För ganska precis ett år sedan berättade jag, för första gången, om ett av de övergrepp som jag drabbades av vid 5 års ålder. Jag var 45 år förra året, 46 nu och nämner ogärna det som jag har drabbats av. Enbart i min resa av att förstå mig själv och de präglingar som jag lever med kan jag i all hast nämna delar av min historia för min terapeut.

Jag vet ärligt talat inte om det är bättre att fortsätta att leva i tystnad eller om det gör någon nytta att berätta? Kanske eller förhoppningsvis faller någon pusselbit på plats om jag delar några av mina ord med er? En pusselbit som kanske gör det lättare för mig att andas? Jag får väl an se hur det faller sig.

Aldrig hade jag kunnat tro att mitt liv skulle bli att handla om att lära mig att förstå mig själv samt att alltid vara driven av kampen om överlevnad. I denna kamp har jag lärt mig väldigt mycket och jag har alltid gjort allt som jag kan och förmår för att hantera mitt liv på ett så främjande sätt som möjligt. Jag har också lärt mig att mina hanteringsstrategier växer och förändras över tid. Desto mer som jag tillåter mig att acceptera det som är och det som har varit samt mina känslor däri desto mer tycks det som att min fridfulla väg i livet lyser. Kanske är det bla av den anledningen bra att berätta? Mer än en gång? För hur jag än vrider och vänder på det hela så kommer jag alltid att ha svårt för att acceptera det som gör ont. Att acceptera att jag har svårt att acceptera, det kan jag dock acceptera.

Jag föddes in i vad jag brukar benämna för en ”krigszon bland småkriminella missbrukare”. Fysisk och psykisk misshandel kombinerat med övergrepp var min vardag som barn.

Minnesbilder har följt och jagat mig hela mitt liv. De allra första 2 åren är något suddiga sett till minnesbilder i syn dock tydliga som hörselminne. Jag vet och förstår varför det är så.

Min biologiska pappa kallade mig för ”min lilla gumma”. De orden vände/vänder in och ut på mina inälvor samt får mig att vilja fly långt bort. Min mor lämnade min far under mina första år. Alla visste varför men ingen ville berätta sanningen som inte fick existera. Allt doldes. År 2008, två dagar innan min far avled hade han bett om att få prata med mig. Över telefon bad han om ursäkt och klandrade missbruket för allt.

På dagis innan 4 års ålder utsattes jag för ett horribelt övergrepp som bidrog till att jag blev inlagd på sjukhus. Minnesbilderna, känslan, ljuden, rummen, människorna, allt, jag minns allt. Det blev aldrig dagis för mig igen efter det inträffade, inte blev det något annat heller. Allt doldes, allt tystades och allt var återigen mitt fel.

När jag var 5 år for min mor på utlandssemester och träffade där en man, blivande läkare. Vi flyttade till honom och i samband med att jag skriver de orden, önskar jag innerligt att han av misstag hade lyckats att strypa andan ur mig så att jag aldrig hade behövt att vakna igen. Han var hemsk och använde hemska medel och metoder. Han hjärntvättade mig och han visade mig vad han skulle göra med min mor om jag inte var en snäll, duktig, tyst och medgörlig flicka. Han demonstrerade hur han skulle stycka min mor, om jag sa något till någon och han visade även vad han skulle gör med mig om jag någonsin sa något.

När jag för ett år sedan, för första gången, berättade om denna äckelgubbe var jag livrädd att jag skulle komma att straffas, då jag hade brutit reglerna dvs tystnaden. Jag hade svikit ett minne 40 år senare. Jag hade återigen felat. Livrädd är jag även nu, i skrivande stund, när jag nämner det som inträffade för 41 år sedan.

Jag minns att det var mörkt när äckelgubbe perioden fick sitt slut. Min mor vaknade av någon anledning ur sin ”dvala” och ja, det som sedan följde är även det något som följer mig till graven. Hemska bilder. Han fick vad han förtjänade och min mor fick hjälp på den traven. Det fanns mao fler som visste och min mormor misstänkte då hon reagerade på vissa av mina beteenden. Allt tystades, doldes och återigen var det jag som var syndabocken.

Under några få år fick jag bo hos min mormor. Hon stoppade i mig hennes lugnande tabletter samtidigt som hon försökte att hjärntvätta mig i kombination med annan ”mildare” psykisk misshandel. Hon tog mig även till frisören och lät de klippa av mig mitt långa hår samt ge mig en ”pojkfrisyr”. Sedan göddes jag till en köttbulle. Jag gjordes så fysiskt ful som hon kunde göra mig.

Som 13-åring åtog jag mig ett ”mission in life”. Min mor var gravid och en liten skulle födas. Jag lovade och svor att jag skulle göra allt i min makt för att skydda barnet från att någonsin behöva uppleva och genomlida något i likhet med det som jag hade erfarit. 11 år av mitt liv gav jag i kampen för barnet. En kamp med ett lyckligt slut och lycklig början för barnet. Enbart vid två tillfällen som tonåring gjordes det, av två skilda personer (vänner till mor), försök till nya övergrepp på mig. Den ene drogade mig genom min läskedryck. Jag snedtände på vad han än hade hällt i läsken, vilket räddade mig. Den andre som skulle förgripa sig på mig ångrade sig när han hade slitit av mig kläderna.

Som 19-åring träffade jag en kille. Vi blev sambos eller snarare ett syskonpar. I relationen med honom lärde jag mig att jag inte kunde, inte klarade det där med att vara varandra intimt nära. Det där med närhetsutövande skadade mig enormt, jag mådde så dåligt av det, inte ville jag heller. Han var man nog att älska mig för den jag var, utan krav eller måsten. Genom honom välkomnades jag in i en fantastisk familj och blev en bonusdotter för de. Familjen hjälpte och stöttade mig även i kampen för barnet. När kampen för barnet var över separerade jag och min ”sambo” men jag förblev en bonusdotter/syster i familjen. Denna familj och dessa människor visade mig en helt annan sida av mänsklighet än vad jag någonsin tidigare hade upplevt. Jag önskar att alla var som de.

Som 28-åring fann han mig. Han i vars armar jag kände en trygghet större än vad jag visste var möjligt. Den känslan infann sig redan första gången som han kramade mig och alla gånger därefter. Vi gifte oss. Vi skapade magi och mirakel. Kärlek var vi i ett nötskal och vi fann vår lycka och glädje i det som var i varje nu. Att jag hade närhetsrelaterade intima problem, var vi övertygade om skulle lösa sig av sig självt när ”tiden var inne” och jag redo. Knasbollen älskade mig mer än vad jag och många andra någonsin har upplevt en människa älska en annan och i honom fann jag mitt hem. Han var mitt hemma, han var mitt allt, han var mitt liv, han var min sol, min himmel, min trygghet, min glädje och min lycka. Knappa 10 år var allt som vi fick när hans hjärta utan anledning plötsligt slutar att slå. Han dog i sömnen och jag väcktes till ljuden av den döende kroppen.

10 år av lugn, trygghet, kärlek och det som var liv och livsglädje för mig, var allt som jag fick.

Efter min makes bortgång gjorde jag några dejtingförsök. Jag hoppades på samma tur som jag hade skapat tillsammans med min make. Allt gick käpprätt åt fanders.

Den första dejten som jag gjorde tog mig raka vägen tillbaka till övergreppseländet. Där fastnade jag. Alla barndomspräglingar fick liv och kraft igen. Mannen drogade mig genom glassen som han bjöd på, hemma hos mig. Jag tappade medvetandet och när det började återkomma upptäckte jag vad som höll på att hända och jag kunde då inte röra mig. Jag var under en kort stund helt paralyserad men så fort jag fick kontakt med mina armar kunde jag knuffa bort honom och instinktivt kröp jag då fort in i ett hörn och höll händerna runt benen samtidigt som tårarna forsade längst kinderna och jag uttryckte orden om hur fel allt var, hur fel det var, hur ont det gjorde. Jag var tillbaka till att vara 5 år när jag satt där i hörnet och äckelsnubben försökte manipulera in orden om att det som skett inte var fel. Det tog mig 2 år innan jag tog mod till mig och polisanmälde incidenten.

Övergreppen tog inte riktigt slut där. År 2017 träffade jag en annan man. Han attraherade mig mer än vad jag visste var möjligt. Redan på första dejten försökte han att riva av mig kläderna men jag sa ifrån samt att jag behövde tänka på saken.

Något inom mig ville så gärna få bukt på de intima närhetsproblem som jag hade så jag bestämde mig för att ge den snygge mannen en chans eller mig en chans till att läka (trodde jag). Allt gick så fel som det kunde. Jag fastnade i klorna på en man som inte annat gjorde än att utnyttja mig och använda mig som en leksak för lustens skull. Jag var rädd för honom och är fortfarande. 5 år satt jag fast i hans grepp utan att tillåta mig själv att förstå varför. De sista 3 åren lyckades jag dock dra ner träffarna till bara 2 ggr per år. Nu har det gått ett år sedan vi sågs och inte att jag utsätter mig för honom igen.

Förra året (2021) försökte jag tom att dejta bort honom som jag var attraherad av genom att träffa en annan. Fy fasen! Mannen som jag då träffade triggade mängder med varningssignaler inom mig. Jag kände igen så pass mycket att jag ställde honom mot väggen och frågade om han gick igång på barn, för det var det som mina varningssignaler larmade om. Det samtalet och den mannen var katalysatorn till att hela min övergrepps historia sedan barnsben fick liv igen och jag tog mod till mig och berättade för min terapeut. Där och då startade mitt egentliga arbete med min historia och dess präglingar kunde äntligen få den plats och förståelse som jag behövde.

Min berättelse är lång, trots rejält förkortad. Jag önskar att jag hade kunnat avsluta min historia med något glädjande, men tyvärr.

Komplex PTSD kombinerat med HSP och progressiv MS är resultatet av mina multitrauman. Människor tror sig dock se något annat när de ser mig, har jag lärt mig.

Jag har alltid varit en ordentlig, duktig, vänlig, glad, social, trevlig, lättsam, ambitiös och driven människa. En hälso/tränings/renlevnadsmänniska jag var (innan MS tog mitt liv).

Har alltid önskat alla det bästa, gjort allt som jag har kunnat för att andra ska slippa uppleva sånt som gör ont, för jag vet hur det är med ont. Ingen ska behöva uppleva ont. Jag har dessutom lärt mig att klandra mig själv för allt som är fel, för enligt allt och alla så är det mitt fel att det är fel.

Hur det än må vara så finns det ingen som jag beundrar mer än den som jag är. Jag är och har alltid varit stolt för att jag är jag. Det oavsett om jag är fel. Jag har noll bekräftelsebehov. Bekräftelse för mig, är förknippat med övergrepp och inget som jag ens hör eller engagerar mig i.

Jag är nu 46 år. Jag är rädd för allt och alla, hela tiden. Jag lever med ett tillstånd som förvärras av varje PTSD reaktion och de reaktionerna triggas allt som oftast av människor. Jag har därav lärt mig att jag behöver leva i ensamhet och förlikats med det. Jag mår som bäst ensam.

Jag önskar, som sagt, att jag kunde dela med mig av ett lyckligt slut. Det lyckligaste som jag kan säga är väl att jag hanterar mitt liv och levande på ett så främjande sätt som möjligt. Min historia är vad den är, den präglade mig. Jag fann lycka, glädje, kärlek, liv och levande trots eländet. Jag miste det, gick vilse, hamnade tillbaka i offerroll styrd av präglingar och utsattes för nya övergrepp men fortsatte framåt. Jag tog lärdom och tror på den mening i livet som värmer mitt hjärta mest. Jag lever och lär. Jag finner glädjeämnen och glädjeämnen finner mig. Å hur jag än vrider och vänder på det hela så älskar jag att jag fortfarande finns, även om jag önskar att allt vore annorlunda.

När jag fokuserar på det som jag älskar, då känns allt mycket bättre.
Det finns så mycket mer röra att skriva, men det är rörigt och långt nog som det nu är.
Tusen tack Dumpen för att ni finns och för arbetet som ni gör.
Tusen tack alla som har orkat att läsa och för att ni finns här med ert stöd och omtanke.

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA 

1 thought on “Många äckelsnubbar har kantat mitt liv

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sv Swedish
X