Efter fem år med Dumpen har jag börjat fundera på om det finns ett hemligt manus som delas ut till vissa människor när de ställs inför konsekvenserna av sina egna handlingar.
För ursäkterna är ofta kusligt lika.
Det spelar ingen roll var i landet vi befinner oss. Det spelar ingen roll om personen är ung eller gammal, rik eller fattig, akademiker eller industriarbetare.
När verkligheten kommer ikapp dyker samma bortförklaringar upp.
”Jag skulle bara prata.”
”Jag var bara nyfiken.”
”Det var bara på skoj.”
”Jag hade aldrig gjort något.”
”Jag blev lurad.”
Och min personliga favorit:
”Jag har ju inte gjort något.”
Det är fascinerande hur långt vissa människor är beredda att gå för att slippa titta sig själva i spegeln.
Allt kan diskuteras.
Allt kan relativiseras.
Allt kan förklaras bort.
Men det egna ansvaret verkar vara det svåraste ämnet av alla.
Istället flyttas fokus blixtsnabbt från det egna beteendet till konsekvenserna för den egna personen.
Plötsligt handlar allt om jobbet.
Om äktenskapet.
Om grannarna.
Om ryktet.
Om framtiden.
Om hur synd det är om dem.
Det är som om den viktigaste personen i hela berättelsen alltid råkar vara personen som riskerar att ställas till svars.
Empatin verkar märkligt nog fungera utmärkt när den riktas mot det egna livet.
Men när det gäller andra människor blir det betydligt svårare.
Det är också därför många samtal fastnar i ett märkligt kretslopp.
Man hör ursäkter.
Man hör bortförklaringar.
Man hör förhandlingar.
Man hör löften.
Men väldigt sällan hör man de ord som faktiskt skulle kunna vara början på en förändring:
”Jag gjorde fel.”
Istället blir det ofta en jakt på någon annan att skylla på.
Samhället.
Internet.
Uppväxten.
Alkoholen.
Stress.
Ensamhet.
Någon annan människa.
Vem som helst utom personen som faktiskt fattade besluten.
Men ansvar fungerar inte så.
Ansvar börjar där ursäkterna tar slut.
Ansvar handlar om att förstå att vuxna människor gör egna val.
Ansvar handlar om att inse att konsekvenser inte uppstår av sig själva.
Ansvar handlar om att sluta se sig själv som huvudoffret i en berättelse som egentligen handlar om något mycket större än det egna ryktet.
Det är först när en människa vågar erkänna sina egna brister som förändring blir möjlig.
Inte när man skyller på andra.
Inte när man förhandlar.
Inte när man tycker synd om sig själv.
Utan när man faktiskt äger sitt problem.
Tyvärr verkar det vara den svåraste ursäkten av alla att släppa.
