Jag växte upp i en ganska destruktiv familj med en alkoholist till mamma och en frånvarande pappa som jobbade på sjön. Rollen som vuxen fick jag redan ta som barn och skyddade min mor i sin sjukdom mot omvärlden. Skolan var heller ingen trygg plats för mig då jag blev mobbad ganska snabbt från skolstarten genom hela grundskolan och den plats som också skulle vara trygg, hemmet, kantades av en kärlekslös tillvaro av falsk trygghet. För mig handlade det om att trampa vatten och hålla huvudet ovanför vattenytan, både hemma och i skolan. Jag gjorde vad jag kunde för att passa in och få känna tillhörighet. Det var alltid så svårt att hitta andra att leka med då jag ansågs konstig och några fick jag leka med, men det var bara av barmhärtighet eller för att föräldrarna hade tvingat sina barn att leka med mig med.
En sommar när jag var 10 år ville en klasskompis att jag skulle ta på hans sn*pp och göra den hård och jag tvekade länge men han hotade sedan med att han skulle berätta för alla att jag hade gjort det om jag inte gjorde det så jag gjorde som han sa. Detta fortsatte under sommaren och när skolan startade så hade han berättat för alla killar vad jag hade gjort och varje gång vi hade gymnastik tryckte de flesta sina sn*ppar i ansiktet på mig och kallade mig b*gjävel och att jag skulle suga av dom. Nu slapp jag ju göra det, men jag mådde så dåligt varje gång det var dags för att byta om. Det hände ganska ofta att jag fick en erektion i omklädningsrummet och några killar sa att jag var b*g och blev kåt på killarna och några av dom svängde med sina snoppar framför mig och kallade mig homo.
När jag sedan började högstadiet, så fick jag hänga med en klasskompis hem som jag normalt inte hängde med och det landande ganska snabbt i en sexlek och där övertygade han mig att s*ga av honom. Jag kände lite att jag inte hade något val och gjorde som jag blev tillsagd. Även den här gången spred sig ordet att jag hade s*git av den här killen, och några killar i åk 9 drog in mig på toaletten på rasten där de tvingade mig att s*ga av dom och jag fick satsen i håret och i munnen. En kille gick steget längre och penetrerade mig i an*s. Detta fortsatte ett par gånger i veckan och det spred sig ner till årskurs 8 och sen vidare ner till min klass och parallellklass. Jag minns inte hur många killar eller vilka de var som deltog i detta, då jag oftast blev knullad framåtlutad över toaletten och några stod vakt utanför. Jag skolkade mycket under högstadiet och kunde vara borta ett par veckor i stöten innan skolan upptäckte att jag var borta. Jag var som oftast osynlig och det gjorde nog mest ont, just att inte synas eller finnas. Ingen lade märke till att jag var borta, förutom de killarna som våldtog mig då. För varje gång jag åter var i skolan blev jag några killars pojkhora och jag föredrog faktiskt det, för de såg mig ju. Men jag sprack allt som oftast i an*s och de varierade mellan att sätta på mig och att jag skulle suga av dom. Eftersom det var killar i alla årskurser (7-9) så tog detta aldrig slut, utan det fortsatte varje termin på rasterna några gånger per vecka och jag fortsatte att skolka så mycket jag kunde utan att det skulle märkas för att slippa bli våldtagen. I årskurs nio flyttade övergreppen från skoltoaletten hem till några av killarna som i princip tvingade hem mig ibland.
Mitt i allt detta i årskurs 8 började jag läsa inför konfirmationen i Svenska kyrkan och fick då träffa en trevlig kyrkoherde som jag fick samtala med och som jag fattade tycke för. Han lyssnade på mig och var mån om mig. Jag pratade aldrig om det som skedde i skolan utan pratade om problemen hemma med en frånvarande pappa och en mamma som nu var nykter alkoholist och den barndom jag blivit berövad på. Han var väldigt närgången och jag vet jag ryggade tillbaka några gånger då jag inte var van vid det. Det var kramar och axelmassage och efter ett tag så mjuknade jag. Han gav mig ofta massage under våra träffar och den här gången ville han ge mig en helkroppsmassage, han berättade att han en gång var massör och att jag skulle må bättre och vara mindre spänd efter att han hade fått massera mig. SÅ jag gick med på det och fick lägga mig på magen på en bänk med bara kalsonger på mig. Jag tyckte det kändes konstigt och visste någonstans att det var fel, men han var så övertygande lugn och trygg. Han la en liten handduk över rumpan och började massera mig. Han var duktigt för det var så skönt och jag vet att jag njöt i fulla drag även om hans händer hamnade lite väl långt in på rumpan under kalsongerna ibland. Jag fick vända mig om och även här gled händer långt ner under kalsongerna och nuddade nästan roten till min p*nis och jag började få en erektion och började skruva lite på mig. Men han lugnade mig och sa att det var normalt och att han kunde massera bort min erektion om jag ville? Och jag sa att han kunde få göra det och strax därefter hade jag hans hand i mina kalsonger och det var lite pirrigt i början men så skönt tyckte jag. Han fortsatte tills jag fick en utlösning och då hade jag inga kalsonger på mig längre, de låg på golvet. Vet inte när de åkte av i allt detta, men de låg där och jag var spritt språngande naken.
Jag initierade många av kommande träffar och ville ha samma massage igen och igen då jag verkligen tyckte om honom. Han gav mig kärlek, trodde jag då och visste inte bättre. Han fortsatte att göra det skönt för mig ett tag framåt, men sedan ville han en dag ha tillbaka. Och det tyckte jag var rimligt då han hade gjort så mycket för mig. Men när han började penetrera mig så gjorde det så ont när jag sprack och jag sa till honom men han fortsatte ändå och jag vet att grät varje gång och lät honom göra om det varje gång vi sågs, för jag var skyldig honom det. Trots att han i princip skadade mig så ville jag att vi skulle träffas och jag vet att det var motigt för honom i slutet då jag förmodligen blev för gammal för honom, för en dag under sommaren 1995 så slutade våra träffar tvärt och jag var ointressant.
Jag har aldrig känt mig så smutsig som under den här tiden och mitt sexliv är i princip förstört då varje försök till en relation alltid kändes som om jag blev våldtagen, jag kunde aldrig njuta eller känna att det här var skönt. Jag kände mig alltid tvingad till det och skämdes för min känsla och berättade aldrig hur jag kände i någon av mina kommande relationer. Jag har haft problem med ett sprucket an*s sedan den tiden som barn och varje gång jag är lite hård i magen och har haft svårt att få riktigt rent efter toabesöken. Det har också gett mig problem med hemorrojder och diverse blödningar som jag skämts så in i bomben för. Jag har varit begränsad i mitt sociala liv då jag alltid måste se till att jag kan komma hem för att gå på toa då det är svårt att genomföra rond 2 hos vänner eller bekanta eller när man är ute på restaurang eller resande fot. Det är ett evigt pusslande att planera. Jag funderade många gånger på att ta livet av mig och gjorde research på vilken metod som var bäst och minst smärtsam. Det landade i att jag valde en metod innehållande en engångsgrill och insomningstabletter som skulle vara bäst. Det fanns personer som listade 101 sätt att dö på i sökresultaten i sökmotorn och alla de låg överst när man sökte på självmord. Planen var att placera engångsgrillen på en stenplatta i sovrummet och täppa till alla springor runt dörrkarmen, ta insomningstabletter och sedan tända engångsgrillen och krypa till sängs. Lyckligtvis lyckades jag inte den gången. Men tanken kvarstod och har jagat mig sedan dess till och från. Jag började dricka alkohol när jag var 20 år och insåg ganska snabbt att jag hade hamnat i ett beroende och slutade dricka när jag en dag vaknade upp på akuten med en rejäl minneslucka. Men självskadebeteendet stannade inte där utan det fortsatte i ett annat missbruk, nämligen matmissbruk. Främst socker, men kunde tröstäta eller fira med mat i alla olika former under dygnets alla timmar och jag började gå upp i vikt. Under åren har jag gått upp och ner 30 kilo likt en jojo och har aldrig känt att jag duger som jag är och använder maten som ett sätt att rättfärdiga min fulhet och den skam och skuld som biter sig fast.
Även om jag idag vet att jag inte är ful eller att jag ska äga skammen och skulden så handlar mitt liv mer om att överleva än att verkligen leva. Mitt sexliv är förstört och jag känner en avsmak inför det, och relationer är inte att tänka på. Sjukvården skickar mig mellan olika instanser då de inte vet hur de ska ta emot mig och får ofta höra att jag är för trasig för hen att reda i. Det har snart gått drygt 30 år sedan första övergreppet och jag är straffad för livet. Jag gick in i den berömda väggen för ett par år sedan och det blev starten på bearbetningen av det trauma jag fick som barn som aldrig blev behandlat och lider idag av hjärntrötthet och utmattningssyndrom samt att jag inte klarar stora sociala sammanhang i någon längre utsträckning utan undviker det i den mån jag kan för att spara energi.
Idag föreläser jag om grooming och sexuella övergrepp mot barn och hur vi skapar goda relationer med våra barn och ger dom en god grund i internetsäkerhet samt att de ska känna sig trygga att komma till en vuxen om något känns fel. Det är en form av hjälp till självhjälp för min del och det hjälper mig att bearbeta samt att det kan hjälpa andra men framförallt att inte ett barn till ska behöva blir utsatt och tystna som jag gjorde och som så många andra gjort.
Varför pratas det aldrig om oss som har överlevt eller dom som inte klarade att leva med skammen och skulden i samhället? Varför är detta ämne så tabubelagt och minsta stavelse får människor att vända ryggen eller starta ett nytt samtalsämne. Vi måste vända denna trend, det är det enda rätta. Det måste finnas en långsiktig plan för hur vi tar hand om förövare i samhället så att de inte kan skada fler barn, för det är nog nu. Det ska även finnas en plan för hur man tar hand om alla överlevare, och det får kosta, det ska inte vara ett hinder. Men samhället måste jobba förebyggande med siktet långt fram för att förhindra kommande övergrepp. Inte ett barn till!
Idag handlar min kamp att gå från att överleva till att verkligen leva. Jag är på god väg, men har en lång vandring framför mig. Känslan av att inte vara ensam är till stor hjälp på denna vandring och Dumpen.se är den bästa stöttepelaren just nu med igenkänning och tips på litteratur och instanser inom vården som kan underlätta resan.
Daniel Högberg
VILL DU HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI TACKSAMMA
