om, jag var inte längre ett litet barn.

Jag började bli en kvinna.

Våldtäkterna fortsatte såklart och det blev mer fysisk aggressivitet från hans sida. 

 

Jag började försöka hitta sätt för att överleva i det helvete jag befann mig i.

Jag skar mig, jag slutade äta och jag lät vem som helst ha sex med mig, var som helst, hur som helst.

Det spelade ingen roll.

Jag var redan så väldigt trasig och förstörd. 

 

Till slut fann jag ork och mod att flytta från min hemstad. Jag tänkte att nu skulle jag börja leva, men jag insåg snabbt att ingenting hade förändrats.

Jag kände mig fortfarande som världens äckligaste person, jag grät fortfarande varje kväll och jag skämdes.

Vid enstaka tillfällen åkte jag hem till min hemstad och varje gång skedde ett övergrepp.

Jag orkade inte sätta en gräns, trots att jag var vuxen.

Jag vågade inte sätta en gräns.

Men framför alltid, jag såg inte att jag hade rätt att sätta en gräns. 

 

En dag träffade jag en man som såg igenom mitt skal och som fick mig att öppna upp.

Jag hade min gard uppe i princip hela tiden, men ibland sänkte jag den och då vågade jag blotta mig själv.

Vi är idag gifta och har barn tillsammans.

Dagarna är fortfarande svåra och jag kämpar varje dag med att acceptera mig själv och att inte lägga hela världens tyngd och skuld på mina axlar.

 

Det är svårt.

Åh, så fruktansvärt svårt.

 

Men jag försöker, främst för mina barns skull. Idag har jag ingen kontakt med mina föräldrar. De tror inte på mig. Istället har de tagit förövarens parti och valt bort mig. Det är en djup och smärtsam sorg och någonting som jag känner oerhörd ledsamhet för. 

 

Kanske vågar jag en dag söka professionell hjälp för att få chans att bearbeta alla övergrepp. Jag vet inte när den dagen kommer, men jag hoppas att den kommer att komma.

 

// Anonym

---