758 gånger har någon klivit rakt in i verkligheten efter att ha suttit bakom en skärm och trott att ingen ser.
Och det är bara de som faktiskt dök upp.
Bakom siffran 758 finns tusentals andra. Vi har suttit och väntat på runt 3000 gäddor genom åren. Män som bokat möte. Män som skrivit vad de vill göra. Män som planerat. Men som i sista stund inte vågar kliva ur bilen, inte vågar gå runt hörnet, inte vågar möta verkligheten.
Det är där någonstans man börjar förstå omfattningen.
Det här är inte enstaka rötägg.
Det är ett systemfel.
⸻
När vi började för snart fem år sedan såg arbetet helt annorlunda ut. Vi kunde stå i timmar och vänta. Frysa, svettas, bli frustrerade. Hoppas. Tvivla. Vänta lite till.
Idag? Tio minuter.
Sen åker vi.
Inte för att gäddan har förändrats – utan för att vi har gjort det. Vi har lärt oss hur de fungerar. Hur de tänker. Hur de tvekar. Hur de testar gränser.
För det finns ett mönster.
Gäddan vill. Gäddan planerar. Gäddan skriver. Men när verkligheten kommer för nära – då svajar det. Då börjar bortförklaringarna. Då kommer “jag fick kalla fötter”, “jag tänkte inte komma egentligen”, “jag bara körde förbi”.
Och vet du vad? Det där är inte ånger.
Det är rädsla. När en gädda hoppar av i sista minuten kallar vi det internt för gäddfeber.
⸻
Det är också därför vi inte stressar längre.
För de kommer tillbaka.
Inte alltid samma dag. Inte alltid samma vecka. Men förr eller senare dyker de upp igen – i en ny chatt, med ett nytt barn, med samma gamla intention.
Det här är inget infall.
Det är ett beteende.
⸻
Så när någon försöker vifta bort det vi gör som överdrifter, då räcker det att titta på siffrorna.
758 konfrontationer.
Runt 3000 bokade möten.
Och det är bara de som vi har sett.
Vi behöver inte vara matematiker för att förstå vad det betyder. Mörkertalet är inte bara stort.
Det är groteskt.
Och medan vi sitter här och diskuterar metoder, etiketter och formuleringar så fortsätter barn att utsättas. Varje dag. I varje stad. I varje kommun.
⸻
Nu står vi inför en ny lagstiftning.
Många hoppas att det ska bli en game changer. Att det ska skrämma bort de här männen. Att det ska sätta stopp.
Vi hoppas också.
Men vi är inte naiva.
För sanningen är den här: de bryr sig inte idag.
De vet att risken att åka fast är låg. De vet att systemet är trögt. De vet att konsekvenserna ofta uteblir.
Frågan är om en ny lag ändrar det beteendet.
Eller om det, som så många gånger förr, krävs att någon faktiskt använder lagen fullt ut.
⸻
För lagar på papper stoppar inga övergrepp.
Det gör handling.
Det gör resurser.
Det gör vilja.
⸻
Under tiden fortsätter vi.
Tio minuter i taget.
En gädda i taget.
Och med en obekväm sanning i ryggen:
758 är inte slutet på något.
Det är bara det vi har hunnit se.
