Jag bodde i ett litet byområde som var omgivet av både landsbygd och skog.
Det fanns några barn i området och alla barn lekte ofta tillsammans.
Det var en annan tid än den som är nu och det var inget konstigt att små barn var ute hela dagarna och lekte utan tillsyn av vuxna.
Jag har funderat många gånger på hur gammal jag var första gången som han började närma sig.
Jag minns att det i alla fall höll på i två somrar innan jag var 7 år och började skolan.
Jag tror att jag var 5 år när han började vilja vara med och leka med oss yngre barn, han var då 11år.
Han ville ofta leka kurragömma, både ute och inne i huset där han och hans lillasyster bodde.
Han viskade alltid till mig att jag skulle följa med och gömma mig med honom.
I början stod han bara nära mig, och skulle hålla om mig.
Efter några gånger höll han en hand i byxorna, jag minns att jag frågade vad han gjorde och han svarade att han var kissnödig. Jag minns att jag flera gånger tänkte att det var konstigt att han sa att han ville leka kurragömma och sedan alltid blev kissnödig direkt.
Jag minns att han torkade av handen på gräset när vi skulle gå ut från vårt gömställe och sedan behövde vi ta en paus i leken för att han skulle gå på toaletten.
En dag när vi lekte hemma hos honom ville han att vi skulle gömma oss i badrummet. Det var för att han ville visa sin pappas porrtidningar som var gömda därinne. Det var tidningar som inte bara innehöll nakenbilder utan grov pornografi. Han förklarade då att alla gör sånt, han har gjort det flera gånger med tjejer i klassen.
Efter det, när kurragömma lekarna fortsatte började han säga till mig att jag skulle ta av mig byxorna och trosorna, han ville titta.
Det gick ett tag, jag tror tills sommaren efter, tills han själv började ta av sig och bad om att få stoppa in snoppen i mig.
Jag minns att jag tyckte det var konstigt och det kändes fel i hela kroppen, så jag sa nej. Dagarna, veckorna som följde fortsatte han tjata och påminna om att alla gjorde så.
Tillslut sa han att jag skulle få hans fällkniv, som han visste att jag tyckte om.
Jag fick inte kniven då han inte lyckades få in snoppen.
Sen sa han att han skulle berätta för alla vad jag hade gjort om jag inte lät honom testa igen.
En gång när vi var inne i en bod på hans tomt, kom hans pappa. Han frågade vad vi gjorde därinne. Sonen svarade att han visade mig verktygen som fanns där.
Vi blev tillsagda att vi inte fick vara där.
Jag minns inte vad, men jag berättade något för en klasskompis när jag var 7 eller 8 år. Hon sa att jag skulle berätta för min mamma, jag minns känslan av skam som översköljde mig och vågade inte så jag sa till kompisen att jag bara skojade.
När jag i ung vuxen ålder försökte påbörja en process att berätta för min mamma och började prata om killen som utsatt mig, satte det stopp för alltid.
Mamma berättade bland annat att hon inte tyckte om att jag lekte med killen eftersom han var elak mot mig. Hon hade bland annat sett honom stå bakom mig på tomten och puttat ned mig för slänten som var full med brännässlor.
Jag frågade varför hon lätt mig leka med honom och fick till svar att jag var ett styggt barn som inte lyssnade så det hade inte gått att säga att jag inte fick leka med honom.
Jag försökte berätta för en ex-pojkvän, också i ung vuxen ålder. Han avbröt och ville berätta om en kompis som berättat att hon varit utsatt, och att det senare kom fram att hon ljög.
Jag vill med min historia försöka få andra att få upp ögonen för att det inte nödvändigtvis behöver vara en vuxen person som utsätter.
OCH att vi måste vara lyhörda för när någon försöker berätta. Det finns så mycket skuld, skam och ofta hot och lojalitetskonflikt så att det är svårt nog att våga öppna upp och berätta. Men när man inte blir lyssnad på eller inte trodd, så växer alla de känslor som vi redan bär på och kan göra det helt omöjligt att orka samla mod för att våga försöka berätta en gång till.
/Anonym
- Bilden är AI-genererad.
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA! 
Vill du bli medlem i Dumpen förening?Ansök då här: Bli medlem i Föreningen Dumpen! – DUMPEN.se
Medlemsavgiften går oavkortat till traumabehandling för sexuellt utnyttjade barn.
Vill du endast skänka en gåva till Föreningen Dumpen? Då är du varmt välkommen att göra en insättning enligt nedan:
Bankgiro: 139-9096
Om din bank kräver 8 siffror: 0139-9096
Summa: Valfri
Meddelande: Gåva (Ange också ditt medlemsnummer om du är medlem.)
Ansökan till traumabehandling hittar ni här: Ansökan medlemsfinansierad vård
Följ oss även på:
Ja, precis:
1. Barn kan också utsätta andra barn. Ibland är det barn som själva är utsatta (speciellt om det är pojkar) som utsätter andra barn. Ibland är det barn med någon typ av diagnos. Oavsett vilket så är det de vuxnas skyldighet att ha koll på så små barn och även ha omdöme nog att se och förstå vad för slags interaktion som pågår mellan barnen.
Min mamma hade noll omdöme och dåligt förstånd. Hon lät andra utsätta mig, både barn och vuxna.
2. Alla idioter som tror att vi som berättar om övergrepp i barndomen ”ljuger” eller ”fantiserar”, som avbryter oss, uttrycker sin misstro eller till och med förakt när vi försöker berätta: Alla ni kan lägga av med det eller dra åt helvete. Jag är så förbannat trött på den typen av människor! Ni vet ingenting, ni kan ingenting, ni är helt obildade och ni ska bara hålla käften och lyssna på dem som faktiskt vet något eller på oss som har varit utsatta! Skäms på er som tystar offren!
Jag känner igen det du berättar! Jag föddes på 50-talet och min egen far utsatte mig återkommande under min uppväxt. När jag sedan i vuxen ålder pratade med honom i telefon kunde också han säga, att han förstod inte varför han blev så kissnödig när han pratade med mig. Så vännen, du är inte ensam och jag tror att det är viktigt, att vi som utsattes, övar oss i att bli så oberoende
som möjligt. Jag försöker strunta i andras tyckanden för att lära mig att klara mig själv, för det är mitt stora problem tillsammans med ett besvärande kontrollbehov. Beklagar din mors svekfulla agerande mot dig. Sörj det inte allt för mycket. Hon är inte värd det. Du däremot är värd all upprättelse och kärlek!
Jag känner igen det du beskriver, att försöka hitta fotfäste någonstans och förtvivlat försöka finna hjälp av vuxenvärlden som väljer att inte se. Jag berättade för mina föräldrar om ett övergrepp, men de vände mig ryggen. Mamma skrattade till i fyllan och la skulden på mig och att jag var dum som fick skylla mig själv. Jag minns att jag försökte få stöd av en kompis föräldrar, men hen valde att inte se det jag försökte förmedla. Jag tog mod till mig och berättade precis som det var för en pojkväns mamma. Hon ojade sig och tyckte att det var förfärligt om hennes egna dotter också skulle bli utsatt. Jag funderade på att ta livet av mig. Det fanns missbruk i min familj när jag växte upp och jag kände aldrig att jag fick kärlek. Så ett lätt offer var jag. Idag är jag nästan femtio år, har egna barn som jag vaktar med mitt liv. Jag har aldrig kunnat förstå hur vuxna kan svika ett barn på det sättet som drabbade mig. Undrar om de tänker på mig ibland och funderar på vad som blev av mig. Troligtvis inte. Men jag överlevde.