Stiftelsen ”Allmänna barnahusets” undersökning från år 2021 visar att var fjärde barn i Sverige har utsatts för sexuella övergrepp, den genomsnittliga åldern för att utsättas för sitt första sexuella övergrepp är mellan sju och tolv år.
Vi pratar om små människor som är helt beroende av vuxenvärlden för att klara sig, samtidigt är vuxenvärlden ofta den som sviker och är farlig, antingen genom att de vuxna utsätter barnen för dessa horribla brott, eller att vuxenvärlden blundar och säger ”Boys will be boys” eller ”Han är säkert kär i dig”, när jämnåriga pojkar tafsar.
Var fjärde barn har utsatts för någon form av fysiskt övergrepp, detta kan vara alltifrån blottning till penetrerande övergrepp. Av dessa är det 73% som blivit utsatta av en person de känt sedan tidigare, ofta av en jämnårig partner eller vän, men alldeles för ofta av en vuxen som skulle finnas där för att skydda barnet från allt ont.
I 13% av fallen begicks det första sexuella övergreppet av en förälder eller styvförälder, alltså av de personer dessa barnet litade på allra mest.
Statistik säger sitt, men det är svårt att verkligen föreställa sig hur verkligheten ser ut för de barn som blir utsatta, för de som inte varit där själva tror jag att det är ännu svårare att förstå.
För mig har övergreppen inneburit mycket skuld och skam.
Jag var övertygad om att övergreppen var mitt fel.
Kanske inte det första som skedde när jag bara var tre år, men alla andra. Under en lång period gick jag inte ens utanför dörren då det kändes som att det stod stämplat i min panna vad jag varit med om. Jag bar alltid på rädslan att inte bli trodd, och faktiskt fick jag även uppleva det då psykiatrin under en inläggning skrev i journalen ”oklart om patienten varit med om våldtäkt”. Det har inneburit långa vakna nätter där rädslan för mardrömmar gjort att jag inte vågat sova. Övergreppen orsakade svår självskada och att jag utsattes för ännu fler övergrepp då jag sökte bekräftelse hos fel (män)niskor.
Övergreppen var nära att kosta mitt liv genom upprepade självmordsförsök. Bland annat. Nu, efter en lång tid i olika former av terapi, börjar jag äntligen att må bättre.
Alla barn reagerar olika på övergrepp, men det gemensamma är en stor risk för både fysisk och psykisk smärta som kan sträcka sig under en lång tid.
Många drabbas, liksom jag, av PTSD.
Vi lever i ett samhälle som gång på gång sviker barnen, straffen för att begå sexuella övergrepp är låga och hjälpen för de utsatta barnen är begränsad.
Sexuella övergrepp är aldrig barnens fel, ändå är det dom som tvingas bära på konsekvenserna av övergreppen.
Vi behöver en förändring nu, innan ännu fler barn utsätts.
//Sol
Tack alla ni på denna sajt som ersätter det förfallna svenska rättssamhället vars system är så tamt att ingen slutar sina vidrigheter. Ni behövs sannerligen. Enda chansen att få stopp på gäddorna är att de blir ordentligt rädda om sitt eget fjälliga skinn. Dvs de ska känna kroken som sitter i munnen då de hugger. 42 års arbete i denna latrin man kallar rättssamhälle var fel yrkesval.
sign Gammal luttrad jurist
(Borttaget av moderator)
Ny forskning från Karolinska institutet har visat att mammor med PTSD som föder barn, oftare får barn som diagnostiseras med ADHD. En delvis förklaring är att man har lättare att drabbas av PTSD när man har ADHD och att ADHD går i arv till barnen. Det är dock inte hela förklaringen eftersom att även mammor som inte har ADHD men som har PTSD, föder oftare barn som har ADHD.
Man har därför börjat prata om att screena gravida för att se om de har PTSD och då behandla dessa under graviditeten för att minska risken till att barnet får ADHD.
I Sverige har det talats om att vi ser en ökning av ADHD-diagnostiseringar som är större än i andra länder. Det är inte omöjligt att den ökningen beror att vi har fler gravida i Sverige som lider av PTSD än i andra länder. Det är inte orimligt att tänka att den stora ökningen av ADHD i Sverige kan vara ett resultat av att vi i Sverige är sämre än andra länder på att skydda barn så att fler barn blir våldtagna som därav får PTSD som sen i vuxen ålder föder barn som får ADHD. Om det visar sig vara på det viset, då har i så fall Sverige fått ytterligare ett mått på sin oduglighet.
Det finns därför möjligtvis ytterligare en anledning till att ta Dumpens arbete på allvar och den fråga som de driver, eftersom att de förändringar som de vill se, kommer att skydda barn, så att färre får PTSD och färre barn med ADHD kommer att födas. De samhällsekonomiska konsekvenserna som personer med ADHD leder till är stora. Kumla och Hall är fyllda av personer som har ADHD.
Släcker man inte en brand då får man 2-3 nya.
Många i Sverige tror att vi är ledande på välfärd. Det var längesen. Som exempel på det så kan nämnas att Sverige kommer på 14:e plats i Europa när det gäller cancervård. 13 andra länder i Europa är bättre än Sverige. Om endast en enskild företeelse ska utgöra en indikator angående ett lands välfärd, då bör vården inta den platsen. Man kan få beskedet att ens cancer är obotlig trots att den är botlig i andra europeiska länder som man hade kunnat välja att åka till istället för att vänta på att dö. Anledningen till den låga kvaliteten är att Sverige inte köper in lika dyra läkemedel mot cancer som andra länder gör. Man kan till och med få ett besked om att den är obotligt trots att en annan region inom Sverige har en botande behandling för att den regionen har haft ekonomi till att ta in ett visst läkemedel. Ingen läkare får nämna det till patienten utan godkännande från verksamhetschefen. Ett bra mått på kass välfärd. Många dör i onödan.
Det är mycket som behöver förbättras med Sverige. Vi borde höja skatten för alla men extra mycket för den allra rikaste procenten så att Sverige kan bli bra igen.