Vi märker det direkt när vi sitter där i Dumpenbilen och plöjer ännu några mil genom Sverige. Något har förändrats. Männen vi möter verkar betydligt mer ängsliga än tidigare. Det blir fler sena avbokningar, fler märkliga ursäkter och betydligt mer nervositet när mötesplatsen ska bestämmas.
Och vet ni?
Det är faktiskt ganska intressant att se.
För under vissa perioder har det nästan känts som att männen stått på kö för att dyka upp. Vi har haft veckor där konfrontationerna avlöst varandra i en takt som nästan blivit absurd. Tio, ibland femton möten på en vecka. Bensinstationer, vägkrogar och parkeringsplatser har blivit vår arbetsplats medan vuxna män från hela Sverige rullat in med hjärtat fullt av dåliga intentioner och huvudet fullt av bortförklaringar.
Nu ser det lite annorlunda ut.
Vi gör fortfarande omkring fem konfrontationer i veckan — och bara det är egentligen helt vansinnigt när man tänker efter. Fem vuxna människor i veckan som tror att de ska träffa ett barn i sexuellt syfte. Trots all debatt. Trots all uppmärksamhet. Trots att hela Sverige vet vilka vi är.
Men skillnaden nu är tvekan.
Plötsligt blir det väldigt viktigt var mötet ska ske.
Plötsligt vågar man inte stå still för länge.
Plötsligt ska platsen ändras tre gånger.
Plötsligt “känns det inte bra”.
Det är nästan som att vissa börjar förstå att världen förändrats lite.
Och det är här man måste hålla två tankar i huvudet samtidigt.
För visst — det är bra om någon väljer att inte dyka upp. Självklart är det bättre att bilen vänder hemåt än att ett möte faktiskt blir av.
Men vi får aldrig börja lura oss själva.
För mannen som plötsligt får kalla fötter har ofta redan suttit kväll efter kväll och skrivit sexualiserade meddelanden till vad han tror är ett barn. Han har skickat olämpliga bilder. Han har flyttat gränser. Testat. Lockat. Normaliserat.
Det är alltså inte fråga om någon oskyldig person som råkade hamna fel.
Det handlar om människor som varit beredda att ta ett steg väldigt långt över gränsen — men som kanske blivit mer rädda för konsekvenserna.
Och där tror jag faktiskt att vi ser något nytt.
Den senaste lagändringen har nog fått en del att börja svettas lite extra. Diskussionen om polisens möjligheter har förändrats. Det pratas mer öppet om verktyg, infiltrationsarbete och hur man ska komma åt sexualbrott mot barn på nätet.
Männen läser också tidningar.
De följer också debatten.
De känner också av när marken börjar röra på sig.
Och kanske är det just därför vissa sitter hemma och stirrar på ratten istället för att våga köra hela vägen fram till mötesplatsen.
Bra.
För under de här fem åren har vi lärt oss en sak väldigt tydligt:
Många stoppas inte av moral.
De stoppas av risken att åka fast.
Det är först när fasaden hotas som paniken kommer. När jobbet står på spel. När familjen riskerar att få veta. När namnet riskerar att synas offentligt.
Då kommer darrningen.
Så ja — just nu känns det lite trögare ute på vägarna. Lite mer stiltje. Lite mer tvekan.
Men tro för guds skull inte att problemet är borta.
Vi ser fortfarande tillräckligt mycket för att förstå hur stort mörkertalet är. Och även om vissa blivit mer försiktiga så finns drivkraften fortfarande kvar där ute.
Skillnaden är kanske bara att fler börjat titta sig över axeln innan de trycker på gasen.
