Jag rycker till, nej nej nej det får inte ha hänt igen! Jag ser hur blodet rinner ner från låret och snart kommer smärtan i fatt blodet. Jag tar en grå handduk och trycker mot såren och snart färgas den gråa handduken röd. Jag sitter där på det gråa badrumsgolvet och jag känner mig helt förvirrad. För mig så var jag precis ute i rummet och kollade på tv och nu är jag i badrummet på golvet med blodigt lår? Det här går inte ihop i mitt huvud.

Jag minns inte att jag har gjort det här, alltså är det en ny blackout.. Varför ”vaknar” jag inte till när jag tar kniven och rispar? Varför känner jag inte smärtan och reagerar på den? Det är som om hela jag är borta, borta från min egna kropp, borta från min hjärna. Jag kan inte tänka, jag kan inte reagera, allt är svart. Helt plötsligt från ingenstans så vaknar jag till och då kan jag agera, men då är det redan försent.

Försent för att göra det ogjort.. Kommer det någonsin att bli bättre? Kommer jag någonsin bli av med dessa mörka och svåra dissociationer? Varför hjälper inte psyk mig att bli av dem? Varför gör dem inget? Dem här tankarna ekar i mitt huvud och jag skakar medan jag håller handduken mot låret. Jag känner hur tårarna börjar tränga fram och jag säger till mig själv, inte gråta, inte gråta, ta dig samman nu. Jag har redan haft 4 stycken dissociationer i kväll och en oro växer inom mig, kommer det fler? Vad kommer hända? Borde jag söka hjälp?

Nej det är ingen mening att söka hjälp tänker jag tyst för mig själv, dem kommer bara att skicka hem mig igen. Ut i det mörka och hem till det osäkra och hem till den ständiga oron att det kommer att hända igen. Frågan är bara när.. Frågan är bara när som jag kommer att ”vakna upp” igen och vart jag kommer att befinna mig och vad jag har gjort mot mig själv. Jag lägger undan handduken för det har äntligen slutat blöda. Jag reser mig upp från golvet och jag släcker lampan i badrummet och går ut i rummet och ser att tv är igång fortfarande. Jag vet inte hur långtid det har gått eller vad klockan är, all min tidsuppfattning är borta.

Jag lägger mig ner på sängen och jag känner hur tårarna bara kommer, nu kan jag inte hålla dem inne längre, nu ligger jag där i sängen och räknar tyst mina tårar som nuddar det vita lakanet, 1,2,3 tårar.. Snart är det en liten pöl på det vita lakanet och jag börjar tänka, kan inte pölen bli tillräckligt stor så att jag kan sjunka till botten så att jag inte finns mer? Smärtan inom mig växer. Jag vill bara skrika rakt ut, skrika av ren och skär smärta och skrika tills jag inte kan mer.

Allt jag vill är att må bättre, men hur kan jag må bättre när dem som ska hjälpa mig inte hjälper mig? Kommer det här någonsin att ta slut eller kommer jag att få leva så här för resten av mitt liv? När tar mitt helvete slut? När tar dissociationerna slut?

Varför ska jag få leva så här och må så här dåligt på grund av att vissa människor inte kan hålla sin del under byxorna? Varför ska jag och så många andra behöva leva i det här ständiga ekot av vårat trauma? Det är inte rättvist!

 

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA 

1 thought on “Att leva med sviterna efter trauma

  1. Smärtsam text att läsa.
    Önskar verkligen att jag kunde omfamna dig och att du snart kan få må bättre.
    All hopp & kärlek till dig ❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sv Swedish
X