23 januari, 2023

Vi befinner oss i slutet av 1970-talet, jag är en trettonårig kille som byter skola för att börja på högstadiet. Mobbingen startar nästan direkt. Kanske är det något fel på mig, kanske blir det så här för att jag inte är en tuff sportkille, för att jag inte är en av dem som hörs och syns mest, för att jag hellre på med musik och fotografering och annan kreativitet. Eller kanske är jag bara en tacksam måltavla för den slumpvisa grymhet barn kan visa varandra. Jag vet inte. Man kan spekulera hur mycket man vill kring orsaken till detta men spelar det någon roll? Vilken anledning behövs?

Det är de äldre eleverna som börjar, men det sprider sig snabbt. Öknamn ropas eller står skrivna på min bänk. Jag blir slagen och mina saker blir stulna och min cykel står med platta däck när skoldagen är slut. En gång puttas jag nedför en trappa och slår upp ett sår i huvudet måste sys. Jag vågar inte berätta sanningen utan säger att det var en olycka och mitt eget fel. De som tycker det här är roligt inser snart att de kan komma undan med det mesta.

Ingen ingriper, allra minst de vuxna i skolan gjorde något trots att de omöjligt kan ha missat vad som pågick. Kanske för att titta åt andra hållet är det enklaste att göra. Att berätta för min mamma och pappa kändes inte som ett alternativ, för jag hade sett hur det hade gått för andra som haft sina föräldrar i skolan för att reda ut något. Jag hade sett hur allt blev än värre, så jag gjorde vad som så många före mig hade gjort – Jag höll käft och hittade på lögner tänkta att förklara smutsiga kläder och försvunna saker, hoppades  mobbarna skulle tröttna och ge sig på någon annan istället.

Den ende som såg mig var skolans fritidsledare, en man gammal nog för att kunna vara min pappa. Han hälsade alltid glatt på mig och hittade på roliga smeknamn som inte alls var tänkta att göra mig ledsen. Efter ett tag utvecklade vi en slags vänskap och jag uppfattade honom som en kompis jag kunde lita på och som var mer förstående än mina föräldrar. Vår vänskap pågick ett tag tills han en dag frågade om jag vill följa med honom och segla. Klart att jag ville! Jag blev överlycklig och tjatade på mina föräldrar tills de sa ja.

Vi dagseglade ett par gånger och allt var jättekul, sedan föreslog han att vi skulle segla längre bort och vara ute hela helgen och sova över i båten. Eftersom mina föräldrar vid det här laget hade fullt förtroende för honom, krävdes det ingen större ansträngning att övertala dem att gå med även på detta. Vi seglade hela dagen för att ankra i en vik någonstans framåt kvällen.
Den natten blev jag våldtagen.

Eller så kanske jag inte blev det för det förekom ju inget våld. Han var inte hotfull. Han höll inte fast mig. Inte heller söp han mig full. Egentligen hände ju ingenting. Jag vaknar på natten av att han sitter på min säng, på kanten, i mörkret bredvid mig utan att säga något. Jag kunde ha vrålat åt honom att ge fan i mig. Kunde klöst honom i ansiktet eller sparkat hårt i hans skrev. Men det kom inget skrik eller spark. Min dumma kropp frös fast, jag kunde inte röra mig, bara låg där med nedhasade kalsonger och kände hur han runkade mig.
När jag kom hem ville jag berätta vad som hade hänt men det gick inte, jag ville att mina föräldrar skulle rädda mig, men jag kunde inte. För plötsligt stod jag där och förväntades säga något så jag sa det jag trodde mina föräldrar vill höra. Allt annat var omöjligt, orden gick inte att få fram. Har det varit en bra helg? Vi har haft det jättebra. Härligt väder, det var roligt att segla. Jag ljög dem rakt i ansiktet, det var det enda jag kom på att göra.

Det var nog när fritidsledaren insåg att jag inte förmådde att stoppa honom som han snart fanns överallt i mitt liv, även långt utanför seglingen. Gräns efter gräns passerades tills det inte längre fanns några gränser kvar. Så fort vi blev ensamma ville han visa hur mycket han tyckte om mig, han kallade det så, det inträffade fler gånger än jag vill räkna till. I hans bil, på hotellrum, i källare, en gång i skolan, en gång hemma hos mig, och i segelbåten såklart. Det kändes som det aldrig tog slut.

Men varför slog jag inte larm? Varför sa jag inte bara åt honom att dra åt helvete, varför lät jag det hela fortsätta, trots att det var uppenbart att den vänskap han erbjöd kom med ett pris? Det är helt omöjligt att på något enkelt och logiskt sätt förklara varför jag höll fast vid honom, varför jag frivilligt gick tillbaka, varför jag trots allt betraktade honom som min vän, när han också var min förövare.
Ju äldre jag blir, desto mer obegripliga och plågsamma blir dessa frågor.

Givetvis förstod jag att det var fel, jag är ingen idiot på det sättet. Kände mig smutsig som fan och jag skämdes ögonen ur mig. Var livrädd för vad de i skolan skulle säga om de fick veta, var rädd att jag skulle bli utskrattad, bli än mer mobbad, bli kallad bög. Jag var också rädd att min pappa skulle bli rasande och skälla på mig för att jag inte sagt ifrån, för att jag inte gjort motstånd och slagit mig fri.

Kanske sa jag inget för att de lögner jag hittade på för att skydda min smutsiga hemlighet ledde till fler lögner som snabbt steg över mitt huvud och kändes omöjliga att ta tillbaka. Kanske var det för att jag var rädd att ingen skulle tro på mig om jag berättade sanningen – för han var ju vuxen, han var känd och alla verkade tycka om honom – jag var ingen. Kanske var det för att perspektivet försköts, för att jag trubbades av, för att efter ett tag normaliserades det sjuka; han skulle kladda på mig när vi träffades, sedan skulle jag visa någon slags obegriplig tacksamhet genom att göra vad han sa åt mig att göra. Kanske var det allt på samma gång.
Eller ännu värre – för att jag var rädd att få höra att jag hade mig själv att skylla.

Min mamma blev arg när jag kom hem med en ny märkeströja. Hon sa att tröjan fritidsledaren hade köpt åt mig var för dyr och tyckte jag skulle ha sagt nej tack, vänligt men bestämt, och jag blev tvungen att lämna tillbaka den. Vad jag hade fått göra för att förtjäna tröjan var ingenting hon frågade sig. Men jag förebrår henne inte för vem misstänkte någonting? Ingen gjorde det. När jag mådde som sämst och uppträdde illa arrangerade mina föräldrar ett besök åt mig hos en psykolog. Men inte ens där ställdes rätt frågor. ”Beskriv dina känslor”. Ett formulär med glada och ledsna gubbar att ringa in. Någonstans i mitten blir nog bra. Inte för mycket, inte för lite. Lagom. Normalt.

Jag kunde inget säga eller så ljög jag mig ur situationer som blev obekväma. Insåg att så länge jag inte berättade sanningen var min skamfulla hemlighet säker. Så länge ingen fick veta något var jag säker.
Resonemanget saknar all logik, men det var så det kändes.
Det tog mig drygt ett år att finna styrkan att bryta mig fri. Han hade gett mig skjuts hem, satt i bilen, log och var trevlig. Jag stod utanför med min packning i handen. Det var där vi brukar se helt vanliga ut, säga tack och hej och vi ses i skolan imorgon och allt fortsätter. Kanske redan påföljande dag skulle han att stå vid sin bil, hålla upp dörren och erbjuda mig skjuts hem och jag visste hur hemfärden slutade ens innan den hade börjat.

Ett djupt andetag. Tvingade mig att se honom i ögonen.
– “Jag vill inte åka med dig något mer. Det här var sista gången. Jag vill inte längre.”
Hans leende försvann. Förstod precis vad jag menade. Blev förbannad.
– “Efter allt jag har gjort?? Jävla otacksamma gris! Så det passar inte längre, va? Va!”
Det var så det tog slut.

Hemma fick jag såklart lite frågor. Mina föräldrar undrade vart fritidsledaren och mitt seglande tog vägen, de frågar om allt var okej, om något speciellt hade hänt. Jag hittade på än mer lögner avsedda att förklara, nekade bestämt att det skulle vara något mer. Vad annat kunde jag säga. De ord som behövdes för att berätta, jag kunde inte ta dem till min mun. De litade på mig och jag slöt mig allt hårdare bakom den fasad som dolde mina mardrömmar och min ångest.

Man kan nog tycka att jag borde vara glad att det äntligen var över men det lilla jag upplevde av den känslan försvann snabbt. Istället blev min nyvunna frihet som en serie stenhårda knytnävsslag rakt i mitt ansikte. Så kändes det när mina ögon öppnades och jag insåg vilken jävla idiot jag var. Jag kände mig så obeskrivligt smutsig och förbrukad, och så fruktansvärt ensam. Att anmäla honom var inget jag ens övervägde, det var helt enkelt omöjligt. Hur kunde jag förklara det som är inte gick att förklara. Hur kunde jag berätta vad han hade gjort med mig utan att jag sa ifrån, vad jag hade gjort med honom utan att någonsin säga att jag egentligen inte ville. Hur kunde jag berätta att han hade tagit bilder av mig och att jag hellre ville dö än att någon skulle se dem. Och hur kunde jag förklara hur jag frivilligt hade gått tillbaka till honom gång efter gång.

Hur kan jag få någon att förstå att allt som hände inte var för att jag ville det utan för att den verklighet jag befann mig i gjorde det omöjligt för mig att säga åt honom låta bli. Att han var min vän och jag kände mig tvungen.

Jag är fast i min hemlighet och jag löser det på mitt eget sätt. Jag hämnas på mig själv, det är det enda jag kan komma på att göra. När jag börjar gymnasiet spårar allt ur, jag hamnar i bråk och blir nedslagen av äldre elever. Jag hamnar på galna fester hos folk jag inte känner, dricker mycket, röker hasch om tillfälle ges, att bli avdomnad från verkligheten ger en tillfällig möjlighet att uthärda det jag är. Vaknar upp på platser jag har ingen aning hur jag kommit till, har än mindre aning om vad jag har gjort eller vad andra kanske har gjort med mig. Agerade varken smart eller säkert.

Men så småningom och på något sätt försvann ilskan och självförstörelsen. Eller så kanske jag helt enkelt gav upp och bestämde mig för att försöka glömma alltsammans. Annat tog kaosets plats. Hur osannolikt det än verkar så fann jag en flickvän och hade min sexual debut utifrån min egen läggning och fria vilja. Att få ta tillbaka rätten att definiera min egen sexualitet kändes stort. Gymnasiet gav en utbildning som gav ett jobb som gav hopp om en framtid. Jobbet fick nya människor att komma in i mitt liv, människor som inte hade ett dugg att göra med det som har varit. Kanske insåg jag att det fanns annat som var viktigare än hat och hämnd och försökte lämna allt bakom mig och gå vidare i livet. Alla minnen låstes in i en liten låda som gömdes i ett skrymsle någonstans långt bort i det undermedvetna. Kastade bort nyckeln. Tittade inte det hållet. Pratade inte om det.
En dag följdes av en annan som förvandlades till veckor. Veckorna blev månader, blev till år. År staplades på varandra. Den förtvivlade och förvirrade pojken blev en vanlig man med hustru och barn och levde ett vanligt liv, vad det nu är.

I familjelivet har jag funnit styrka och glädje och en identitet och ett syfte. Det har fått mig att titta framåt, snarare än bakåt. Det som har varit finns såklart fortfarande där, det är inetsat i mitt innersta och även om jag inte vill bär jag med mig det som mardrömmar omöjliga att skaka bort, som dålig självkänsla, men jag bär också med mig det som oro över mina egna barns säkerhet. Jag gör mitt bästa för att inte begränsa deras liv men jag kan inte låta bli att hålla ett öga på deras umgänge och aktiviteter. I hemlighet letar jag efter fritidsledarens namn som anställd på deras skolor men till min stora lättnad hittar jag honom aldrig. Fast det här inget jag pratar med någon om, det här är något jag behåller för mig själv.
Har svårt med närhet och intimitet. Tycker att fysiska beröringar är obehagliga. Fylls av olust och rycker till om jag inte är beredd. Kan inte komma ifrån den reaktionen hur mycket jag än försöker. Praktiska bestyr som ett besök hos frisören och känna hur en okänd människa arbetar med mitt hår kräver en rejäl uppoffring. Tandläkaren är än värre. Känslan av att ha min mun full med… saker… och knappt kan röra mig och får kämpa för att andas, det väcker obehagliga minnen till liv.
Men det går i vågor, det går i perioder, livet är som en emotionell bergochdalbana. Ibland är allt okej, som om det egentligen aldrig har hänt. Mitt skyddande kraftfält håller det jag inte vill komma i närheten av på avstånd, minnesbilder som flimrar förbi slår jag bort med verktyg jag har skapat inom mig.

Men ibland, av orsaker jag inte själv förstår, förändras allt. Något tungt hänger på mina axlar. I helt normala pappa/pojke-relationer bland folk jag möter ser jag bara pedofiler och offer. Mardrömmar förvandlar nätterna till stunder av smärta. Får förnimmelser av smaker och lukter, minnen, bilder, filmer i mitt huvud får mig att må illa. Fritidsledarens andedräkt av vin och doft av cigaretter är tillbaka. Han talar till mig med en obehaglig röst någonstans i mitt medvetande. När jag blundar förflyttas jag tillbaka i tiden, jag är 13 eller 14 eller 15 igen. Lika tydligt som i en film ser jag mig själv titta i taket och låter honom tafsa, jag ser mig själv göra saker jag inte vill göra men inte klarar av att säga nej till. När jag åter ser mig själv i badrumsspegeln blir jag närmast överraskad. Reflektionen stämmer inte, pojken jag hade förväntat mig att se är inte där, istället är det… jag… nu… som vuxen. Så övertygande känns det. Så obehagligt är det.

Den första riktiga flashbacken jag kan påminna mig inträffar i gymnasiet. Blir kallad till skolläkaren för en rutinmässig hälsoundersökning. Han sitter där i sin stol, det är en gråhårig gubbe, ber mig ta av kläderna. Allt går så fort. Plötsligt står jag där i kalsongerna och det är händer på min kropp och jag kan knappt andas. Det är snabbt avklarad och jag får klä på mig igen. Trots att inget opassande inträffar är upplevelsen fruktansvärd. Chocken kommer nästan omedelbart. Får ett migränanfall och säger till min lärare att jag behöver gå hem. Väl utanför skolan kräks jag i en buske.

Ibland är det något uppenbart som att plötsligt se någon som påminner om honom. Men det kan vara så mycket annat. En händelse i livet som på något avlägset sätt går att associera med det som har varit. Grova och okänsliga skämt runt fikabordet på jobbet. En tidningsnotis eller en scen i en film. En doft. En oväntad beröring, kanske under en intim stund med min hustru. Plötsligt, en bild framför mina ögon, kanske en sekvens från ett minne jag önskar jag inte hade flimrar förbi. Lutar mig över i hans bil och händer i mitt hår håller mig nere. Segelbåtens kabin i mörker. Scener jag inte vill beskriva.

Jag ska vara ärlig. När det har varit som värst har jag flera gånger och med varierande grad av allvarlighet funderat på att göra slut på allt. Det har varit så mycket under så många år och jag inser att jag sannolikt kommer få kämpa resten av mitt liv. Vill jag det, kommer jag att orka? Vill jag verkligen ha det så här ända fram till slutet? Jag har övervägt olika tillvägagångssätt men alla galna idéer slutar alltid med att jag kommer fram till att jag inte kan göra det. För det handlar inte om mig, det handlar om andra. Jag vill verkligen inte att någon annan ska ha mitt liv på sitt samvete, att göra slut på mitt eget lidande är underordnat den smärta och de frågor jag skulle dumpa på andra. Heller lider jag än att andra får göra det. Kanske är det nobelt men mer troligt är det nog bara ovanligt korkat resonerat.
De viktigaste frågorna kommer dock aldrig få ett svar, det är för sent att ställa dem.

Mer än tjugo år efter att det tog slut får jag ett brev. Inuti finns ett tidningsurklipp.
“Är det inte han?”
Det är min mammas handstil på den påklistrade post-it lappen. Konstaterar att hon har rätt, det är han.
Ett svart kors. En dikt.
Jag är helt oförberedd. Plötsligt ligger hans dödsannons framför mig på köksbordet. Några närmast sörjande, begravning i en stad norrut från mig. Kanske borde jag vara glad, kanske borde jag känna att någon slags märklig rättvisa har skipats men så blir det inte. Istället sprider sig en känsla av att jag blivit lurad på min rätt att konfrontera honom och få ställa mina frågor och kräva svar för innerst inne har jag nog alltid undrat om allt bara var en lögn.

Valde han med avsikt ut mig när han insåg att jag var ensam och lätt att snärja? Var allt det roliga vi också gjorde egentligen bara manipulation för att lura ner mig i sin segelbåt? Kanske tog det inte slut för hans del när jag sa ifrån? Kanske jag bara var en i livslång rad av naiva pojkar som letade efter sammanhang och tillhörighet som lät sig luras hans generösa och vänliga sätt? Kanske fortsatte han bara någon annanstans. Kanske han snart glömde bort mitt namn när någon annan tog min plats? Kanske det finns en mängd pojkar där ute som nu är män som ställer sig själv samma typ av frågor och som har liknande mardrömmar. Kanske om jag efter första gången inte hade varit så rädd och förvirrad utan istället hade tagit mig i kragen och berättat sanningen för mina föräldrar, så hade inget mer behövt hända? Han hade åkt fast och alla eventuella offer efter mig hade aldrig behövt råka illa ut?
Är det så?

För de flesta är nog dessa frågor ingen stor sak för de förändrar egentligen ingenting, men för mig är de viktiga. Det handlar om min självkänsla, om den skuld jag lagt på mig själv i alla år.
Jag ville han skulle veta att han stal min ungdom, att han skulle känna till alla mardrömmar och bilder i mitt huvud jag inte kan få stopp på, jag ville han skulle få höra hur rädd jag var när jag under AIDS-panikens dagar testade mig bara på grund av honom.
Jag tyckte han förtjänade att få förklarat för sig vilken röra han har ställt till med i mitt huvud, jag verkligen ville att han skulle få höra mig berätta med mina egna ord hur mycket alla minnen har plågat mig – och hur mycket de fortfarande gör det.
Men det är för sent, jag tvingar mig själv att inse det. Han har kommit undan och jag kommer aldrig få några svar. Att jag aldrig lyckades förmå mig att söka upp honom medan jag hade chansen, det är mitt eget fel, jag anklagar ingen annan än mig själv för det.
Utan att jag har en chans att förhindra det kommer han tillbaka på ett sätt jag minst av allt hade väntat mig. Det är som om dammluckorna plötsligt öppnas. Först strömmar händelserna över mig, sedan kommer detaljerna. Minnen och obehagliga bilder jag aldrig har bearbetat blir lika levande nu som då. De tränger sig på helt utom kontroll, men jag minns även härliga dagar och roliga äventyr som får mig att skämmas ännu mer, för lika mycket som han var den som tog sig tid när ingen annan gjorde det, lika mycket var han också den som ställde till med så mycket skada. Mitt liv kastas huvudstupa tillbaka in i röran av skam och skuld och förvirring jag sedan länge trott jag lämnat bakom mig. Det är som om jag äntligen vågar tänka på allt det här, som om jag till slut försöker förstå vad det har gjort med mitt liv och hur det har påverkat den person jag är.
Men hur kan man prata med någon om detta, nu – som vuxen? Hur gör man det utan att det förändrar allt?

Jag påstår inte på något sätt att jag är perfekt och felfri eller att det jag har varit med om har förvandlat mig till någon slags människa som är klokare och som kan se saker djupare. Inte alls. Kanske snarare tvärt om. Jag är den jag är med alla fel och brister. Det står jag för. Och det är ju precis den personen jag är idag som jag vill vara känd för: någon som är ordningsam, organisatorisk och ansvarsfull, någon med god integritet och som försöker göra det rätta, någon som försöker vara en bra pappa, en god make, och en bra kamrat, någon som är kreativ och kan något om teknik, musik, film och fotografering, någon som kan få andra att skratta – men som också kan ha dåliga dagar och vara en småsur envis skitstövel som fastnar i principer, någon som är dålig på att höra av sig, någon som kan tjata i evinnerlighet om nördiga detaljer, någon som ibland tar ett glas vin eller en whisky för mycket.

Vad ska mina vänner och arbetskamrater tro när de får veta, hur kan jag få dem att förstå att bara för att de känner till sanningen om min uppväxt förändrar det inte den jag är idag.
Jag vill inte bli behandlad annorlunda eller vara sedd som ett stackars offer. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill bara att någon ska veta.
Men hur kan man få någon att förstå? Hur finner man ord för det onämnbara, hur kommer man efteråt över skammen som fortfarande finns kvar utan att dränka sig i alkohol? Känslan av skuld smuts och äckel klamrar sig fast som blodiglar. Kanske är det helt enkelt bäst att hålla käft, dölja såren, le, behålla smärtan inombords. För att berätta gör jävligt ont det med, det gör faktiskt ännu ondare än att inte berätta. Men mest av allt, fast jag tror nog det handlar mer om mig, är att jag blir oroligt över vad andra tycker. Ska tycka. Tänker. Inte för att det spelar någon roll, det spelar jävligt stor roll.
Där någonstans, inklämd, finns jag. Vet inte vart jag vill. När det är som värst: Bort, tror jag. Från mig själv. Från allt.

Kanske är det en inre process, kanske en överlevnadsmekanism, kanske är det något som vid någon kritiskt punkt blir viktigt i mitt liv. Efter mer än 25 års tystnad kändes hemligheten till slut kvävande, det kändes som om jag sakta höll på att drunkna och efter ytterligare en omskakande flashbackincident tvingade jag mig att berätta för en betrodd vän. Det var inte lätt och jag erkänner att det krävdes en del alkohol för att det överhuvudtaget skulle vara ens i närheten av möjligt. Min vän blir chockad, men också arg för min skull. Frågar om jag vill polisanmäla men jag kan bara säga att det är försent. Vi sitter uppe hela natten och pratar om detta, lika mycket som det känns förvånansvärt skönt att få berätta känns det också fruktansvärt. På inrådan av min vän lyckas jag hitta en stödgrupp för att få hjälp och samtalsterapi, möten som sker utan min familjs vetskap.

Terapi är varken ett lättsamt eller roligt projekt att ge sig in i, men trots att jag flera gånger lämnade sessionerna med värre känslor än när jag gick dit, fick det mig att ställa mig själv de rätta frågorna, det hjälpte mig att få mina perspektiv på livet hyfsat tillbaka där de borde vara.

Skam och skuld är stora begrepp som är svåra att hantera. Jag skäms när jag förstår hur lätt jag lät mig luras och när jag ser konsekvenserna av mitt eget agerande. Att som pojke ha sina första riktiga sexuella erfarenheter tillsammans med en vuxen man – det kanske inte krävs så mycket för att förstå att detta är inget jag är stolt över eller gärna vill prata om. Ja, jag skäms och jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade en annan historia att berätta. Samtidigt inser jag att den som faktiskt borde skämmas, den som egentligen ensam bär skulden är förövaren.
Oavsett vilken slags barndom eller erfarenheter från livet förövaren kanske bar på var det ingen som tvingade honom att utnyttja mig. Om hans avsikter ursprungligen hade varit ärliga hade han kunnat backa undan från vår vänskap närsomhelst, om han förstod att det höll på bli fel. Det hade, handen på hjärtat och innan allt började gå snett, säkerligen gjort mig jätteledsen. Men så han hade han egentligen inget ansvar gentemot mig, hans största och viktigaste ansvar som vuxen var att se till att vänskapen inte blev någonting annat. Där brast han kapitalt.

Ju mer jag vrider och vänder på det tilltar bara min övertygelse att han visste mycket väl vad han höll på med. Om nu man väljer att tro att vänskapen överhuvudtaget någonstans hade varit på riktigt och inte bara handlade om manipulation för att leva ut sjuka böjelser, det vill säga.

Något år senare blir det ännu värre. Min mun känns som sandpapper och jag tror att jag ska kräkas vilken sekund som helst; Min älskade hustru får veta sanningen och jag är rädd att hon inte ska förstå eller bli arg för att jag inte har sagt något tidigare, ungefär som att jag inte litar på henne. Jag säger att jag har något viktigt att säga, berättar att statistiken visar att en av sex pojkar blir utsatta för någon form av sexuellt utnyttjade innan de når vuxen ålder… och att jag är en del av dessa siffror. Berättar det grundläggande och hur jag intalade mig själv att det egentligen inte betydde någonting, men att jag aldrig lyckades lura någon med det, allra minst mig själv. Jag berättar varför det tagit mig så lång tid att få fram sanningen, varför det har känts viktigt att hålla mitt förgångna borta från mitt nuvarande liv. För att jag har skämts, för att inte göra mina mardrömmar även till hennes. Hur allt kom tillbaka och hur jag i hemlighet kände mig tvungen att gå i terapi för att få hjälp att ställa mig själv de rätta och viktiga frågorna. Hur jag under hela mitt vuxna liv har brottats med flashbacks dålig självbild känslor av skuld och skam, hur jag tvingats bortse från okänsliga skämt från vänner och arbetskamrater, hur jag fortfarande tycker det är obehagligt när någon rör mig och om min rädsla för att någon ska komma min person nära.

Hon blir tyst – vilket är väldigt ovanligt – och ger mig sedan en hård klämmande kram.
Till min stora förvåning har reaktionerna från dem jag har berättat för varit stort sett likadana. De har blivit överraskade, närmast bestörta, kanske även chockerade av vad jag har att säga, men lite senare när det hela har fått sjunka in något de sagt att min berättelse på något sätt är logisk. I skenet av denna nya vetskap blir plötsligt mycket av mitt agerande under lång tid betydligt mer begripligt. Denna osynliga pusselbit de förstått funnits, men som de inte kunnat gissa hur den såg ut har hittat sin plats.

Oväntat nog har detta avslöjande av min hemlighet gett mig en ny slags mening, det har gett mig en ny plattform i livet att stå på, det har gett mig kraft att göra saker jag aldrig trott jag skulle klara av.
Tillsammans har jag och min hustru stått på kyrkogården och tittat på hans namn inristad i gravstenen av granit. Jag har funnit styrkan att söka professionell hjälp när det har känts som svårast, jag har berättat sanningen för min läkare och fått förklarat för mig att jag lider av PTSD och jag har fått antidepressiv medicin utskriven när behovet har varit som störst. Jag funnit modet att ta kontakt med andra personer som råkat ut för liknande händelser och jag har tagit del av den kunskap som finns beträffande sexuella övergrepp och förstått hur förövarna agerar och hur grooming fungerar.

När jag börjar läsa forskningsrapporter och andras berättelser förstår jag – ingenting är en tillfällighet. I beskrivningar av förövare känner jag igen vad fritidsledaren gjorde, hur han gjorde det och hur han snärjde mig. Bland offrens skildringar finner jag min egen reaktion. Igen och igen läser jag hur övergreppen har följts av samma förvirring och ifrågasättande som jag själv har upplevt. Och när jag hittar jag forskning som pekar på att inte göra någonting i en traumatisk situation, att ”frysa fast”, är en precis lika vanlig reaktion som att göra motstånd eller att fly – om inte den vanligaste – förstår jag till slut att jag är långt ifrån så ensam som jag hela tiden har känt mig.
Lika mycket som den insikten är tragisk är det också en stor lättnad.

Trots denna vetskap har jag inte sagt något till mina föräldrar, jag planerar inte att göra det heller. För även om jag vill ha svar på mina frågor och vill försöka förstå varför de inte förstod vad som pågick, varför de inte blev misstänksamma, varför de aldrig ställde de rätta frågorna, varför de inte skyddade mig från de faror jag själv inte var mogen nog att se – är jag rädd att fråga. Tänk om det kommer visa sig att de i själva verket anade att allt inte stod rätt till, om inte från första början men kanske efter ett tag – i så fall, varför lät de mig då fortsätta besöka honom? Som numera vuxen och förälder själv är det här ett perspektiv jag helt enkelt inte kan förstå, hur mycket jag än försöker.

Kanske går allt att förklara med att det var en annan tid och en annan anda, och utifrån den värld man levde i och den medvetenhet man hade om sexuella övergrepp gjorde man helt andra riskbedömningar än vi gör idag. Ingen verkade ha sett det som märkligt eller rent av misstänkt när en vuxen man ur skolans personal blev vän med mig och vi gav oss iväg på resor och spenderade nätter tillsammans utan att någon annan var med. Kanske trodde mina föräldrar, liksom alla andra, att vår vänskap var ärlig och på riktigt. Kanske trodde de att jag på något sätt var fritidsledarens sociala projekt, hans samvete, en ensam och utsatt pojke han gjorde sitt bästa för att stötta. Ingen verkade ha ifrågasatt vilka syften han hade med sitt engagemang annat än utgå från att de var goda.
Jag vet helt enkelt inte.

Tyvärr, för vissa frågor är priset av ett svar helt enkelt alltför högt. Mina föräldrar börjar vid det här laget bli till åren och jag vill inte att dessa frågor ska komma mellan oss den tid vi har kvar tillsammans. Minst av allt vill jag förstöra allt genom att gräva upp denna historia för jag vet hur mycket mitt liv har förpestats, jag vill inte förgifta deras liv på samma sätt. Vi har en bra relation och jag beskyller inte mina föräldrar på något sätt för fritidsledarens övergrepp för jag vet att lika mycket som jag gjorde vad jag kunde för att dölja, var han också en mästare på att manipulera.
Jag förstår att jag för alltid kommer bära med mig dessa övergrepp och jag inser att det är upp till mig själv att förvandla mina minnen till något som går att uthärda. Jag vill göra nuet drägligt och dra en gräns för hur mycket han alltjämt ska tillåtas påverka mig. Vad jag nog egentligen vill mest av allt är att finna en rimlig balans i mitt liv, en balans i mig själv. Det är något jag har bestämt att jag ska uppnå. Jag bara ska, inte minst för att alternativet inte känns speciellt lockande. Att hitta sig själv, om det finns en enda gemensam nämnare i livet så måste väl detta inre sökande vara det, eller hur? Och så tänker jag: trots allt är jag kvar här, då kan allt inte vara så illa, kanske är jag på rätt väg. När jag ser det så känner jag mig plötsligt som en överlevare. Jag känner mig stark.
Då känns det lite bättre.
/Anonym

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA 

7 thoughts on “Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade en annan historia att berätta

  1. Stark berättelse och du verkar vara en överlevare. Tycker det är synd att du inte berättar så att du kan få svar -det kan bli tvärtom att ni kommer varandra närmre.

  2. Tack för att du vågar dela med dig av din historia 😇, modigt och mäktigt.
    Tycker de verkar som att du är på väg åt rätt håll och hoppas du fortsätter på den vägen med din fru och dina barn vid din sida.
    Du är en stark person som står kvar trots allt elände du blev utsatt för, aldrig ditt fel.
    Lycka till i livet ❤

  3. Kära Anonym,
    Vilken stark berättelse som berörde mig mycket.
    Även jag har brottats med skammen att inte berättat, inte sagt nej, inte sparkat, inte gått därifrån. Istället åkte även jag till förövaren.
    Hos förövaren fanns min mormor med sin trygghet. Hemma var det otryggt.
    Som barn har vi inte orden, inte förmågan och inte kunskapen att berätta, stå upp för oss själva och berätta.
    Jag har idag inte skammen kvar för jag var ett utsatt barn som blev utsatt just för jag var utsatt från början och därmed tyst och snäll och medgörlig.
    Jag önskar dig allt gott med din familj och hoppas att även du tar bort skammen. För även du var ett utsatt barn som blev utsatt. Skammen är inte din. Skammen hör hemma hos din förövare.
    Många kramar!

  4. Oj, en väldigt stark berättelse! ~ T a c k ~ för att du så generöst och eftertänksamt delar med dig, jag blir väldigt berörd och känner igen mig i väldigt mycket.
    Bl a de människor som nu blivit gamla och (kanske?) inte vet, ska man kullkasta deras sista år? För att åren har gått utan att man kunnat berätta …?
    En sak är dock säker, enligt min egen erfarenhet, att detta behöver komma ut för att vi ska kunna bli ’helare’ som människor i vårt eget liv och därmed oxå få möjlighet till ett rikare liv med våra nära, kära och de vi bryr oss om.
    Om inte annat så hjälper vi många människor att kanske orka hantera och därmed börja bearbeta sina upplevelser.
    Tack igen för att du berättar och delar!
    Med Kärlek! ♥️

  5. Man skriver ofta ”du är stark” men här blir det med stora bokstäver DU ÄR STARK. Alla skulle inte överlevt detta hemska trauma som du gått igenom. Ändå har du kommit dit du är i dag.

    – Du var ett barn. Han var vuxen. Han var en trevlig o omtyckt person på ytan. Han var alltså i överläge.
    – Du var utsatt för mobbning som så många andra, vilket är traumatiskt nog. O jag blir vansinnig över att det förekommer! Skogstokig!
    – Han groomade dig enligt konstens alla regler, precis som dessa j*la monster gör😡
    – Hur du reagerade o inte ”gjorde något” mot detta. Det är ju så man reagerar i den situationen! Man ”fryser”.
    – Ja, du var garanterat inte den enda han utsatte för detta kriminella avskyvärda brott. Det skulle jag kunna sätta allt jag äger på. Men du vet ju inte om någon annan anmälde honom o om han åkte fast till slut.
    – Skuldkönslor har du tyvärr som man hört att alla får. Lätt för mig att säga att du absolut inte ska ha det, men DU har inte gjort något fel, utan gjort som man gör i den situationen du var! Han brinner i helvetet nu, trösta dig med det. Han var det lägsta man kan bli som
    människa. Varför blir pedofiler ihjälslagna i fängelser? T.o.m de tyngst kriminella hatar dem!

    Jag tror absolut inte dina föräldrar ens anade att detta hände. Dels för att det såg så bra ut på ytan o för att du ansträngde dig sååå för att dölja det och också p.g.a att medvetenheten om dessa äckliga människor var så oexisterande då. Den är bättre i dag men den är inte tillräckligt bra än.

    Vet inte i vilket skick dina föräldrar är i i dag eller hur gamla de är, men om du ska berätta för dem så kommer de troligen att få väldigt dåligt samvete o fråga sig varför de inte anade något o bli väldigt ledsna över det, så det viktigaste om du berättar för dem är att inte antyda att de borde märkt något. Då blir de nog förkrossade. Jag förstår om de inte märkte något. De blir säkert ledsna om de tror att du plågas väldigt mycket av det som hände än i dag, så förtydliga att du är ok o till stor del bearbetat det som hände även om det säkert alltid kommer att finnas, men kände att biten som saknades var att prata för dem om det. De kommer nog att finna tröst i det även om de precis som dina vänner och hustru kommer att reagera mycket starkt på detta ofattbara som du utsatts för. Tänk på att endel människor reagerar inte starkt utåt, utan bara inombords. Vet inte vilken typ de är.

    Men du behöver nog berätta för dem för att det verkar som att du själv känner att det är en del av din bearbetning o väg ut. Jag tror du kommer att känna att det var biten som saknades. De har levt länge o säkert upplevt mycket glädje i livet men också svåra motgångar, så de har nog ställts inför mycket jobbiga händelser innan genom livet som de klarat av.

    Önskar dig allt gott i ditt fortsatta liv!

  6. Jag tror att det kan vara bra för dig att berätta för dina föräldrar trots att åren har gått.. Det är bara förövarens fel och kanske dom misstänkte något.
    All lycka

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *