Efter nästan 40 år så brast det för mig

Jag är osäker på hur gammal jag var när det började men tror jag var runt 10 år. Jag vet däremot när jag till slut var såpass stor (jag var väldigt liten i kroppen) att jag slog mig lös och det till slut slutade, det var efter våldtäkterna.

Jag var blyg och visste ingenting om sex, var panikslagen och paralyserad varje gång han smög in. Jag minns inte hur det började. Han gjorde allt möjligt äckligt och jag var bara ett barn.

När han till slut stoppade in snoppen förstod jag dock att det kunde innebära att jag kunde bli gravid, då var jag 13-14 år.

Jag gick i månader med panik över att han kunde ha gjort mig gravid, så liten, rädd och kunde inte berätta. Jag var bara ett barn.

Jag kunde inte prata med någon, hotades och hade aldrig vågat eller kunnat prata om äcklet han gjorde med mig.

All tid utanför detta försökte jag låtsas att detta inte fanns, inte hände. Jag ville att all tid skulle fyllas med bra saker så jag slapp tänka, försöka radera.

Jag sa ingenting, jag var livrädd.

Jag trodde det var över flera gånger under de här åren men sedan smög han in igen på natten, eller passade på när ingen annan var hemma.

Jag grät mig till sömns, i smyg. När jag orkade och vågade berätta för mina föräldrar att jag blev mobbad i skolan var det som att det blev en kanal att få gråta och vara ledsen. Varje olycka eller händelse som tillät att jag kunde vara ledsen hjälpte mig att släppa på trycket av sorgen och paniken över det äckliga.

Det jag vet med säkerhet i dag är att det pågick i minst 4 år.

Jag har låtsats ett helt liv för att inte förstöra för mina föräldrar, för att skydda en förövare, för att hålla den fina ytan uppe åt alla andra. Men jag skyddade eller hjälpte aldrig mig själv.

Jag är stark men trött, har gått igenom utmattning efter utmattning, levt i ett våldsamt förhållande i många år, tagit hand om barn som mått extremt dåligt psykiskt. Fyllt all min tid med allt och lite till för att inte behöva tänka.

Efter nästan 40 år av tystnad och tron att jag skulle dö med hans äckliga hemlighet gick det inte längre.

För 4 år sedan brast det när jag tagit mig ur det destruktiva förhållandet och barnen blivit nästan vuxna.

Plötsligt stod jag där och insåg att detta hemliga vidriga inte är mitt att bära längre.

Jag berättade för vården, blev remitterad men fick träffa en äcklig gubbe (läkare) som var mer nyfiken på detaljer än något annat och sa ”lilla gumman, du är rädd för mig va?” lilla gumman?!!

Jag gav upp, fick en ny läkare och pratade om den våldsamma relationen jag haft närståendes död och barnens mående i stället.

För ett år sedan blev jag åter utmattad och sjukskriven och nu tog jag hjälp via en ideell förening.

Sedan dess har jag försökt ta hand om BARA mig och jag har skrivit ett brev om och om och om igen för att allt skulle bli rätt, för att de skulle förstå och till slut skickade jag det till mina syskon och förövaren. Jag behövde berätta, äntligen lägga över ansvaret för det jag utsattes för hos förövaren.

Det blev helt tyst, ingen hörde av sig på flera veckor. Det som skulle hjälpa mig att släppa skiten blev ett vakuum.

Jag skrev åter igen och förklarade tydligare att jag blivit våldtagen som barn.

Då dök ett meddelande från förövaren upp i den gemensamma chatten med syskonen.

Han förklarade att jag ljög, skrev att han var ledsen och besviken på mig, för dessa fruktansvärda anklagelser. Att jag fullt ut skulle veta att de inte var sanna.

”Jag kan inte förstå varför du vill smutskasta mig och alla människor runt omkring dig. Förstår inte vad det ska leda till” skrev han.

Han ansåg att jag drog ner honom och andra människor i min omgivning i skiten.

”Hotar du mig en gång till så kommer jag polisanmäla dig för förtal och trakasserier!” var slutklämmen.

Hela min kropp skakade, tårarna forsade trots att jag blivit förvarnad att de aldrig erkänner.

Att en person ljuger så grovt och försöker vända detta mot mig?

Hur har någon så svart samvete?

I dag en relativt högt uppsatt chef som pratat sig till allt i livet, vältalig och noga med ytan.

Självklart vore det en katastrof för honom om någon fick reda på vad han gjort. Men han hade ett val.

Nu fattar jag hur det är att sitta i en rättssal med ord mot ord, fruktansvärt, maktlöst.

Och hotet, vad var hotet han pratar om? Att jag berättade?

Jag är i dag vuxen. Jag har byggt upp ett bra liv till slut men min kropp och själ är trött.

Jag är hjärntrött, men fullt kapabel att förstå att detta var nödvändigt för att kunna gå vidare.

Att bära detta äckliga som barn är tungt, att bära det som vuxen likaså, ångesten, rädslan att somna, aldrig lita på någon, alltid linda in sig i täcket som ett lås runt min kropp, alltid vara på spänn… det tär.

Nu har jag gett tillbaka hans äckel, släppt ansvaret till honom, han valde att utsätta mig.

Han får leva med detta nu, med vetskapen att han kände sig tvungen att ljuga, det är hans samvete, hans sömn!

Han vet, han är rädd, detta är preskriberat, men nu kommer jag aldrig mer låtsas och vill han polisanmäla mig får han göra det.

Jag är trygg i detta och nu ska den lilla flickan jag var få tillbaka sitt liv. Det är för hennes skull jag berättar trotts att jag aldrig trodde jag skulle .

Jag kommer jobba för att stoppa pedofiler, stoppa incest, se till att ingen ska leva ett helt liv med ångesten av ”hemligheten” och jag kommer aldrig mer vara tyst.

Jag har känt mig ensam ett helt liv, (hur många jag än har haft runt om mig) men tiden som är kvar kommer jag inte vara ensam med detta längre.

Varje gång Dumpen fångar in en pedofil tänker jag: ett till liv, ett barn utan skador för livet.

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA

Swish: 076-0075779