Det här är berättelsen om två män. Båda heter Peter, och båda är dömda för sexualbrott mor barn. Fallet med Peter 1 och Peter 2 visar tydligt skillnaderna i hur olika rättssystemet hanterar grova sexualbrottslingar.
Både Peter och Peter har dömts till fängelse.
Båda blir villkorligt frigivna i november och avtjänar den sista delen av sina straff med fotboja.
Artikel om Peter 2 kommer att publiceras på hemsidan ikväll kl 18.30
Peter 1 dömdes i november 2023 för grovt barnpornografibrott till 2 års fängelse. Det var Peters tredje barnpornografidom. I november 2025 släpps Peter ut ur fängelset för att avtjäna slutdelen av sitt fängelsestraff med fotboja.
Under sin verkställighet ansöker han om permission. Permissionen beviljas och han reser från Dalarna till Varberg för att träffa en kvinna. Vad han inte vet är att kommunikationen uppmärksammats och att polisen tar situationen på största allvar.
I kontakten har han bland annat berättat att han har övergreppsmaterial i sin telefon. När han kommer till mötesplatsen konfronteras han och sedan väntar polisen som griper honom direkt på platsen.
Telefonen tas i beslag och utredningen visar senare att han faktiskt har omfattande övergreppsmaterial i sin mobil. Resultatet blir en ny dom: ytterligare 1,5 års fängelse för ännu ett grovt barnpornografibrott.
Här reagerar rättsväsendet snabbt och konsekvent. En person med historik av sexualbrott kopplade till barn stoppas, frihetsberövas och döms med omedelbar verkan när nytt material hittas.
Peter 2
I juni 2023 dömdes Peter 2 vid Nyköpings tingsrätt för sexuella övergrepp mot två små barn (samt ofredande) Han har dömdes till fyra års fängelse. I november 2025 släpps han för att avtjäna slutdelen av sitt straff med fotboja. Fotbojan är geografisk, och Peter får inte vistas i Nyköping, där hans brottsoffer finns.
Kort efter frigivningen börjar han kommunicera med vad han tror är en pedofil kvinna. I samtalen diskuteras övergrepp som ska begås på en femårig flicka.
Under kommunikationen:
- skickar han övergreppsmaterial
- skryter om att han har övergreppsmaterial.
- skryter om att han skapar eget AI-genererat övergreppsmaterial
- berättar att han har avancerad mjukvara för att producera sådant material
- vill träffa pedofilkvinna och hennes barn
När man läser domen mot honom framträder en mycket obehaglig bild där han i dagbok beskriver själv hur han upplever att barn “förleder honom”, och hur han tolkar detta i någon form av religiöst sammanhang där han menar sig stå i dialog med gud.
Dom för nedladdning
Precis som i det första fallet, dyker polisen upp vid mötesplatsen. Han grips, tas in till förhör och hans enheter tas i beslag.
Men där slutar likheterna.
Efter att ha frihetsberövats släpps han igen.
Hans enheter tas i beslag och han är fortsatt misstänkt för brott, men han försätts på fri fot trots att han har fotboja och uppenbarligen återfallit i brott då han skickar övergreppsmaterial till oss.
Två fall, två olika bedömningar
Hur kan två fall som på flera sätt liknar varandra hanteras så olika?
I det första fallet agerar rättsväsendet omedelbart och resultatet blir ett nytt fängelsestraff.
I det andra fallet:
- personen är redan dömd för övergrepp mot barn
- han skickar övergreppsmaterial
- han planerar nya övergrepp
- han dyker upp på plats för att genomföra mötet
Trots detta släpps han fri i väntan på fortsatt utredning, som om risken för återfall i brott försvinner när man beslagtar en dator
När rättssystemet inte uppfattas som konsekvent
Fallet illustrerar ett problem som vi ofta ser, där bedömningar kan skilja sig kraftigt mellan olika regioner. inte nödvändigtvis om olika lagar , utan om hur lagarna tillämpas i praktiken:
- hur risk bedöms
- hur allvarligt planering av övergrepp anses vara
- när frihetsberövande anses nödvändigt
För den som arbetar med att stoppa övergrepp mot barn framstår skillnaden i dessa två fall som svår att förstå.
Den större frågan
Den verkliga frågan handlar inte om två män som råkar heta Peter.
Den handlar om hur samhället bedömer riskerna när personer dömda för sexualbrott mot barn återigen rör sig i miljöer där barn kan skadas. När systemet uppfattas som inkonsekvent riskerar förtroendet att urholkas.
Och när det gäller brott mot barn finns det en sak de flesta är överens om:
Man har bara råd att göra fel åt ett håll och det är inte åt det håll där barn lämnas oskyddade.
