När sanningen blir en definitionsfråga

Det sägs att sanningen är krigets första offer, men i den offentliga debatten dör sanningen sällan direkt. Den blir snarare föremål för en språklig plastikoperation. Innan en skribent ens har presenterat sitt första argument, har ordvalen redan riggat spelplanen. Det handlar om språklig inramning – en metod för att styra läsarens känslor och slutsatser utan att de märker det.

Inramningen som agenda

Ordvalet avslöjar skribentens avsikt långt innan poängen nås. Genom att klä in en händelse i specifika termer skapas en känslomässig kompass för läsaren. Ett tydligt exempel är debatten kring oss på Dumpen. Beroende på skribentens agenda väljs orden med kirurgisk precision:

• Väljer man orden ”avslöjande” eller ”konfrontation”, flyttas fokus till handlingen som föranlett vår publicering. Här signaleras mod, rättvisa och skydd av de svaga, dvs barnen. Det ramar in agerandet som en nödvändig samhällsinsats och en del i ett större syfte.

• Om man däremot kallar samma publicering för en ”uthängning” aktiveras omedelbart en bild av rättsosäkerhet, hämndlystnad och en digital pöbel. Här hamnar fokus istället på gäddans utsatthet och metoden som ett samhällsproblem. Barnet finns inte med i den här bilden alls, allt handlar om gäddan.

Samma händelseförlopp transformeras därmed helt, enbart genom valet av substantiv. Skribenten som väljer begreppen presenterar inte bara fakta, utan levererar en färdigmoraliserad verklighet.

Vem har rätten att definiera orden?

Detta leder till den mer grundläggande frågan om makt: Vem äger tolkningsföreträdet? Traditionellt har rätten att definiera begrepp som ”rättvisa”, ”granskning” och ”etik” legat hos etablerade institutioner. Men i det digitala landskapet har denna makt börjat förskjutas, vilket ofta möts av en subtil manipulation av språket för att behålla kontrollen.

När aktörer som Aftonbladet eller juridiska auktoriteter som Thomas Bodström kritiserar Dumpen, sker det ofta genom att de klamrar sig fast vid sina egna definitioner för att inte förlora sin position som samhällets grindvakter.

• För Aftonbladet handlar det om att skydda begreppet ”journalistisk granskning”. Genom att konsekvent benämna vår verksamhet som ”uthängningar” utförda av ”pedofiljägare”, drar de en skarp gräns mellan vad de anser vara seriös samhällsinformation och vad som de tycker är illegitima metoder. På så sätt försvarar de sin egen monopolställning på att vara de enda som får utföra granskningar med etiketten ”allmänintresse”.

• För Thomas Bodström handlar det om att försvara rättsväsendets exklusivitet. Genom att flitigt använda uttryck som att någon ”tar lagen i egna händer” eller att det rör sig om ”folkdomstolar”, ramar han in vår verksamhet som något som står utanför det civiliserade samhällets regler. Genom dessa ordval markerar han att all form av rättskipning som sker utanför rättssalen saknar auktoritet.

Tydliga exempel

Vi leker med tanken att det finns en osynlig gräns för vem man behöver lyssna på.

• Om Aftonbladet lyckas definiera Dumpen som ”pedofiljägare”, har de samtidigt bestämt att vi inte är journalister.
• En journalists röst är ”giltig” i samhällsdebatten – den tas på allvar, citeras och bemöts med argument.
• En ”pedofiljägares” röst sorteras istället bort som något känslostyrt eller farligt.

Genom att välja det ordet har de alltså manipulerat samtalet så att läsaren inte ens behöver värdera Dumpens argument; Aftonbladet (och alla andra som använder samma begrepp) har redan ogiltigförklarat oss som källa.

Detta kallas tyst manipulation

Det kallas ”tyst” eftersom det inte står: ”Lyssna inte på Dumpen”. Istället använder de ordet ”uthängning” så många gånger att läsaren till slut automatiskt kopplar ihop Dumpen med något olagligt eller oetiskt.

Manipulationen sker i läsarens undermedvetna.

1. Ordet presenteras: ”Aftonbladet granskar uthängningarna.”
2. Hjärnan kopplar: Uthängning = Dåligt/Olagligt.
3. Slutsatsen är klar: Det Dumpen gör är dåligt, utan att Aftonbladet ens behövt bevisa det i just den artikeln.

Var medveten!

I slutändan landar ansvaret hos oss som läser. Genom att bli medvetna om hur orden används för att rama in sanningen, kan vi börja se förbi den språkliga fernissan. Nästa gång en rubrik försöker sätta färg på en händelse med ett laddat ord, kan det vara värt att stanna upp och fråga sig: Vem har valt just det här ordet, och vilken känsla är det meningen att jag ska fyllas av? Att förstå ordens makt är första steget mot att inte låta sig styras av dem.

Kattarina Hjern

Redaktör