Jag sitter i receptionen på hotellet i Eskilstuna. Samma hotell som så många gånger varit en mellanlandning mellan konfrontationer, mil efter mil på vägarna, ännu en gädda som ska möta verkligheten.
Men idag är det tyst.
Inga kameror.
Ingen puls.
Ingen plan.
Idag väntar vi på en begravning.
Och det är kanske det mest brutala kvittot av alla.
⸻
Vi ska ta farväl av M.
En liten tjej med ett stort hjärta och ett temperament som fyllde hela rummet. Man visste när hon var i närheten – dörrar öppnades, röster höjdes, liv pågick. Hon bara var. Och nu sitter man här och väntar på att hon ska komma inspringande i receptionen som hon alltid gjorde.
Men den här gången kommer hon inte.
⸻
M blev sviken tidigt.
Inte en gång. Inte två gånger.
Utan systematiskt.
Av vuxna som skulle skydda.
Av ett samhälle som skulle fånga upp.
Av strukturer som på pappret finns – men som i verkligheten gång på gång misslyckas.
Hon bar på saker som inget barn ska behöva bära.
Och till slut orkade hon inte längre.
⸻
Det finns en verklighet i Sverige som alldeles för få vågar prata om.
Barn som utsätts för övergrepp – som inte bara lever med traumat.
Utan som till slut inte ser någon annan utväg än att avsluta sina liv.
Det är den yttersta konsekvensen.
Det sista steget i en kedja av svek.
Och ändå behandlas det här ämnet som något obekvämt. Något man hellre tittar bort ifrån.
⸻
M var inte ensam.
Hon är en av många.
Många som hör av sig.
Många som berättar.
Många som bär på historier så mörka att de knappt går att ta in.
Och mitt i allt det där – en vuxenvärld som fortfarande diskuterar metoder, integritet och tonläge.
Och en medievärld som gång på gång gör samma val:
Tystnaden kring barnen.
Rubrikerna om förövarna.
⸻
För det är just det som skaver.
Media vågar inte skriva om barn som M.
Inte på riktigt. Inte på djupet.
Men spaltmeter om förövaren?
Där finns det inga begränsningar.
Vi får läsa om hans uppväxt.
Hans problem.
Hans bakgrund.
Hans förklaringar.
Vi får förstå. Fördjupa. Problematisera.
Men barnet?
Hon blir en parentes.
Ett “offer” i förbifarten.
En rad – om ens det.
⸻
Låt oss vara brutalt ärliga.
Vad väger tyngst?
En förövares rätt till anonymitet och förståelse?
Eller ett barns rätt att bli sedd, hörd – och få leva?
För just nu verkar vi ha ett samhälle där den frågan inte ens är självklar.
⸻
Jag tänker på M:s ilska.
Den där korta stubinen som en del störde sig på.
Men som egentligen bara var ett språk för smärtan hon bar på.
Och samtidigt – hennes hjärta.
Hur hon tog hand om Tiela, Saras hund som M mer eller mindre adopterade på ålderns höst i ett försök från vår sida att få M att må bättre.
Och det syntes ett markant skillnad i början
hur hon kunde visa kärlek, trots allt hon själv gått igenom. Tyvärr var Tiela så gammal och blev så dålig att hon blev tvungen att avlivas samtidigt som M kämpade med sina egna demoner.
Det är det som gör det så förbannat orättvist.
Att de som bär mest smärta ofta också är de som har mest att ge.
⸻
Och ändå räckte det inte.
Vi räckte inte till.
Samhället räckte inte till.
Och nu sitter vi här.
⸻
Det sägs ibland att vi på Dumpen överdriver.
Att vi målar upp en för mörk bild.
Att verkligheten inte är så brutal.
Till er säger jag:
Kom och sätt er här i receptionen.
Följ med på en begravning istället för en konfrontation.
Titta på en kista där ett barn ligger.
Ett barn som inte orkade mer.
Och säg sedan igen att problemet är överdrivet.
⸻
M är borta.
Men verkligheten som tog henne ifrån oss finns kvar.
Den pågår – varje dag.
Och så länge den gör det, så kommer vi fortsätta.
För alternativet är värre.
Att göra ingenting.
Att titta bort.
Att låta fler barn gå samma väg.
⸻
Vila i frid, M.
Hälsa Tiela och hoppas att det finns Pepsi Max där du är.
