Det är många som frågar hur vi egentligen får dagarna att gå.
Sanningen är att tempot fortfarande är högt – men inte riktigt full spruta just nu. Sara är deltidssjukskriven och går igenom behandling, vilket betyder att vi måste planera dagarna lite annorlunda. Vila måste få plats. Kroppen kräver det ibland, hur mycket man än vill köra på.
Men även i ett lite lugnare tempo händer det ganska mycket.
Förra veckan hann vi till exempel med flera poddinspelningar och intervjuer. Jag satt i bland annat i P1:s Söndagsintervju, och Sara spelade in Framgångspodden.
Jag ska vara ärlig – jag har nog gjort min beskärda del av intervjuer genom åren. Att sitta i timmar med journalister är inte riktigt lika lockande längre. Samma frågor, samma resonemang, samma cirklar som ska gås igenom.
Men ämnet är för viktigt för att tacka nej.
Så vi gör det. För barnens skull.
Mitt i allt hann vi också med en resa till Tallinn. En väldigt givande resa där vi träffade både barnrättsorganisationer och poliser som arbetar specifikt med övergrepp mot barn på nätet.
Och det blev ännu en sådan där påminnelse som ibland skaver lite.
Sverige gillar nämligen att slå sig för bröstet när det gäller barnrättsfrågor. Vi berättar gärna för omvärlden hur världsledande vi är.
Men när man pratar med människor i andra länder inser man snabbt att verkligheten inte alltid stämmer med självbilden.
I Estland finns till exempel en särskild internetpolis som arbetar enbart med övergrepp mot barn på nätet. De har gjort det sedan början av 2000-talet och har byggt upp ett ganska robust system för att skydda barn som hamnar i klorna på nätförövare.
Det är inget snack. De jobbar metodiskt och fokuserat.
Och när man ser det på nära håll inser man att Sverige faktiskt ligger efter på flera områden – trots alla vackra ord.
Resan tog dock inte slut där.
Direkt från båten från Estland åkte vi vidare till Enköping. Där väntade en man som vi haft kontakt med under en tid. Han trodde att han chattade med en mamma och hennes dotter – en dotter han uttryckligen ville förgripa sig på.
Under konversationerna skickade han dessutom en rad övergreppsbilder.
När han till slut dök upp såg han inte särskilt nöjd ut när polisen grep honom. Barsk, bitter och ganska uppgiven.
Så ser verkligheten ofta ut bakom de där skärmarna.
Och samtidigt sitter våra kritiker och säger att Dumpen inte gör någon nytta. Att vi bara förstör.
Det är ett ganska bekvämt påstående.
Men då infinner sig en ganska enkel fråga.
Om vi nu inte gör någon nytta…
vad gör ni själva?
Hej! Jag står här och försöker att parera en panikångest över all denna jävla ondska som får pågå på barn. Jag har förstått att det behövs lagförändringar, historier måste upp på bordet, förövare behöva högre straff och hittas innan brott begås. Utsatta barn behöver hjälp och förebyggande insatser behöver hända.
Vad kan jag göra? Behöver ni volontärer, ska vi stå på barrikaderna? Skänka pengar gör jag. Känner mig helt maktlös och är livrädd över att jag har valt att sätta egna barn till världen.
Bra fråga som du avslutar krönikan med. ” Vad gör ni själva?” Bra att ni kollar i andra länder hur de jobbar, barnrättsorganisationer och polisen. Ert arbete med Dumpen kommer förhoppningsvis resultera i Lex Dumpen. Barn är det viktigaste vi har. Därför måste de blir sedda och lyssnade på. Fler vuxna måste bli vuxna och ta ansvar för om de ser att något inte stämmer runt barns verklighet. Patrik och Sara, två pionjärer som sätter spotlight på!