Min story börjar när jag är nio år. Året var 1974. Jag hade en högsta dröm, att få en egen häst. Jag hade ridit i en mindre ridskola innan. Jag cyklade till ett stall och pratsam och modig som jag var, ringde jag helt sonika på dörren och frågade om jag kunde få sköta om hästarna där. Mannen som öppnade dörren var 55-60 år gammal. Självklart skulle jag få det! Jag blev överlycklig! Jag fick en ”egen” häst att sköta om. Men vad jag inte visste, var att denna häst skulle bli denna pedofils sätt att grooma mig.


Allt började ”oskyldigt”. Han skulle visa mig hur man borstar en häst. Han stod bakom mig och gnuggade sitt kön mot min kropp tills han fick utlösning och försvann snabbt därifrån. Detta upprepade sig några gånger. Jag få följa med ut och köra ”min häst”. Jag skulle prompt sitta mellan hans ben på vagnen. Han sa: ”Jag fryser så om händerna, du får köra hästen, så får jag hålla mina händer innanför dina trosor. Han gnuggade sig själv emot mig till han fick utlösning. Detta upprepades minst två gånger i veckan en tid, tills han till slut ville att jag skulle utföra oralsex på honom. Jag kommer aldrig glömma lukten av denna man! Hästskit, olja, svett och gammalt snus som rann i hans mungipor! Skitig, ohygienisk och vedervärdig var han. Jag vistades i detta stall tills jag var 11 år, då fick jag veta att man kunde få sköta hästar på travet också. Jag tog ett sorgligt och gråtande farväl av ”min häst” och bytte stall.

Där skulle jag möta pedofil nr två. Han var betydligt värre! Det gick fort för honom att närma sig mig och han låste in oss i stallet flera gånger i månaden. Jag var ju van vid detta redan. Han krävde oralsex och han försökte flera gånger ha fullbordat samlag, men lyckades inte fullt ut. Minns att jag vid ett par tillfällen började blöda. Han ville också hålla fast mig hårt och trycka ner sin tunga djupt i min hals. Jag behöver knappast säga att jag nästan kräktes? Jag minns varenda detalj i dessa tillfällen. Jag minns också hur jag svävade ut ur min egen kropp. Jag såg liksom allting ovanifrån. Jag var liksom inte där, inte psykiskt. Ett sätt att utstå övergreppen. En försvarsmekanism. Jag skulle kunna rita en exakt karta om hur allt såg ut i dessa stall också. Jag minns också namnen på de sex hästar jag totalt skötte om. Under dessa år uppskattar jag att jag utsattes cirka 150 gånger av dessa pedofiler.

När jag hade gått halva sjuan bestämde jag mig för att flytta till min pappa 25 mil bort. Med facit i hand, så var det för att komma bort ifrån övergreppen. Det gick inte ens fem månader innan det hände det igen, hemma hos pappa.

De hade en rejält blöt fest, för att fira min tredje förövares 30-årsdag. Alla var riktigt berusade och min förövare, ”en släkting”, skulle sova bredvid mig i min säng. Jag sov då han kom och lade sig. Jag vaknade av att han hade sin hand innanför mina trosor, gned sig mot mig och låg och runkade.

Jag försökte värja mig genom att vända på mig. Jag låtsades sova. Men han slutade inte. Han sprutade på nattlinnet på min rygg. Minns fortfarande hur den äckliga kalla blöta fläcken kändes! Jag vet inte om jag utsattes fler gånger av honom när jag var mindre. För han fanns med i min barndom sedan jag var sex år. Men en känsla finns där att det är så. Pappan till denna förövare skulle också alltid ha mig och min lillasyster i knät när han var där. Han skulle alltid ha handen mellan våra ben och klämma oss på ”brösten” som inte fanns. Det började i sju års ålder.

Jag rymde hemifrån tre veckor efter det. Beslut togs att jag skulle flytta till min mormor och morfar. Där fick jag äntligen andas ut och jag bodde hos dem i två år tills jag gått ut högstadiet. Men jag berättade så klart inte vad som hänt. Min pappa förstod inte alls varför jag ville flytta.

Så var det dags ännu en gång. Förövare nr fyra träffade jag på en buss mellan Örnsköldsvik och Skellefteå. Åkte med jämna mellanrum för att vara hos mamma. Bussen var full och jag fick sitta bredvid en man i ca 65-års ålder. Vi satt näst längst bak. Han hade en tidning i knät. Han tog min hand och tvingade mig att r**ka av honom där. Jag blev helt paralyserad! Bara gjorde det. Stirrade rakt fram bara. När det var klart, gav han mig tjugo kronor. Fin betalning, eller hur? Suck…

Jag var och hälsade på min mamma på sportlovet. Två av mina så kallade ”killkompisar” lockade ut mig på kvällen. Jag skulle smyga ner i källaren i hyreshuset och möta dem där. Men de hade andra tankar än mig. Den ena av dem tvingade mig till oralsex, medan den andre tittade på och r***de samtidigt. Han fullkomligt tryckte ner mitt ansikte, så pass att jag trodde att jag skulle kvävas. Det var en ren våldtäkt! En del av hans sperma hamnade i mitt hår. Jag klev upp från golvet och bara gick min väg. Gick raka vägen in på toan och duschade, tvättade håret flera gånger och tvättade min mun med tvål flera gånger. Jag kände mig så äcklig!

Resten av min tonårstid lät jag mig utnyttjas av alla möjliga killar på skolan. De ”ville bli ihop” med mig. Då de fått sitt, ”gjorde dom slut” och jag var lika ledsen varje gång. Jag ville bara ha lite kärlek och bekräftelse. Jag kan inte minnas hur många personer som har fått utnyttja min kropp, för att jag sökte kärlek.

18 år gammal försöker jag ta mitt liv första gången. Jag sväljer ett 50-tal tabletter, lägger mig i badkaret och hoppas att jag ska drunkna. Mer och mer svävar jag bort, men inser i sista stund, att mamma och mormor skulle knäckas totalt om jag dog. Jag hade även en lillebror som var några månader gammal. – Ska han få veta att han hade en storasyster? Jag ringde efter ambulans i sista stund. Hade säckat ihop på hallgolvet och minns knappt att de kom. Jag blev magpumpad, minns inget av detta, och tvångsinlagd på psyket. Mamma och pappa blev underrättade av mig. Jag var 18 år och myndig och då får inte sjukpersonal ta kontakt. Jag låg på Medicinavdelningen första natten med vak.

Jag blev tilldelad en manlig psykolog i 55-årsåldern. På den tiden var han en ”gubbe” som förövarna. Jag var skör och förvirrad och mådde extremt dåligt, jag visste ju inte att jag kunde få möjligheten att byta psykolog! När jag var där, fick jag skriva ett test som tog två/tre timmar att göra. Minns bara två frågor. – Hur reagerar du om du ser en spindel? Och – Vad tänker du när du ser en polis?

Det skulle ta sex år, efter ett otal depressioner och fler försök med nya magpumpningar, inskrivningar, psykiska kollapser, hypnoser och samtal, innan jag fick veta varför jag gjorde detta test och resultatet av det. Testet hade visat att jag troligtvis varit utsatt för övergrepp. Det var ju något jag aldrig kunnat nämna. Jag visste ju inte själv varför jag mådde så dåligt.

Svaret jag fick av psykologen sex år efteråt var: – Vi får inte lägga orden i din mun. Det måste komma från dig själv. Jag var så jä**a förbannad!! VARFÖR hade de inte kunnat få mig att berätta?? De skulle ju vara de professionella! Jag erbjöds fler samtal, med samma psykolog som jag haft alla år. Aldrig under dessa år fick jag veta att jag kunde byta. Men till slut gick denna person i pension och jag fick en kvinnlig psykolog. Men mitt förtroende för psykiatrin var ju detsamma som noll! Det som också stör mig när det gäller psykiatrin, är att du erbjuds samtal, en timme i veckan. På den timmen ska du slå på dina känslor  när du är där och slå av då du går ut. Det fungerar ju inte riktigt så! För vem ska fånga upp en efteråt om något som tynger en kommer fram på ett samtal? Då står du där själv…Jag kom aldrig någonsin till kärnan där! Jag fick antidepressiva vilket inte gör saken bättre. Jag blev helt avtrubbad från de känslor jag bar på. Jag kom aldrig ner på djupet. Förstår att vissa behöver medicin så klart.

Under åren blev jag min egen förövare. Jag struntade fullständigt i vilka jag hade sex med. De tankar jag hade om mig själv under tiden sexet pågick, var inte de snällaste. Jag tänkte de mest vedervärdiga, låga, själv-sadistiska tankar om mig själv. Att jag helt enkelt förtjänade så mycket smärta och förnedring som möjligt.

Jag hade också tankar på att flytta till Stockholm och bli prostituerad. Varför inte ta betalt liksom? Men så blev det inte. Alkoholen hade blivit ett sätt att fly. Drack extrema mängder och minst tre dagar i veckan. I de längre relationer jag hade, kunde det helt plötsligt bli helt stopp sexuellt. Ibland så började jag bara att storgråta eller få kväljningar. Min partner förstod ingenting (inte jag heller för den delen). Sunt sex har tagit tid och har varit tufft att bygga upp. Övergreppen förstör så mycket!

Det skulle gå 20 år innan jag fick rätt hjälp! Jag hade börjat minnas mer och mer under åren. Jag orkade inte ta itu med allt så jag jobbade som en tok så jag slapp känna och minnas. Jag orkade inte med det! Resultatet? Jag gick in i väggen med en jä*la smäll! Jag säckade ihop på mitt köksgolv, ringde mamma 80 mil bort och bara skrek i telefon. Hon förstod ingenting. Tog 30 min innan jag hade lugnat ner mig och kunde berätta. Sjukskrivningen som kom då blev lång. Fyra hela år.

Jag hade en extrem tur då. Min arbetsgivare Kommunen hade gått in med extra pengar till långtidssjukskrivna. Jag fick nämligen möjligheten att åka på ett behandlingshem! Först var det godkänt för tre mån, men redan efter tre veckor insåg jag att jag inte skulle fixa det på den tiden, så jag fick tre månader till. Det är de bästa sex månader jag satsat på mig själv och mitt liv!

Jag fick bo med 14 andra kvinnor och den största delen hade varit utsatta som mig. Pedagogerna var också personer med egna erfarenheter av övergrepp, alkohol-och drog missbruk samt prostitution. Äntligen hade jag hittat människor som förstod! Äntligen kunde jag släppa känslan av skuld och skam! Jag var ju inte ensam!

Men det var ju inte en dans på rosor att vara där, det var extremt tungt också. Framförallt att vara utan barnen, som då var 15 och 16 år gamla. Jag fick åka hem ibland och de fick komma på besök när det var möjligt. Allt skulle ju upp till ytan och jag fick rejäla dippar mellan varven. Vid ett tillfälle när vi hade gruppterapi, så bara skrek jag. Ett avgrundsvrål! Jag förstod inte var kraften till detta kom ifrån! Det blev en chock även för de andra och vissa lämnade rummet i ren förskräckelse! Men vi tilläts ju KÄNNA och prata och skriva och bara få ur oss alla demoner som vi bar på. Jag hade aldrig känt mig så befriad som då! Äntligen kunde jag andas. Nu är det 18 år sedan jag var där och jag fortsatte med samtal i 1½ år till på Alkoholkliniken. Kändes bättre där än på psyket och jag hade mer förtroende för den terapeuten.

Jag har kommit långt i min process. Men det finns än idag situationer, lukter, platser, musik, känslor, upplevelser som ännu påverkar mig. Inte lika hårt längre, jag kan hantera det nu. Visst har jag känt ibland att jag får någon dipp, men jag reser mig trots allt. Det har ju varit så mycket, mycket värre i mitt liv än så här.

Idag är jag extremt tacksam att jag lever! Jag har fått förmånen att bli mormor till en fantastisk flicka på drygt två år och en lillebror kommer i april! Att få vara med om detta stora i livet är värt allt! Jag kommer alltid att finnas där och skydda min familj från allt ont så länge jag lever! Till er som har läst detta, jag hoppas att ni förstår att det finns HOPP! Du är inte ensam.


Vi är många Överlevare och tillsammans ska vi stå starka! För kom ihåg. Det var INTE ditt fel! Du var ett litet BARN! Lägg skammen och skulden hos förövaren. Han förtjänar den, inte du.

Jag har alltid undrat:- Står det skrivet i min panna? – Här har du ett barn att förgripa dig på! Varsågod! Vi tillsammans måste kämpa för att få högre straff för dessa brott! Böter är inte nog! Ett kännbart fängelsestraff är det enda som gäller!

Jag kan också tillägga att min egen mamma, när hon fick veta allt när jag var 26 år, klappade ihop. Hon hade enorma skuldkänslor över att hon inte förstod. Hon är utbildad fritidspedagog och jobbade med barn. Hon såg att det var något fel med mig. Jag duschade fyra ggr om dagen och bytte kläder hela tiden. Hon såg min blick och mitt kroppsspråk. Men på 70-talet pratade man inte om övergrepp på barn. Det fanns liksom inte. Hon fick gå i egen terapi varje vecka i över ett år för att komma över känslan av skuld. Så det är ju inte bara en själv som drabbas, utan så många fler i din närhet!

Tack för att du läste!


/ Anonym V

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA

1 thought on “Stod det skrivet i min panna?

  1. Massor av styrkekramar till dig 💖
    Min dotter var utsatt under 5 års tid av sin ”bonusbror”.
    Jag såg inte vad som pågick, har enorma skuldkänslor för detta. Barn ska ju vara trygga i hemmet, det var verkligen ingen trygg plats för henne.
    Kanske tur att jag inte upptäckte det ändå, då hade jag med all säkerhet suttit i fängelse istället för honom..
    Straffet i rätten? Först 1 års fängelse för våldtäkt mot barn, sänktes sedan till 3 månader i hovrätten…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sv Swedish
X