Förra veckan satt Sara och jag i Dumpenbilen i Malmö och väntade på en man som vi haft kontakt med i över ett år. En sådan där segdragen historia där gäddan hela tiden lyckas hålla sig precis utanför räckhåll. Nya konton, snarlika profilnamn, undvikande svar och en närmast patologisk ovilja att visa vem han egentligen är.
Vi hade jagat honom länge. Han är publicerad som gädda 790 på Dumpen.se
Han var hal som en ål. När våra fiskare bad om bilder skickade han bilder på delar av sitt ansikte för att sen skicka bilder på någon helt annan människa. När han konfronterades med lögnen försökte han vifta bort det som ett skämt.
Ett skämt. Personen på bilderna hade förstås ingen aning om att hans ansikte användes som lockbete i sexuella konversationer med vad mannen trodde var en pedofilmamma med barn.
När vi lyckades identifiera den verklige personen blev han, fullt förståeligt, rasande och talade om polisanmälan då gäddan uppenbarligen använt polisens dator när han använde en annans persons bilder.
Ändå fortsatte vår man att gömma sig bakom sina falska identiteter.
Tiden gick på mötesplatsen i Malmö. Vi började nästan ge upp. Det är alltid osäkert när man inte har bra bilder och inte säkert vet vem man har framför sig. Ett misstag kan få stora konsekvenser. Men precis när vi började fundera på att avbryta gjorde han själv det misstag som till slut avslöjade honom.
Han skickade en bild från insidan av bilen han körde.
Vi kunde se färgen.
Fem minuter senare rullar en bil med exakt samma färg in på gatan. Föraren parkerar och kliver ur.
Där var han.
I chatten hade han flera gånger uttryckt sin rädsla för Dumpen. Vi valde därför att Sara först gick ut ensam medan jag stannade kvar. Tanken var att inte skrämma iväg honom innan vi ens hunnit få kontakt.
Men ibland räcker magkänslan.
När jag sedan korsar gatan får mannen syn på mig. Han stannar upp. Tittar. Tänker. Och plötsligt går tillbaka mot sin bil.
Stegen blir snabbare.
Några sekunder senare sitter han åter i bilen.
Ingen dialog.
Inga förklaringar.
Ingen vilja att prata om de sexuella konversationerna.
Ingen vilja att diskutera varför han sökt kontakt med vad han trodde var en kvinna med barn och de vidriga sakerna han skrivit i chatten.
Bara en rivstart och sedan försvann han.
När vi publicerade konfrontationen bad vi våra följare om hjälp att identifiera mannen. Det dröjde inte länge innan pusselbitarna föll på plats.
Det visade sig att mannen inte bara var polis.
Han var polis i chefsposition.
En person som arbetat med brott i nära relationer. En person som arbetat med utsatta barn. En person som under större delen av sin karriär haft just de frågor på sitt bord som han själv nu hamnat i centrum för.
Och där någonstans infinner sig den där kalla känslan.
För det är inte första gången.
Sverige har redan haft sin Kapten Klänning. Vi har redan sett vad som händer när människor i förtroendeställning använder sin position som skyddsmur. Vi har redan lärt oss att fina titlar, uniformer och chefsbefattningar inte säger någonting om en människas karaktär.
Tvärtom.
Ibland blir just makten ett perfekt gömställe.
Den stora frågan är inte bara varför mannen varit så extremt hemlighetsfull under det år vi haft kontakt med honom. Frågan är också hur många gånger han under sitt yrkesliv suttit på andra sidan bordet och bedömt offer. Hur många utsatta människor som mött honom i tron att de pratade med någon de kunde lita på.
När en polis söker sig till barn i sexuellt syfte är det inte bara ett personligt haveri.
Det är ett haveri för förtroendet.
Polisen har ett enormt ansvar. Samhället ger dem befogenheter som vanliga människor aldrig får. De får tillgång till information, utredningar och människors mest privata tragedier. Just därför måste kraven vara högre på en polis än på gemene man.
Mycket högre.
Det som gör mig mest bekymrad är att mannen visste exakt vad han gjorde. Han är utbildad polis. Han har arbetat med övergreppsfrågor. Han känner till konsekvenserna. Han känner till offrens berättelser. Han vet hur förövare tänker. Han vet hur grooming går till.
Ändå fortsatte han.
Det går inte att gömma sig bakom okunskap när man själv varit den som förväntats bekämpa problemet.
Och det är kanske det mest obehagliga av allt.
När väktaren visar sig vara vargen blir frågan inte bara vem han är.
Frågan blir hur många som redan hunnit bli bitna.
