Gäddan har flyttat

Min sambo var en gädda, en manipulativ, slug och utstuderad jävel. Nu har jag ingen sambo längre. Kvar finns skam, ilska, avsky, äckel och även en liten, liten del av mig som bara vill kasta sig i hans famn för att han ska trösta mig. Jag vill gråta ut hos honom, trots att det är han som gör att jag mått skit. Men så funkar det när någon lyckats dupera en annan människa totalt, tagit sig in i hjärnan på den man påstår sig älska.  

Hela tillvaron rasade ihop förra veckan. Jag hade misstänkt att han varit otrogen ett tag, och så hittade jag tre kondomer i hans ficka när jag tvättade. Då brakade helvetet loss. Han förklarade med gråten i halsen att han minsann aldrig någonsin varit otrogen någon gång i hela sitt liv. Han hade bara städat ur sin necessär, hittat kondomerna och lagt dem i fickan istället för direkt i soporna.

Att han inte ville ha sex med mig längre berodde på ”min bristande hygien”. Det och andra saker. Från att nästan gråtit och bönat och bett plockade han in det tunga artilleriet, han vände på strålkastaren och gjorde det till att det hade med MIG att göra. Jag kände mig paranoid, smutsig, att det var mig det var fel på. Jag fattade inte att det är så det funkar.

Någonstans mitt i allt skrev min bästa vän till mig att vi behövde prata. Nej, det kunde inte vänta, hon insisterade. Så jag satte mig i sovrummet och hon skickade en bild till mig och frågade om det var min kille. När jag svarat ja skickade hon en länk. Den gick till Dumpen, och plötsligt vändes allt upp och ner. Jag stirrade på bilden och de inledande raderna, jag kom inte längre.

När jag kom ut sade jag bara ”När hade du tänkt berätta om Dumpen?”. Det var som om luften gick ur honom. Publiceringen hade skett bara ett par veckor innan vi träffats, och han började förklara hur labil han varit under den perioden, hur mobbad han varit på jobbet, hur han inte varit vid sina sinnens fulla bruk och hur han totalt saknat konsekvenstänk. Han hade minsann hade fått betala för det han gjort, mer än Hagamannen.  

Till slut gick vi och lade oss. Och nästa dag sade jag att jag var villig att stryka ett streck över allt, jag köper det du säger. Det var då, nu är nu. Och helt plötsligt var allt som vanligt. Vi tog båten till Åland den söndagen, åt skaldjursbuffé, skrattade och hade trevligt. Som om ingenting hänt alls. I backspegeln ser jag en person som helt slagit ifrån sig något för att det är så hemskt att man inte kan ta in det.

Dagen efter kände jag att jag var tvungen att läsa chatten, jag var tvungen att veta vad jag förlåtit, vad som hände. Och det var en redig käftsmäll.

Min sambo hade sexchattat med en 14 år gammal flicka, skickat dickpics och kompletterat med information om hur lång och grov den var, frågat om hon ville smaka på snoppen. Han hade till och med skrivit två ord i chatten med henne som han ibland sagt till mig när jag gett honom oralsex, ”duktig flicka”. Nu ville jag bara spy, och jag ringde och sade att han fick sova någon annanstans än hemma hos mig. Återigen hade han gråten i halsen, han hade ju ingenstans att ta vägen. Jag sade att han hade asmycket pengar på sitt lönekonto och kunde bo på hotell. Han kunde hämta sina grejer senare, något han gjorde i förrgår.

Hur går man vidare?

Kan man ens gå vidare?

Jag var ihop med vad jag nu förstår är en sexmissbrukare, någon som ständigt flyttar fram gränserna i jakt på kickar. Någon som inte bryr sig om att ett stundande samlag i själva verket är ett övergrepp, en våldtäkt. Att flickan är 14 år gammal. Det var förbjudet, kittlande, ”busigt” eftersom han dejtade någon. Det var ”vår lilla hemlighet”. Och det var det som smärtade mest. Inte sexchattandet eller filmen i vilken jag såg honom springa från konfrontationen iförd den dunjacka som nu hängde i min garderob. Det värsta var sveket, att han ljugit mig rakt upp i ansiktet om otroheten.

Hur kunde jag vara så in i helvete dum och tro på hans vansinniga historia om kondomerna i necessären och att jag inte duschar tillräckligt ofta? Allt förtroende för honom kollapsade som ett korthus. Jag packade ner hans dunjacka och all annan skit, men han fick inte med sig all mental smuts, den hänger fortfarande kvar i lägenheten och klibbar sig fast på väggarna som nikotinfläckar på en tapet.  

Där står jag, kvinnan som förlät en pedofil. Som skäms för att jag legat med honom efter att fått veta att han var en gädda på dumpen. Som på något skevt sätt fortsatte att älska honom trots att han gjort det han gjort. Som äcklas av att jag varit en duktig flicka. Jag lyssnade och köpte lögnerna, men jag är mer än så. Jag är kvinnan som till slut satte ned foten och sade ”Det räcker nu”.