Jag heter Joy och är snart 37 år gammal. När jag var 10 år utsattes jag för grova sexuella övergrepp i 1,5 års tid samtidigt som jag i skolan blev svårt mobbad från förskoleklass till nionde klass. Detta har påverkat mig in i märgen. Idag lever jag med diagnosen ”Dissociativ identitetsstörning” (DID). När jag skriver använder jag ofta ordet ”vi” då vi upplever oss som flera i denna kropp.
Första gången vi våldtogs lurades vi hem till vår förövare. Vi hade bråkat hemma och satt själva på en gunga i lekparken. Jesper som vår förövare hette, hade grooma mig ett tag genom att stanna och prata och så vidare så han var ju ingen ”okänd gubbe”. Jesper var charmig och såg bra ut.
Väl hemma i hans källare tvingade han av mig kläderna och körde in sin ”grej” i min mun. Jag kunde inte andas och trodde att jag skulle kvävas. Efter en kort stund drog han upp mig på benen igen och puttade mig mot ett skrivbord. Han spottade och kletade det mellan mina ben, han våldtog mig brutalt, v*ginalt, bakifrån och nedtryckt mot skrivbordet. Än idag får jag flashbacks när någon spottar. Det gjorde så ont att jag inte kan beskriva det. Jag minns pennstället i trä som vippade i takt med hans stötar och att vi flöt bort från vår kropp och kunde titta på uppifrån medan denna vuxna man höll på med min lilla kropp. För jag var liten och kort, inte större än en sju-/åttaåring. Efteråt satt han med mig i knät innan han gjorde det igen. Fast på golvet denna gång. Efteråt duschade han av mig och visade hur jag skulle lägga papper i trosorna på grund av att det blödde. Sedan tvingade han mig att dricka apelsinsaft och äta drömkakor. Än idag har jag svårt för att se gul saft, ofta får jag en panikattack av gul dricka. Drömkakor rör jag inte då även de ger mig panikattacker.
Det var början på 1,5 års helvete. Vi berättade inte för någon förrän 19 år senare. Vi är utdömda som ”ohjälpliga” av psykiatrin och har knappt berättat om något mer än att vi ”varit med om saker”.
Idag, 5 Mars, är det DID-dagen. Dagen som vi kan lära oss mer om ”Dissociativ identitetsstörning”:
Dissociativ identitetsstörning är en psykiatrisk diagnos som innebär att man har en personlighet som är dissociativt organiserad. Det betyder att man har två eller fler dissociativa delar med olika tankar, uppfattningar, intressen, beteenden och känslor. Detta kallar vi för ett dissociativt system. Alla dissociativa system är olika, lika olika som du och jag, lika olika eftersom vi har olika erfarenheter och trauman som har format vår person och våra system.
Dissociativ identitetsstörning är en traumarelaterad störning. Den utvecklas i barndomen när man utsätts för trauman så som försummelse, svår mobbning, fysiska-, psykiska- eller sexuella övergrepp.
- Har två eller fler dissociativa delar som har egna namn, åldrar, kön, tankar, intressen och känslor. Kort och gott har man flera personligheter i en och samma kropp.
- Har dissociativ amnesi. Amnesi är minnesförlust och går långt bortom normal glömska.
- Har problem med tidsförvrängning. Man kan uppleva att tiden går alldeles för fort eller för långsamt.
- Har ”depersonalisation” vilket innebär att man känner sig främmande för sig själv och sin kropp.
- Har ”derealisation” vilket innebär att man känner sig främmande inför sin omgivning.
- Kan få ”hyperarousal”, även kallat ”förhöjd anspänning”. Detta kan göra att man blir spänd, orolig och lättskrämd. Man får svårigheter att somna eller vaknar ofta under natten samt koncentrations- och uppmärksamhetsproblem.
- Kan få ”hypoarousal”, även kallat ”sänkt anspänning”. Detta kan göra att man blir känslomässigt och kroppsligt stum, man får oförmåga att känna smärta. Man blir tom och frånvarande. Oförmögen att tänka, tala, röra sig eller svara.
- Har ”dissociativa intrång” – man får flashbacks från tidigare traumatiska händelser eller plötsliga känslor, tankar, impulser eller beteenden som kommer från ”ingenstans”. Man kan få fysiska förnimmelser eller höra imperativa röster. Dessa upplevelser uppstår när en dissocierad del av en själv kommer in i den medvetna varseblivningen.
- Kan få motoriska störningar. Det innebär att man kan få kramper, ryckningar eller skakningar i hela eller delar utav kroppen. Man kan också få problem med att tala.
När man har dissociativ identitetsstörning är livet ofta rörigt och oförutsägbart då man har olika personligheter som inte alltid samarbetar. Detta gör att man får amnesi – man inte minns vad man gjort i allt från några minuter till flera dagar, ibland månader.
Personer med dissociativ identitetsstörning är inte farligare än personer utan dissociativ identitetsstörning. Vi har bara ett annat sätt att fungera på.
DID har räddat många liv genom att skydda personen från det hemska som hände. När en traumatisk händelse sker dissocierar man och med det bildas en dissociativ del som tar hand om det minnet. Detta gör sedan att en annan del, som fungerar i vardagen, kan fortsätta som om det hemska inte skett. Man får amnesi kring traumat.
Det finns många fördomar kring dissociativ identitetsstörning. Filmindustrin kan spä på fördomarna genom att göra filmer som till exempel Split, där en person med DID visar sig vara en hemsk övernaturlig mördare.
Det finns också många åsikter om dissociativ identitetsstörning och mycket okunskap. Vad man ska komma ihåg är att en åsikt inte är samma sak som fakta. Fakta är att dissociativ identitetsstörning är en etablerad psykiatrisk diagnos som finns i diagnosmanualerna ICD-11 och DSM-5.
Vi vill få slut på stigmat kring dissociativ identitetsstörning. Vi har börjat genom att driva hemsidan www.livetsomplural.com samt ett instagramkonto och en podcast med samma namn. Där kan ni hitta mer information och med det hjälpa till att få bort alla fördomar kring denna missförstådda diagnos.
Vill ni läsa mer kring diagnosen rekommenderar vi boken ”Att hantera traumarelaterad dissociation” av Boon, Steel och Van der Hart samt boken ”Kroppen håller räkningen” av Bessel van der Kolk. Även antologierna ”Splittrade själar”, ”Våga läka” och ”Där ingen kunde nå mig” ger en uppfattning om hur det är att leva med DID.
Många tack att ni tog er tid att läsa detta. Vi hoppas att ni känner er mer upplysta och att vi alla kan hjälpas åt att få slut på stigmatiseringen av oss med dissociativ identitetsstörning.
// systemet Joy
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA
