Hej!
Delar gärna av mig av min historia.

Det jag var med om under min uppväxt handlar inte bara om sexuella övergrepp och svek utan även om (som jag förstått idag) sadistiskt beteende. Jag har inte tagit med det värsta.

Jag vill passa på att säga att även om jag lidit, och till viss del ännu lider, trots mina idag 53 år, så har jag ”haft nytta” av det jag blivit utsatt för. Jag är otroligt stolt över den jag är idag och antagligen hade jag inte varit den jag är om inte jag formats av mina upplevelser i livet. Rätt tänkt eller fel, jag vet inte, men det är så jag känner.

Jag har jobbat nästan 30 år av mitt liv inom psykiatrin och har jobbat hårt för tjejer som blivit utsatta. De som efter övergrepp, lider eller har lidit av, både svår självskadeproblematik samt utövat suicidnära handlingar. Jag har alltid varit ärlig med mina upplevelser vilket har gjort att jag har och har haft otroligt fina relationer med dessa tjejer. De vet att jag kan relatera till mycket av de dom utsatts för. Det låter kanske hemskt att säga att det även har varit en form av terapi för mig att berätta. Det jag har fått höra från dessa tjejer om vad de utsatts för har vissa dagar fått mig att gråta på väg hem. Det har fått mig att stanna kvar på jobbet, trots jag slutat för dagen, för det inte har varit rätt att lämna en person som öppnat sig och berättat om sina fruktansvärda upplevelser. Idag jobbar jag med annat men har fortsatt att stötta dessa tjejer (för det har varit främst tjejer) som kontaktperson och stödperson. Något jag verkligen kan rekommendera för det ger såå mycket tillbaka.

Min egen historia börjar när jag är 10 år och min mamma träffar en ny man. En snäll man som dock blev helt personlighetsförändrad efter att ha tagit sig några glas för mycket. Det hände typ varje dag och då börjar det som han kallar lek. Sura disktrasor trycktes upp i ansiktet, han kunde knuffa ner en på golvet och gnuggar sen sina knän hårt i magen, jagar en uppför trappen och får tag i fötterna. Drar sen så man studsar på baken neråt steg för steg. När det är två-tre trappsteg kvar rycker han till så man flyger ner de sista trappstegen och landar på rygg eller på baken, på golvet. Allt under orden, ”det här är väl skoj”. Han hade bekanta som hälsade på oss, ett par som bodde 45 mil bort. Mannen tyckte tydligen att min kropp som 11-12 åring var intressant. När ingen såg tog han på mig, på och under kläderna, utforskade varenda vrå av min kropp. Han kallade det också lek men hela min kropp blev stel av rädsla, samtidigt tänkte jag, det är ju bara på skoj. Jag vågade inte berätta för min mamma och styvfar för jag visste ju inte om det ”bara va en lek”. När jag var 13 år och vi skulle åka och hälsa på paret som hälsade på ibland, fick jag panik och berättade jag allt för min kompis mamma. Hon ringde dit min mamma och jag fick även berätta för henne. När jag sen kom hem fick jag höra av min styvfar att jag bara hittade på för att få uppmärksamhet, alternativet var att jag inbjudit Mannen till övergreppen. Vilken 11-12 åring inbjuder en 50 åring till att utforska ens kropp? Min mamma försvarade mig inte och där dog min kärlek till henne (den finns inte ens idag, 40 år senare och trots hon närmar sig 80).

Först när jag var 30 år fick jag höra att jag nog inte hittat på allt för då hade det kommit fram att det var många som var drabbade av Mannens övergrepp. Allt från hans syskonbarn samt hans nya frus dotter.
Jag var så arg, tänk om man lyssnat och trott på mig då när jag var liten. Då kanske de andra barnen sluppit utsättas. Jag har gått i terapi ett par omgångar under åren men det som verkligen hjälpt mig är att jag har varit otroligt öppen om vad som hänt och pratat om det utan att skämmas. Skammen ska inte kläs på offret utan den är utövarens ”kostym” att bära!

Tack för att ni orkade läsa min historia ❤️ Anonyma H

VILL DU HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE ÄR VI TACKSAMMA

2000

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sv Swedish
X