En berättelse om två väldigt fina och ödmjuka män som avled alldeles för tidigt p.g.a en uppväxt präglad av psykisk ohälsa efter att ha blivit utsatta av pedofiler.
Min bror blev utsatt när han var runt 11-12 år. Han träffade då en man i 25-årsåldern som han umgicks med. Det var inget vi visste om förrän han bjöd honom med på en resa till Spanien. Våra föräldrar sa ja, man pratade ju aldrig om pedofiler på samma sätt som nu på 70-talet, så det kanske var därför han fick.
Jag fick inte veta vad han blev utsatt för förrän på 90-talet, då hade han öppnat sig för en psykolog i Stockholm och dom frågade om jag ville komma upp och prata om detta.
Under alla år sedan 1969-70 har han levt med dessa minnen. Han har druckit alkohol, provat många droger och gick t.o.m. med i Guds barn på 80-talet. Men det var inget för honom. Allt för att söka något att tro på och komma till ro. Ett flertal psykologer och samtal därefter. Men det låg kvar i hans minne och i hans känslor och kom fram då och då hela tiden. Han skaffade aldrig familj, ville inte ha barn eller ansvar. Det hände sedan många saker mellan 90-talet och fram till hösten 2020. Då hittade man honom medvetslös halvt inkrupen under en bil i Västerås, med svåra skallskador. Han hade varit ute på en krog. Ingen vet sedan vad som hänt och ingen tar heller reda på det, det var ju “bara” en psykiskt instabil person det handlade om. Han överlever och blir ett kolli som inte kan gå, prata eller äta själv. Till slut sex månader senare avlider han på ett demensboende. Jag tror att det var hans egna beslut, då han slutade både med att vilja ha mat eller ta sin medicin. Han blev endast 63 år gammal.
Min man blev utnyttjad tidigt i livet. Han låg på ett barnsjukhus i Nynäshamn när han var mellan 6 -10 år. Han var helgipsad från midjan och ner över benen pga. skelettfel. Vid ett av besöken antastades han av sin mest älskade morbror. Han vågade/kunde aldrig berätta det för sin mamma eftersom han visste att hon aldrig skulle tro honom. Till saken hör att hans morbror också i tidiga år blivit utsatt av sin styvfar.
Min man kunde heller inte berätta för någon förrän vid 50-års ålder och då i samtal med psykolog, jag visste sedan tidigare. Även min bror visste, dom hade sina samtal under årens lopp. Dom förstod ju varann helt. Det blev precis med min man som med min bror, missbruk av alkohol tillsammans med läkemedel mm. Det blev åtskilliga besök till kuratorer, psykologer och inläggningar på psyk under de sista 20 åren av hans liv. Bättre och sämre perioder däremellan, svåra sociala fobier mm.
Allt eskalerade med åren och blev riktigt illa de två sista åren 2014-15. Då blev det även andra droger. En kväll i november blev han misshandlad av fyra personer, det följdes heller inte upp, han var ju psykiskt instabil och alkoholist. Alla organ slogs ut så han låg på IVA i 10 dagar innan man bestämde sig för att avsluta en behandling som inte hjälpte. Två dagar senare avlider han endast 68 år gammal.
Allt detta för att dessa två blev utnyttjade av pedofiler och inte kunde, orkade eller ville prata om det när det hade hänt. De skämdes och trodde att det var deras fel, de kunde ju sagt nej. De trodde heller inte att någon skulle tro på det de berättade. Förövarna var ju snälla och fina människor i alla andras ögon.
I praktiken kan man säga att det var två självmord men att det tog många år att komma fram till slutet. Båda blev både fysiskt och psykiskt knäckta. Min man sa några gånger under de sista åren att han hade hängt sig i vedboden om det inte hade varit för att han visste att det skulle vara jag som skulle hitta honom.
Vila i frid båda två.
En annan sak som slår mig är en undran jag alltid har och har haft. Hur kan man bli pedofil när man själv varit utsatt. Det är ju många som ”skyller” på det. Jag tycker det skulle vara precis tvärtom, att man aldrig skulle kunna utsätta någon annan för det man själv fått genomlida. Min bror och min man hade aldrig ens kommit på tanken att göra något så vidrigt!

 

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA 

2 thoughts on “Två män i min direkta närhet hade blivit utsatta

  1. Så sorgligt för dig att mista två nära och kära i ett så långt och utdraget skeende, arma människor att få ett sånt liv och slut. Själv blev jag utsatt som tolvåring, Skammen hamnar oss offren. Förhoppningsvis kommer Dumpens arbete göra att skammen hamnar hos förövarna där den hör hemma. Tack Dumpen.

  2. Jag var utsatt och jag har aldrig utsatt något barn som vuxen. Jag stoppade fortsättning av övergrepp.
    Jag håller med – man kan inte ”skylla på” att man själv blivit utsatt.
    Jag har fått massor med stryk som barn.
    INGEN reagerade – varken skola eller anhöriga.
    Jag har aldrig gett mina barn stryk.
    Har gått i terapi och jag mår mycket bättre efter det.
    Jag vågar säga att jag gått i terapi – det är inte skamligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sv Swedish
X