Att leva med PTSD

Hej.

Jag har tidigare skickat in min berättelse från barndomen, och fått den publicerad här:

https://dumpen.se/2023/01/19/jag-onskar-av-hela-mitt-hjarta-att-jag-hade-en-annan-historia-att-beratta/

 

Här är något som jag skrev efter en obehaglig flashback för ett tag sedan:

 

Vi är ute på en helgutflykt, hustrun och jag. Vi brukar göra så ibland, vi åker inte alltför långt bort, undviker motorvägarna och tar oss tid att stanna vid platser som intresserar oss. Tar in på något trevligt hotell, äter middag – och så tillbaka hem nästa dag.

En liten minisemester och avkoppling från arbeten och livets alla måsten, helt enkelt. Nu är vi på hemväg och har stannat till någonstans för lunch, och innan resan fortsätter besöker jag toaletterna som är belägna en trappa ner. Jag har ingen aning om att jag är på väg att nedstiga i det helvete av minnen som jag under lång tid gjort så mycket för att lämna bakom mig.

Terapi. Medicinera. Hålla käft. Vara ärlig. Försöka glömma. Förtränga. Förringa. Alkohol.

Hittills har inget fungerat, annat än för stunden, om ens det.

Det går som en elektrisk stöt genom mig, som en bokstavlig blixt från klar himmel. Plötsligt förflyttas jag tillbaka i tiden. Jag är 13 år, kanske är jag 14.

Jag är en naiv skitunge de andra går hårt åt i skolan, och så tar han chansen och kliver in i mitt liv som en vän.

Då och där – min enda vän.

När jag väl förstår att hans vänskap kommer med ett svårbegripligt pris är det redan för sent, känslor av skam och skuld håller mig fast lika effektivt som en järnkula fastkedjad kring min fot. Jag vill att någon ska rädda mig, jag hatar det som händer, jag vill att det ska ta slut, jag vill berätta – men det går inte för jag fattar hur fel det är och jag skäms. Det tar drygt ett år innan jag tar mod till mig och säger ifrån, men där är vi inte än.

I den här flashbacken har vi paus på en resa vars mål jag inte längre kommer ihåg. Eller så kanske är det just jag som är målet, att få bort mig från mitt vanliga sammanhang så att han kan vara den han är, min förövare. Det är något med den här platsen som väcker dessa vidriga minnen till liv och gör dem lika påtagliga som om det hände alldeles nyss, inte alls för 30+ år sedan.

Han har sin arm om min axel medan vi går mot toaletterna, pratar glatt och lättsamt, uppträder familjärt, gör inget som väcker uppseende eller drar till sig misstänksamma blickar. Det är som vanligt alltså. Ingen reagerar, ingen kliver fram och räddar mig. I själva verket är nog allt detta bara spelat, långt senare i livet anar jag det.

Han manipulerar och får mig dit han vill ha mig, han säger och gör det han vet att han måste göra.

Det enda som nog är på riktigt mellan oss är hans förväntan.

Han vet vart vi är på väg, han vet vad som väntar. Kanske vid det här laget förstår även jag men är oförmögen att göra något åt det. Handen på axeln leder mig ned för trappan, som ett djur på väg till slakt, in till toaletterna och snart är vi i samma lilla bås med den skrangliga dörren stängd bakom oss. Framför mig är hans byxor neddragna och jag står på knä med honom i min mun, hans händer är djupt inborrade i mitt hår och håller mitt huvud som ett skruvstäd.

Långt senare, i ett helt annat liv, tycker jag fortfarande det är obehagligt när någon rör mitt hår, ett besök till frisören kräver en rejäl uppoffring.

Toaletten luktar surt av urin vilket får min nuvarande kropp att reagera starkt, den minns, vill fly, men kan inte. Det känns som ett knytnävsslag i min mage men den svarta klumpen drunknar i förlamande panik. Smaken av lunch ersätts av smaken av honom och jag sväljer för vid det laget vet jag att han vill att jag ska göra så. Han gör som han brukar, rufsar mitt hår och säger att jag är en duktig pojke men han fattar verkligen inte, jag vill inte vara hans duktiga pojke, inte på det sättet.

Tillbaka i bilen reagerar hustrun, men du är ju alldeles blek. Jag kan inte berätta, vill inte förstöra en i övrigt trevlig helg, ljuger och hittar på någon mer eller mindre rimlig förklaring, säger att jag kanske ätit något olämpligt men det blir nog snart bra igen. Min älskade hustru är omtänksam, hon känner till min historia i grova drag men jag har besparat henne detaljerna, hon förstår nog att detta inte är hela sanningen men är hänsynsfull nog att acceptera utan att fråga, iallafall inte just nu.

Det är precis så här en ny period av mardrömmar och mörker startar.

Min förövare, du är död och begraven sedan många år men hos mig lever du kvar. Det är inte mitt val, jag har gjort vad jag kan för att befria mig från din skugga som gång på gång drar ner mig i mörkret. Jag önskar att vi aldrig träffats, att du aldrig funnits, att du aldrig fötts.

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA