Politiker som varit förhållandevis tysta i frågor om sexuella övergrepp mot barn börjar plötsligt tävla om vem som kan presentera den hårdaste rubriken. Den senaste idén som seglat upp är kemisk kastrering av dömda sexualbrottslingar, presenterad som om det vore den stora lösningen på ett av samhällets mest komplexa problem.
Jag förstår att förslaget tilltalar många. Det låter handlingskraftigt. Det skapar rubriker. Och det ger intrycket av att politikerna gör något.
Problemet är bara att verkligheten är betydligt mer komplicerad. Det finns forskning om kemisk kastrering, men resultaten är långt ifrån så entydiga som vissa vill ge sken av. För att behandlingen över huvud taget ska ha rimliga förutsättningar att fungera krävs ofta att den sker frivilligt och i kombination med psykologisk behandling. Då handlar det om motiverade individer som själva vill minska risken att begå nya övergrepp. Även då är resultaten svåra att tolka och effekten kan förändras över tid. Livskriser, separationer, missbruk eller andra negativa händelser kan påverka risken för återfall trots medicinsk behandling.
Att då sälja in kemisk kastrering som en patentlösning är inte seriöst. Det betyder inte att frågan inte ska diskuteras. Tvärtom. Alla metoder som kan minska risken för att barn utsätts för sexuella övergrepp förtjänar att granskas och utvärderas. Men diskussionen måste bygga på kunskap, inte på valaffischer.
Det är också märkligt att samma politiker som nu talar om kemisk kastrering så sällan pratar om de förebyggande åtgärder som faktiskt skulle kunna skydda fler barn.
Varför diskuteras inte högre straffvärden för sexualbrott mot barn så att polisen får bättre möjligheter att prioritera utredningarna?
- Varför pratar man inte om mer resurser till polisens arbete mot övergreppsmaterial?
- Varför diskuteras inte hur rättsväsendet snabbare ska kunna säkra bevis och identifiera offer?
- Och varför finns det fortfarande arbetsplatser där människor kan arbeta nära barn utan återkommande kontroller mot belastningsregistret?
Där finns frågor som skulle kunna göra verklig skillnad.
Under våra år med Dumpen har vi mött hundratals män som varit beredda att träffa barn för sexuella syften. Det har lärt oss en sak: det finns inga enkla lösningar. Den som påstår det har antingen inte satt sig in i problematiken eller försöker vinna billiga politiska poäng.
Barn förtjänar bättre än symbolpolitik. De förtjänar politiker som vågar ta de svåra diskussionerna, som bygger sina beslut på forskning och erfarenhet och som faktiskt ser över de lagar och resurser som ska skydda våra barn. När valet är över kommer rubrikerna om kemisk kastrering sannolikt att försvinna. Barnen kommer däremot fortfarande att behöva skydd. Det är där politikens fokus borde ligga – inte på nästa slagkraftiga valparoll.
