Vårt förra möte gick blixtsnabbt.
Han hade sökt efter barn i sexuellt syfte och vi var där för att konfrontera honom. Drygt ett år har passerat och nu träffas vi under betydligt lugnare former.
Denna gången sitter vi i lugn och ro för att följa upp vad som hänt det senaste året.
Livet så som han mindes det tidigare är som bortblåst.
Vänner, familj och jobb – allt är borta.
Det finns ett före och ett efter.
Han är en av de som valt att ta steget och söka sig till vården.
Och orsaken till varför vi träffas är för att få veta vad som egentligen händer när man hamnar i den där vården som vi så ofta stimmar om att de ska söka?

– Hur känns det att vi sitter här?
– Overkligt. Har dock haft mycket kontakt med Sanna och det har gett mig lugn att genomföra intervjun.

– Sista gången jag såg dig så sprang du iväg, vad hände efteråt?
– Jag hamnade nog I någon slags chock.
Tror det var överlevnadsinstinkten som tog vid. Man var helt vimmelkantig. Jag minns bara delar. Ett misslyckat självmordsförsök och väldigt hög promillehalt tog mig till psykakuten istället.

– Är du glad att du överlevde?
– Ja, men det är väl klart att jag är.

– Har du något råd att ge till människor som befinner sig där du var då? Som funderar på att avsluta livet?
– Jag har hört att människor som hoppar från broar ofta ångrar sig precis efter hoppet. Man ska absolut inte fatta ett sådant beslut i det sinnestillstånd som man är.

– Du sökte dig till vården istället?
– Ja, precis. Eller snarare jag hamnade där. Jag hamnade först på vuxenpsykiatrin och fick vara där några dagar. De frågade om jag ville stanna kvar och det kändes som ett bra beslut att stanna där. På sjukhuset fick jag information om att det finns en mottagning på Karolinska (Anova) som bla. arbetar med denna typen av problem. Sedan skickade psykiatrin en remiss till Anova.

– Hur lång tid tog det innan du fick kontakt med dem?
– Från att remissen skickades tills jag hörde någonting tog det nog två månader.

– Hade du önskat att det skulle gå snabbare?
– Ja, det hade nog varit bra att få någon automatisk hjälp eller inslussning men man förstår ju att det är högt tryck så det går ju inte att ordna med en gång.

Jag fick iallafall komma dit och först fick jag prata med en psykiater inledningsvis då som skulle göra en bedömning huruvida jag passade in på det som de kunde erbjuda.
Jag träffade henne och sedan bestämdes det att jag kunde gå vidare då. Och jag började gå hos en psykolog. Redan från början var de väldigt professionella. Om man tänker att man kommer dit med en viss bakgrund så var de väldigt icke-dömande.

– Var bemötandet bättre än du förväntade dig?
– Ja, det tycker jag. Det var jättebra.

– Vad hade kunnat förmå dig att söka den här hjälpen innan?
– Vetskap om att det finns är en bra start. Sedan är det nog viktigt att det inte är för stora hinder för att komma in. Det behöver vara en lätt process.

– Hade det varit lättare att söka sig till vården om alla visste om hur vanligt det är med en sexualitet som inkluderar barn?
– Ja, självklart. Men det är ju en så otroligt stigmatiserad grej.

– Går det att få människor att söka vård självmant?
– Det tror jag, men sen i vilken form det vet jag inte. Jag läste att de har någon anonym form typ någon webbversion.

– Den behandlingen är väl ganska kort, tror du att det fungerar med en kortvarig behandling?
– Nej, det är allvarliga problem så det tror jag inte men däremot kanske som en inkörsport.

– Hade du några förhoppningar om att någonting skulle förändras när du började?
– Ja självklart.
– Vad tänkte du skulle förändras?
– Hela mitt beteende.
– Märker du någon skillnad på den som du var då, mot den som du är idag?
– Ja, jag har börjat tänka på hur jag tänker.
I behandlingen finns olika moduler som man går igenom. Ganska mycket handlar om att försöka se sitt beteende i ett större perspektiv. Vad som gör att man beter sig på ett visst sätt.
Känslor, tankar och beteende. Kedjeanalyser och sådant. Jag tänker mycket på hur jag tänker. Och tittar på vilka situationer som var utlösande för vissa tankar eller vissa känslor och sådana grejer. Känner att jag är mycket mer observant på sådant.
Och sedan har jag fått medicinsk hjälp för att kunna bryta gamla beteenden.
Jag känner mig mer stabil idag.

– När du var mitt uppe i allt, kände du någonsin att du inte trivdes med dig själv och behövde bryta ditt beteende?
– Att jag inte trivdes med mig själv, det var hela min självbild.
– Men hade du funderingar på att förändra det?
– Jag vet inte, man trycker undan det. I långa perioder så tänker man inte ens på det.

– Så som du levde ditt liv innan, utan tankar på att bryta ditt mönster med ett generellt dåligt mående. Om du hade fått välja att fortsätta leva resten av ditt liv på det sättet eller eller få kraschlandningen efter frontalkrocken med oss på Dumpen som sedan ledde till att du kom in till vården.
Vad hade du valt?
– Om det bara hade varit jag, så hade jag valt uppvaknandet. Med tanke på mina nära och kära så hade jag dock valt det förstnämnda.

– Hur tycker du att man ska få människor att söka vård innan katastrofen är ett faktum?
– Jag tror att det är svårt att förmå folk att söka sig till vården självmant, dels för att det är stigmatiserat men också för att man inte bryter mönster på egen hand.
Man behöver en knuff i rätt riktning.
Det är moment 22.

– Hur ofta besöker man kliniken?
– En gång varannan vecka.
– Hur länge ska du gå?
– Jag vet inte. Jag ska snart gå på en utvärdering och då får jag veta om jag ska fortsätta.
Jag är öppen för det mesta. Tycker de att jag ska fortsätta så gör jag det.

– Kommer det att kännas otryggt om de säger att du inte behöver mer vård?
– Nej, detta har fått så oerhörda konsekvenser i mitt liv att jag inte lär ha problem att hålla mig ifrån saker ändå. Man får ju säkert komma tillbaka om man känner att man skulle behöva det.

– Kommer det att kännas lättare att be om hjälp nu om det skulle behövas?
– När man varit där och man vet hur personalen är och man vet hur det går till så tror jag inte att det skulle kännas problematiskt.

– Hur är det när man går dit? Vet alla som ser att man går in genom dörren varför man är där?
– Nej. Anova arbetar med en mängd olika saker. Slöa spermier, hormonproblem, könsidentitet och sexuellt avvikande beteende är bara några av klinikens arbetsområden. Ingen vet varför man går in där eller sitter i väntrummet.

Han skrattar till och tillägger:
– De går alltså inte ut i väntrummet och hojtar om att idag ska vi utvärdera din behandling.
Man känner verkligen inte att man sticker ut. I början var jag rädd för att gå in genom porten men sedan förstod jag. Det finns massor med olika verksamheter i byggnaden och Anova har massor med olika arbetsområden.

– Om du hade vetat hur det fungerar, hade du då kunnat tänka dig att söka hjälp innan vi klampade in i ditt liv?
– Alltså jag vill ju säga ja, men jag vet faktiskt inte. En lösning hade kanske varit att slussa in anonymt och digitalt om det är ett för stort steg att ta sig dit direkt.

– Har du lärt dig att känna igen varningsflaggor när du är på väg åt fel håll?
– Jag har lärt mig att undvika destruktiva beteenden. Om jag sover för lite eller om jag inte tränar regelbundet. Om jag dricker alkohol om jag är bakfull. Det blir en dip som gör att jag mår sämre. Små saker blir lätt större. Och jag behöver vara rädd om mig själv för att inte hamna där igen.

En av de saker som vi med Dumpen arbetar för är en lagstiftning som kriminaliserar försök till kontakt med barn i sexuellt syfte, gärna med föreskrift om sexualmedicinsk vård i straffskalan. En sådan lag hade inneburit att du troligtvis skulle blivit dömd.
Hur hade du ställt dig till det?
– Jag tror att det är svårt att få igenom hos jurister men jag hade betydligt hellre blivit dömd i tingsrätten än hamnat på Dumpen.
Det låter som ett bra tillvägagångssätt.
Med tanke på svårigheterna i problematiken så behöver man någonting sådant när man är i det läget för att något ska ske.
Det låter faktiskt inte alls som en dum idé

– Det kan även vara ett sätt att förhindra människor med ett sexuellt intresse för barn att arbeta med dem med tanke på att de hamnar i belastningsregistret.
Tycker du att det är rimligt?
– Det är det absolut!

Vi avslutar med lite småprat om den komplexa polaritet som omgärdar  problematiken. Gemensamt drar vi slutsatsen att det finns ett omfattande problem som behöver hitta sin lösning.

Och det är med fokus på lösningen som vi båda valde att prata om hur det ser ut när man  söker vård.

Till er som läser detta och känner att ni är ute på fel väg.

Sök vård innan katastrofen är ett faktum.

I värsta fall gör man sig skyldig till att skapa brottsoffer av oskyldiga barn, men det kan även vara så att man faktiskt hamnar på Dumpen.

Preventell tel. 020 – 66 77 88

Impulskollen tel. 020-11 80 20

PreventIt https://www.iterapi.se/sites/preventit/

 

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA 

Dumpens swishnummer 123 250 22 84

 

 

8 thoughts on “Uppföljning, ett år efter Dumpen – vad händer när man söker vård?

  1. Intressant läsning att ni pratat med någon som valde att söka vård och ändrat sitt beteende. Hoppas det går bra för personen

  2. Så bra resonemang och frågor.

    Intervjun känns respektfull och jag hoppas verkligen den kan hjälpa andra att ta första steget.

    Hatten av för er.

  3. För ovanlighetens skull inger ett inlägg på Dumpen lite hopp. Hoppas intensivt att ångern och önskan om förändring är äkta.
    En bra intervju. Önskar den här personen lycka till.

  4. Hoppas att han förstår o klarar tygla sitt problem nu? Med verktyg från vården. Vad jag saknade i intervjun var om han förstått vad han orsakat offret/offren! En mening om det skulle det varit lättare att ta in hopp. Missbrukare o 12-stegsmetoden: rannsaka o förstå hur du skadat!

  5. Inte för att vara negativ men jag tror dessa män alltid kommer ha kvar deras tankemönster. Men alla måste ju inte begå övergrepp så förhoppningsvis går det att ändra på med hjälp. Jag har tyvärr nära till noll empati för dessa personer, bara dom låter våra barn vara

  6. Hej, fantastiskt att ni också lyfter den här aspekten, jag skulle också gärna se information om bra behandling (terapi, terapeuter osv) för överlevare.

    Vore tacksam för det!!

  7. Denna intervju understryker fullständigt varför Dumpen (tyvärr) behövs. Dessutom tror jag att den kan ge hopp till dem som är fast i detta destruktiva beteende.

    Strongt gjort av personen att dela sina erfarenheter. All lycka till i tillfrisknandet och detta första steg att göra bra från och med nu.

    Till medarbetarna på Dumpen: starkt av er allesammans att fortsätta detta arbete eftersom samhället inte tar sitt ansvar i den utsträckning som krövs.

  8. Bra gjort av honom att ställa upp och berätta om hur det gick sedan och hur det går. Han har förmodligen ännu en lång väg kvar men det går nog bra tror jag.
    Hoppas detta ger andra viljan och kraften att själv söka sig till denna behandling!
    Ni har gjort detta väldigt bra, att ni lät honom komma till tals om nuvarande situation och hur det går! Mycket bra där Dumpen! 🙂👍

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

RELATERADE NYHETER

sv Swedish
X