Jag är en 20-åring som hittills under mitt liv blivit utsatt ett flertal gånger.
Första gången jag blev utsatt förstod jag inte ens att något var fel, då var jag 10 år.
Jag har aldrig varit den populära typen och jag tyckte att det var riktigt spännande den dagen ”Pontus 17 år” började skriva till mig via Skype.
Vi skrev med varandra varje dag och efter ett tag ville han att vi skulle ha videosamtal så att han kunde se mig, han sa att hans videokamera inte funkade, men att vi kunde ha samtal ändå även fast bara jag syntes.
10-åriga jag förstod inte att det var suspekt att hans videokamera aldrig fungerade.
Så jag gick med på att ha videosamtal.
Där stod jag utan kläder på överkroppen och smekte på mig själv framför min ”17-åriga internetpojkvän”.
Vem vet om han egentligen var 17 eller 52, men jag var bara ett barn på 10 år.
Jag skäms dock fortfarande över det och jag skuldbelägger mig själv, som att jag borde ha vetat bättre.
Sen var jag 16-17 år, hade relationer med killar som rent ut sagt var vidriga.
Någon tvingade mig till oralsex, och satt på en stol bredvid min säng för att kolla då jag sov, han hotade med att ta livet av sig om jag lämnade honom.
Den andra killen jag var tillsammans med försökte våldta mig i hans soffa.
Jag låg och grät efteråt, och han satte sig och kollade på mobilen istället.
I efterhand skyllde han på mig och sa att det var mitt fel, att jag varit otydlig, fast än jag sa åt honom att sluta och att jag inte ville.
Jag brukar tänka att det kanske inte är så konstigt om män tycker att kvinnor är komplicerade, om de inte ens förstår ett simpelt ”nej”.
/Anonym.
Inget av det här är ditt fel på något som helst sätt. Nej är nej och ”till och med” män fattar det ordet.
De som inte bryr sig om när en partner säger ”nej” är varken män eller kvinnor eller något där mittemellan, de är bara lortar.