Destruktiva barn finns det gott om, jag var själv en gång i tiden ett av dem. När de flesta i min årskull började gymnasiet så packade jag min lilla väska och pep iväg till Amsterdam och senare England.  (ja, jag var en liten sjörövare när jag var ung 🙄)

Englandsresan 1990

Bussresan började, precis som bussresor brukar börja. Jag hamnade bredvid en virkande dam som skulle till Holland och titta på tulpaner. När bussen parkerade på båten, var jag så uttråkad att det kröp i hela kroppen på mig. Ett gäng skränande Stockholmare, blev mitt resesällskap ner till Amsterdam. Jag drack öl, festade och skrek Bajen i högan sky, trots att jag knappt visste vad Bajen var. Det var dock betydligt roligare med skränande Stockholmare än virkande tanter. När bussen stannade i Amsterdam så fortsatte jag ut på stan med Stockholmarna. Först när jag vaknade på morgonen och nyktrade till, så kom jag på att slutmålet för min resa var Brighton i England, inte alls cannabisdimmornas Amsterdam.

Huvudet värkte, och ångesten gav sig så smått till känna. Vandrarhemmets toalett var så liten, att det inte gick att stänga dörren när man satt på toalettstolen. Försökte vakna, försökte minnas, försökte komma ikapp mig själv. Måste ner till bussterminalen, och kolla när nästa buss till London går. När jag spolade i toaletten, så vaknade Stockholmarna till liv.

– Sara Sara Sara skanderade de med raspiga röster. Jag försökte i panik dra mig till minnes vad som hänt dagen innan. Mina kläder låg spridda över rummet, och jag insåg att för min egen skull, så skulle jag nog leva lyckligare om gårdagens händelser föblev höljda i glömska. Med spelad värdighet samlade jag ihop mina kläder och satte dem på mig.

I väntan på bussen

Satt och nickade till i brist på sysselsättning. Klockan tickade fram i sakta mak. Var gång jag tittade till på stationsklockorna så hade det gått fem minuter. Efter att jag hade tittat på klockan ett hundratal gånger, så hörde jag en mörk röst som tilltalade mig. Jag förstod att han frågade om allt var bra, och varför jag satt utan skor på Amsterdams centralstation. Mannen som satte sig och pratade med mig hade krulligt svart hår och pratade bara franska.

På knagglig skolfranska försökte jag förklara vad som hade hänt efter Stockholmarna hade hoppat på bussen hem till Sverige igen.

I väntan på nästa buss mot London hade jag lagt mig i sovsäcken för att sova på en av bryggorna intill kanalen. Pengarna som jag haft med mig hade gått upp i tät rök på HardRock Café så det enda av värde som jag hade kvar var mitt pass och min biljett.

För att få lite vila la jag bootsen under huvudet. De få värdesaker jag hade stoppade jag innanför tröjan. Bagen tryckte jag ner längst ner i sovsäcken och somnade bort från den bultande huvudvärken som ett par dagars festande hade genererat.

Vaknade på bryggan till ljudet av viskande röster. Kunde dock inte se någon, så jag satte mig rakt upp i sovsäcken och brast ut i en kaskad av svordomar på alla språk min nyvakna hjärna kunde komma på. Resultatet blev en massa springande fötter runtomkring mig, och jag återvände tillbaka in i sömnen.

När jag vaknade nästa gång, så var jag omgärdad av läskburkar och helt enorma kängor. Kängorna satt på fötter som tillhörde poliser. En vänlig polis böjde sig ner för att fråga vem jag är och vad jag gjorde där. Poliserna förklarade att det hade varit inbrott på en båt i närheten. Läskburkarna var stulna på båten. Lite nervös över att min resa skulle få ett abrupt slut i en poliscell i Amsterdam var jag nog. Med facit i hand skulle jag definitivt föredragit en arrestcell än den cell som väntade mig senare samma dag.

Polisen slog en snabb blick i mitt pass, skrev upp mina uppgifter, samlade ihop läskburkarna och lämnade mig sedan att vakna i lugn och ro. Morgonen blev dock inte så mycket lugnare. Någon hade inte bara gjort inbrott på en närliggande båt, någon hade dessutom råkat få med sig mina boots, bootsen som jag kvällen innan hade lagt som min huvudkudde. Efter den turbulenta morgonen på bryggan, satte jag mig på centralstationen för att vänta ytterligare tre dygn på Londonbussen.

Bagen var inte precis någon dröm att släpa runt på. Bristen på pengar gjorde att jag ångrade bittert att jag inte hade smugglat ner iallafall ett par av de stulna läskburkarna i sovsäcken. Magen värkte av hunger och jag stirrade som I trans på klockan för att tiden skulle gå fortare. Den mörklockige mannen som slagit sig i slang  med mig lyssnade tålmodigt när jag på högstadiefranska försökte förklara hur jag hamnat utan skor på Amsterdams centralstation. Han la upp ett stort skratt och och sa:
– Tranquile! Jag ska hjälpa dig.

Restaurangkycklingen smakade himmelskt. Gång på gång upprepade han med sin speciella franska accent, “ät” “ät min lilla vän, så ska vi se till så att du får skor på fötterna sen” Grillad kyckling från himlen, och ja, skor blev den kanske inte, men ett par turkosfärgade badtofflor. Löften om en soffa blev det också, och värme och trygghet. Med mina turkosfärgade badtofflor, och sällskap från min nyfunne vän åkte vi ut mot förorten. Han bar den tunga bagen åt mig, och jag hoppade gladeligen på pendeltåget, rakt ut till helvetet, men det hade jag ju ännu ingen aning om, när vi gick där sida vid sida.

I en källarkulvert i Amsterdams förort

Jag tyckte kanske att det var lite konstigt att han tryckte på hissknappen ner till källaren, men reagerade inte nämnvärt på saken.
Först när han öppnade dörren till ett utrymme så blev jag varse om situationens allvar.

Han visade med handen att jag skulle gå in när källarkulvertens sken avslöjade att det bara var en naken källarcell och en madrass på golvet. Jag skulle precis vända och springa, när jag kände sparken i ryggen. Liggandes på mage på ett hårt källargolv, slungades jag in i överlevnadsläge. Tillståndet där överlevnadsinstinkten tar över. Man andas, och väger vartenda litet ord på guldvåg, man kopplar bort känslan att man bara vill skrika och låter hjärnan styra handlingarna.

Med något trubbigt i ryggen, och vasst mot halsen så kunde jag inte släppa tankarna på min mamma. Tårarna rann och jag insåg att jag troligtvis aldrig kommer att få återse henne. Madrassen låg på ett källargolv, i ett höghus någonstans i i en förort till Amsterdam. Jag låg på madrassen och bakom mig så hade jag en man, en mörklockig man som tryckte könsorganet mot min rygg och en vass sax mot min hals. Han väste “tranquile” i mitt öra gång på gång.

Jag hörde mina egna hjärtslag i öronen. Den torra lukten av sand och grus från golvet stack i näsan. Jag beräknade hur många sekunder det skulle ta för mig att flyga upp från madrassen, leta upp nycklarna i hans byxfickor, kasta mig mot dörren, och låsa upp det hänglås som han använt för att låsa upp dörren inifrån. Tänkte på hur mycket skada han skulle lyckas tillfoga mig under den tiden.

Kapitulerade inför det faktum att det enda som jag kunde göra för att komma ur situationen levande, var just att ligga lungt, med saxens kalla stål mot halsen.

Med tankar på mina föräldrar i huvudet, och tårarna stilla rinnandes så överlevde jag natten. Då källarcellen totalt saknade fönster, så hade jag inte en aning om när natten blev till dag. När han reste sig och satte på sig byxorna, så var jag dock väldigt tacksam för att ha klarat livet över gryningen.

VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA 

Admin Admin

av @dmin_dumpen

Vill du kontakt så når du oss lättast på telefon 0760075779. Ansvarig utgivare: Sara Nilsson databasens namn www.dumpen.se Tillhandahållare: Sara Nilsson

7 svar på ”När jag var en liten sjörövare”
  1. Håller med. Man blir gråhårig av allt då man har egna barn att vara orolig för. En av dessa äckel var granne till mig. Tack dumpen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.