Starka ord från en av de våra ❤ som på grund av övergrepp pendlar mellan livslust och total ovilja att leva berättar om när självdestruktiviteten tar överhand och oviljan att kämpa mot demonerna blir starkare än lusten att leva. Detta är verkligheten för många, men det är sällan som de får göra sin röst hörd. Detta är en av våra medlemmars berättelse om sin ohyggliga tillvaro. 

Jag har kämpat för mitt liv i vad som känns som en evighet. Jag har gått igenom det som  ingen människa ska behöva gå igenom.

Många tror inte att livet rullar på som ett vanligt ”Svensson-liv” gör efter att blivit utsatt, men så är det inte. Jag har levt ett helvete, ett helvete är milt sagt skulle jag vilja säga.

Jag har tagit över 30 överdoser, jag är känd på intensiven för att jag ständigt och jämt kommer dit efter försök att ta mitt liv, för jag har inte orkat leva det, minnen och mardrömmarna är en stor del till att jag inte längre orkar.

Jag har stått på tågspår, men i sista sekund fegat ur. För jag vill leva samtidigt som jag vill dö. Jag vill leva ett liv men jag orkar inte med livet efter allt jag varit med om. Jag vill att minnena och ärren i hjärtat & hjärnan ska dö, men jag som själ och kropp ska kunna leva. Jag vill bara glömma allt som hänt. Jag har skurit av tåsenan helt 10 gånger med operation varenda gång, men även skurit mig så man behövt sy, det är så många gånger att jag tappat räkningen. Att gå med gips är jag expert på. Köra rullstol är jag ännu bättre på. När ångesten är som värst behöver jag ta en cigg och ibland blir det att jag fimpar ciggen genom att bränna mig så det blir brännskador med blåsor som sedan slutar med ärr.

För ett tag sedan försökte jag ta livet av mig själv igen. Jag hoppade ut från ett fönster och bröt en kota i ryggen och kotan efter fick en spricka i sig. Det blev en lång operation och ingen visste om jag skulle fortsätta vara förlamad från midjan och ned, som jag var innan operation. Jag låg i ett dygn och bad (även om jag inte tror på något) att få kunna gå igen och bli bra i ryggen. Jag vaknade upp två dagar efter operationen, det hade blivit några konsekvenser, mitt envisa jag hade kommit fram och de hade fått sätta tvångsvård på mig, så när jag vaknade upp i huvudet så var jag på PIVA (Psykisk IntensivVårdsAvdelning), jag hade såna smärtor att jag skrek, även när jag inte skrek var pulsen över 200 pga all smärta.

Man fick vara två personer för att få mig från liggande till sittande och sitta klarade jag av i 30 sekunder innan jag behövde ligga ner igen. Man har fått proppa mig full med morfin för att jag skulle klara mig från att svimma pga smärtorna.

Jag ligger nu fortfarande på psyk, men på vanlig avdelning, på tvångsvård. Det vill säga att jag har inget att säga emot. Vill dem att jag ska ta en medicin jag verkligen inte vill ta, har jag inget val. På ett eller annat sätt kommer det in i min kropp, antingen samarbetar jag och sväljer tabletten eller så slutar det med att de får hålla fast mig och ge det i spruta, så jag väljer att samarbeta. De gör det trots allt för min skull, inte för någon annans skull.

En sak är säkert. Det äcklena gör, det ger skador för livet. Jag har haft tur som överlevt trots hjärtstopp och annat som konsekvenser av mina försök. Men tänk om någon annan inte har samma tur?

Vill ni stötta mig och Patrik i vårt arbete så är vi väldigt tacksamma 

(Märk betalning ”LillaV” så delar vi eventuella bidrag med henne ❤)

2 thoughts on “Jag har kämpat för mitt liv i vad som känns som en evighet

  1. Så starkt av dig att berätta.. Så mörka tankar är fruktansvärt att ha.. Ingen förtjänar det.. Varken du eller jag.. Vi är värda mer än så.. Hemskt att säga men en lättare känsla av att veta att man inte är ensam och onormal..

    👊👊 Keep fighting ❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sv Swedish
X