Neverending story

Vad visste jag som 4-5 åring när en VUXEN ber mig att titta när han onanerar, locka mig bakom huset, överraskar när jag springer att hämta posten en bit borta från hemmet.

Där någonstans i 4-5 års åldern började det och sedan kom nästa granne, en man som tafsade, tryckte in fingrar osv.

Jag var verkligen livrädd för dessa män eftersom jag inte visste vad det handlade om och att männen dessutom var accepterade, trevliga män i min egen familj och i byn där vi bodde.

Så innan jag ens började skolan hade dessa två individer banat vägen till en tredje man som våldtog mig när jag var barnvakt till hans egna barn.

Våldtäkt efter våldtäkt, därför att jag inte kunde lära mig att läsa av signaler och paralyserades så fort som någon rörde mig.

Det var faktiskt VUXNA som lärde mig att ljuga, förneka, dölja, och spela ett spel som möjliggjorde att deras bild av världen aldrig behövde ifrågasättas.

I den världen finns ju inga pedofiler, alla vuxna, speciellt vänner, pappor, bröder, farbröder de skulle aldrig kunna göra så.

Vad blir alternativet då i den världen?

Ja, eftersom jag själv levde i den världen, ville jag så gärna tro på den, så jag lärde mig att det måste vara något fel på mig själv.

Barnvaktspedofilen anmälde jag med stöd av en lärare (gick klass 7 då) men anmälan ledde ingenstans eftersom polisen var pedofilens jaktkompis. Detta svek förstärkte ”det måste vara fel på mig” tänkandet inom mig och då fick jag min första psykos.

Det kändes som att vara inne i ett stort akvarium med glasväggar och var högst verklig för mig och bekräftade min tanke att jag hade blivit galen 100 %. Kunde inte gå i skolan på flera år och tänkte bara på självmord största delen av tiden.

Det är det som också är så lurigt, att för att skydda ”idealvärlden” lärde jag mig att ljuga. Förneka, dölja, täcka över med små vita lögner, tiga om sanning, som också handlar om att lära sig att ljuga.

Jag har funderat mycket på ljugandet och min slutsats är ljugandet är den slutgiltiga fällan som slår hårdast till fingrarna när du äntligen har samlat mod att berätta om sanningen. Det vet alla peddon och därför tvingar dom dig att ljuga redan efter första övergreppet. Dom vet att ingen kommer att tro på dig när du äntligen berättar om du går med på första lögnen som möjliggör följande lögner. Det är deras psykologi som fungerar på dig och fungerade på mig också.

Skammen att tidigare ljugit gör att det känns omöjligt att avslöja sanningen när den uppenbarar sig.

Vi alltså uppfostras till lögnare av en vuxen eller vuxna, utan att vi ens är medvetna om det. Även om barnet är superärlig med allt annat (som jag med kristen barndom ville vara) är detta ett område totalt omöjligt att orientera sig eftersom ett barn vet inte vad sex och sexualitet är.

Jag hade inte ens själv hunnit utforska min egen kropp när det hände och pedofil som läromästare skapade svårbeskrivna overklighetskänslor som har knäckt mig många gånger under mitt liv.

Distansering kallas det för.

Vara utanför sin kropp och bara se.

Paralysering i situationen som ett fångat byte.

Som ofta tolkas att ”hen var med, hen ville själv” när förövarens njutning är så stor att den vanliga snubben inte kan fatta varför du inte skulle njuta lika mycket som han själv gör. Sadisterna finns också men jag tror ändå att den ”vanliga snubben” är absolut vanligaste förövare vilket är svårt att ta in och hantera.

Lögner är dock värst tycker jag, eftersom det totalt ändrade min bild av mig själv som en ärlig och äkta person. Som en älskvärd person som är värt kärlek och respekt. Det har jag lidit mycket av tills jag fattade mekanismerna bakom pedofili.

Nästan alla mina närmaste vänner (både kvinnor och män) har liknande erfarenheter som jag, i visa fall har det tagit flera år  innan jag ens fick veta om det.

Så stor är skammen. Vissa berättar kanske aldrig, så det är omöjligt att veta hur stor omfattning detta sker.

Men visst blir man mörkrädd, speciellt när man hör ”snippandomens” sjuka resonemang i nutid, då vet man att det är fritt fram fortfarande. Sådana domslut återtraumatiserar mig som offer omgående – ingen rättvisa det här gången heller!

Neverending story alltså.  Vågar jag tro att det tar slut någon gång?

Mvh

Hon som vet

 

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA!