Någonstans är jag fortfarande trasig, även om jag gått vidare.

Vet inte ens riktigt vad jag ska skriva men har tänkt ett tag och just nu känner jag väl att jag kanske kan skriva något.

 

Jag är ju vuxen nu och jag har väl egentligen kommit vidare, är pappa till några underbara barn och kanske är det därför jag skriver nu.

För någonstans är jag fortfarande trasig, även om jag gått vidare.

Och arg.

Jag kommer nog alltid ha problem att lita på vuxna, att släppa in någon helt, men det är ok, jag känner mig själv nu.

Men de där gångerna när mina barn frågar mig saker, undrar hur det var när jag var liten, vad jag lekte och sånt.

Då har jag inget svar.

Jag minns inte så mycket, det mesta är borta.

Det lilla jag minns är med dig.

Därför hatar jag dig.

Därför är jag fortfarande arg 30 år senare.

Det påminner mig om det du förstörde det du tog.

Du tog min barndom och nu när jag har egna barn, när jag borde kunna berätta om roliga saker jag gjort och lekar jag lekt så har jag inget. I så många år var jag förstörd och trasig, det var så nära jag tog livet av mig.

Men jag tog hjälp istället och jag mår bra nu, jag tänker inte på dig längre, för det mesta.

Vi har det bra, mina barn och jag.

Men kanske läser du det här, kanske läser någon annan som dig det här och fattar vad det är ni gör med oss.

Med Barn.

Kanske söker ni hjälp istället.

Det tog lång tid skriva och jag tappade väl humöret en stund lite och känns jävligt jobbigt nu när jag skrivit det men jag vill ändå skicka det efter att ha funderat en stund. Men vet inte om det är för långt, för kort, eller om något fattas eller vad ni tänker. Det är ganska sent just nu när jag skrivit klart så jag skickar och ser väl om ni svarar.

Tack igen för det ni gör.

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA