I nästan hela mitt liv har jag valt att leva i citatet ” det som händer här stannar här “. Vet egentligen inte varför jag redan som liten utgick ifrån detta. Kanske har jag alltid fått höra det, kanske har personen som förstört mitt liv sagt åt mig vid varje övergrepp att vara tyst. Personen som valt att blunda för lagen och sunt förnufft är en person som kallar sig för min far. Biologiskt så är han min pappa men för mig var han aldrig det. 

För mig så var han en person som fick mig att må dåligt och fick mig att göra saker ett barn aldrig ska få behöva göra eller uppleva. Redan som spädbarn har jag utsätts för sexuella övergrepp av min pappa.

Övergrepp som ingen riktigt kan svara på än idag då jag var förliten för minnas. Det är inte förrän jag börjar bli något år gammal som jag kunde börja uttrycka mig med ord eller gester. Jag ställde många frågor i oväntade sammanhang, uttryckte mig med olika sorters utbrott. Jag kunde tillexempel stå och lyssna på min mamma när hon pratade om vädret med någon annan vuxen på Ica och från ingenstans frågar jag vad “onanera” betyder. En fråga som en 4-åring absolut inte ska veta något om. Kunde mitt under en middag lägga mig på golvet och jucka och säga att “detta gör de på Bolibompa”. Jag minns hur mamma kollade frågande på mig och sa ” men hjärtat så gör man inte på Bolibompa”.

Mitt svar var “hemma hos pappa gör de så”. Frågetecken som funnits började få sina svar och min mamma förstod att något har hänt och valde göra en anmälan för detta. Men åtalen lades ner gång på gång och förtroendet som barn minskades. Jag fortsatte ställa frågor då mitt huvud exploderade av frågetecken och mina vredesutbrott blev med åren värre och värre. Utredningar gjordes mot min far och möten på socialtjänsten fortsatte men ingenting hände.

När jag var runt 6-7 år hade vi en person som var tvungen att vara med varje gång jag träffade min far. Under den tiden upphörde alla övergrepp. Men efter en tid så ansåg de att det inte behövdes längre och hon plockades bort vid våra träffar. Fortsatte vara hos honom varannan helg och övergreppen började sakta men säkert komma igen. Han blev även mer aggressiv mot mig under denna tiden och skällde väldigt ofta på mig om jag inte svarade honom på rätt sätt. Tex när jag satt vid en bärbar dator så frågade han mig något och jag tittade inte upp när jag svarade honom och då smällde han ihop datorn på mina fingrar och drog mig i håret in i sovrummet. Där han skrek på mig och förklarade för 1000:e gången hur misslyckad och äcklig jag var.

Under en tid så hade vi våra träffar hemma hos farmor och farfar då han flyttade från Skåne uppåt i landet. Då min kropp som tjej började bli annorlunda så blev den mer och mer intressant att röra vid. Att bada var något jag älskade som liten men har fortfarande ångest då jag fortfarande kan känna hur han trycker sig mot mig under vattnet. En far ska vara en flickas största trygghet i livet. För mig var han, och är, den som jag är mest rädd för. Slagen man fått och alla övergrepp han begått på mig. Sista försök till övergrepp skedde när jag var 13 år gammal. Det var då jag kände att jag måste ta mig ur detta. Jag valde den lätta vägen och försökte dränka mig i badkaret.

Under alla mina år som frågande och tysthet skulle äntligen få sitt slut. Jag orkade inte leva såhär längre. Jag ville inte se honom mer. Tur i oturen så förstod min mamma och syster att något inte stämde och när de inte fick svar från mig inne i badrummet bröt de upp dörren och drog upp mig ur vattnet. Jag har i 20 år levat i en tystnad över vad som hände där hemma eller vad jag hade hittat på den helgen hemma hos pappa. Jag sa samma replik varje gång. Det blev lite som en bandspelare som spelades i huvudet på mig. Med tanke på att jag alltid varit ett glatt och spralligt barn så är det nog egentligen ingen som kunnat ana vilka sår jag bar inom mig. Vilka hemska bilder som gick genom mitt huvud.

Jag har tappat allt förtroende för mänskligheten, kan en person som ska vara min trygghet göra det som han gjort och sen neka allt… kan nog vem som helst göra och säga precis vad som helst.

Att släppa in en person innanför mitt skal är något jag aldrig gjort, har nog heller aldrig riktigt behövt göra det då jag alltid levt upp till att allting är okej och ha ett leende på läpparna. Men tystnaden bakom sanningen börjar komma ikapp mig. När jag är som gladast mår jag som sämst och när jag är som mest ledsen mår jag som bäst. Det är lite som att mitt yngre jag försöker straffa mig för att jag inte hjälpte henne. För att jag inte vågade säga hela sanningen. Att jag inte skrek ut efter hjälp.

Jag lät denna oskyldiga lilla flicka lida…lida något fruktansvärt mycket. Det jag gjort mot denna lilla flicka är något som jag aldrig någonsin kommer att förlåta mig själv för. Denna lilla flicka är jag men ångesten är fortfarande för stor för att inse det. Jag låter en pedofil gå fritt och leva livet som en kung. Medan jag själv är inlåst av känslor och velar i mående.

//Emma

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.