Gång på gång går Operatör D2 rakt in i mörkret. Det tar ett tag, men som vanligt kommer hon ut med en avslöjad gädda som resultat. Här berättar hon om ett fall där hon tog oss alla med in i mörkret för en stund.
Där sitter jag och chattar med en man som tror att jag är en pedofil.
Han berättar att han själv har en dotter, och han beskriver i detalj vad han gör och vad han vill göra med henne. Han säger att vi kan byta barn med varandra – ett samarbete.
Som vanligt tänker jag först att detta är någon som hittar på. Någon som skriver vad han önskar, vad han fantiserar om. För man vill inte tro att det är sant.
Men något inom mig säger att detta är en farlig man.
Magkänslan… man bara vet.
Jag fortsätter skriva, samtidigt som jag är så rädd att han ska blockera mig.
Det händer ofta att de försvinner. Blockerar. För att de blir rädda.
Inte rädda för att genomföra det – utan rädda för att det ska vara Dumpen de stöter på vid en träff. Det skriver de väldigt ofta.
Den här mannen säger att han inte förstår hur folk kan bli avslöjade av Dumpen.
Jag sitter som på nålar varje gång jag ska svara honom.
Kommer jag bli blockerad nu?
Kommer han försvinna från min chatt?
När någon försvinner så glömmer man inte.
Man tänker hela tiden: var är han?
Vi måste hitta honom.
Tänk om det han skrev var sant? Vad kunde jag skrivit annorlunda?
Man håller utkik varje dag om personen dyker upp igen. Samtidigt börjar man chatta med flera andra som dyker upp på vägen.
Och så fortsätter det. Varje dag.
Men den här mannen blockerade aldrig.
Istället skickade han bilder.
Bilder som aldrig kommer försvinna från ens huvud.
Bilder som gjorde att man förstod – detta pågår. Här och nu.
En liten flicka.
Smutsiga fötter. Smutsiga ben.
En liten flicka med en tom blick.
Jag fick panik.
Jag började gråta.
Och känslan av maktlöshet… den gick inte att stå ut med. Vad ska jag göra? Hur ska jag få denna mannen att våga ses?
Han måste hittas.
Barnet måste därifrån. Nu.
Jag gick runt och runt i min lägenhet. Tänkte om och om igen:
Vad kan jag göra?
Hur ska hon hittas?
Dag för dag blev jag mer och mer stressad.
Jag grät många gånger. Hon måste hittas.
Och hela gruppen pausade allt vi hade.
Vi började gräva. Söka. Leta efter allt.
All information jag fått fram om honom gick vi igenom.
Det fanns så mycket detaljer att gå på.
Polisen kopplades in.
De lovade oss att hitta flickan.
Mina fina fiskekollegor gjorde allt i sin makt.
Dygnet runt letade vi. På alla sidor. Överallt.
Och jag fortsatte chatta.
I veckor.
Med samma rädsla varje minut – att han skulle försvinna. Bli rädd. Blockera mig.
Mer information kom.
Fler bilder. Vi letade, jag chattade , vi uppdaterade polisen hela tiden.
Sen en dag… blev det tyst.
Han slutade svara.
Jag tänkte direkt: nu har han blockerat mig.
Hela min värld kändes som att den rasade.
Jag tänkte: har jag skrivit något fel?
Har jag gjort så att han försvann?
Genomskådade han mig?
Tankarna slutade inte snurra.
Men sen fick vi veta av Sara.
Polisen hade identifierat flickan.
Flickan var hittad.
Den lättnaden…
Den går inte att beskriva.
Glädjetårar.
Vi alla pustade ut.
Hon är i trygghet.
Förövaren är häktad.
Och lättnaden över att han inte kom undan…
Tankarna går till flickan nu.
Ett barn som har varit med om mer än någon någonsin ska behöva uppleva. Hon behöver tid att läka, och rätt hjälp för att orka bära det hon gått igenom. Man vill bara krama om henne.
Hålla om henne lite extra länge och låta henne känna att hon är säker nu.
Att det finns vuxna som skyddar henne.
Att hon inte är ensam.
Vi fortsätter vårt fiskande. Dygnet runt.
Och jag kan lova – vi gör allt i vår makt för att detta ska ta slut.
Men tyvärr dyker det upp nya. Hela tiden. Varje minut.
Men vi fortsätter.
Och vi fortsätter.
För vem ska annars göra det?
