När jag växte upp fick vi lära oss några enkla regler.
Prata aldrig med okända vuxna. Följ inte med någon som erbjuder godis. Hjälp inte en främmande man att leta efter en bortsprungen hundvalp.
De där männen hade ett namn i folkmun: ”fula gubbar.”
De kunde stå och lurpassa vid lekplatser.
Vid skolgårdar.
I närheten av badplatser.
Och när man gick till simhallen viskade vuxna ibland: ”Var försiktig i omklädningsrummet, det kan finnas fula gubbar där också.”
Hotet fanns alltså.
Men det var åtminstone synligt.
Det var en plats.
En person.
En situation man kunde lära barn att undvika.
Idag ser världen helt annorlunda ut.
Den där fula gubben står inte längre vid lekplatsen.
Han sitter i stället i barnens mobiltelefoner.
Förövaren behöver inte längre lura iväg barnet från gården.
Han har redan smugit in i barnets sovrum.
När vi låter barn somna med surfplattan i handen eller telefonen bredvid kudden öppnar vi samtidigt en dörr mot hela världen – och tyvärr också mot människor som vill barn illa.
Idag finns de överallt.
På spelplattformar.
I chattar.
På sociala medier.
I kommentarsfält.
I privata meddelanden.
Barn som spelar sina favoritspel innan John Blund ska komma kan plötsligt få dickpics eller filmer på vuxna män som onanerar skickade till sig.
Och då pratar vi inte om tonåringar.
Vi pratar om barn så unga som fem eller sex år.
Spelplanen har förändrats totalt sedan internet slog igenom.
Förr var övergreppsmannen tvungen att fysiskt närma sig barnet. Idag räcker det med ett användarnamn och en internetuppkoppling.
Vissa ropar då på enkla lösningar.
”Förbjud barn från internet.”
Men det är ungefär lika realistiskt som att förbjuda barn att gå utomhus.
Internet är en del av deras värld.
Skola, vänner och fritid finns där.
Att porta barnen från nätet löser inte problemet.
Det skulle bara innebära att vi lägger skulden på barnen istället för på förövarna.
Det som däremot måste förändras är vuxnas närvaro.
Vi skulle aldrig kasta ner vår femåring i den djupaste delen av en pool om barnet inte kan simma.
Ändå gör vi ibland nästan exakt samma sak digitalt.
Vi ger barnen en telefon eller surfplatta – och hoppas att allt går bra.
Det räcker inte längre.
Föräldrar måste börja behandla internet som den plats det faktiskt är:
en offentlig miljö där både bra och dåliga människor rör sig.
Det betyder:
Prata med barnen om vad som händer på nätet.
Fråga vilka de spelar med.
Gå igenom historik och appar.
Visa att ni bryr er.
Inte som ett polisförhör.
Utan som en naturlig del av vardagen.
För här är den kanske mest skrämmande siffran av alla:
Endast ett barn av tio berättar om ett övergrepp.
Resten bär det själva.
I tystnad.
Så nästa gång någon säger att ”fula gubbar” är något som hör till förr – då har de inte förstått hur verkligheten ser ut idag.
De finns fortfarande.
Skillnaden är bara att de inte längre står vid lekplatsen.
De sitter i stället bakom en skärm.
Och väntar…
En förbannat viktig text detta! Det skulle behövas ett särskilt ämne i skolan om det här. Ingå i läroplanen redan på lågstadiet.
Ja och vem skyddar dem? Man känner ett ursinne att detta kan få pågå. Fula gubbar finns tyvärr utanför skärmarna också. Vi vet som har växt upp med det. En runkande snubbe sittandes i bil medans man snabbt cyklar förbi. En glimt från min barndom. Listan kan fyllas på med obehagligheter och jag tror att det är många som kan vittna om liknande historier.Uppväxt på landsbygd, en bit från en medelstor stad. Cyklade ofta som barn, fick se både det ena och det andra från okända män. Tänk så oskyddad man var! Bara att trampa hemåt med andan i halsen. Som barn har vi sett hur vuxenvärlden kan bete sig och det är ingen angenäm upptäckt. Då som nu.
”Han har redan smugit in i barnets sovrum” asså den texten kändes som ett knytnävsslag i magen, fy fan va obehagligt. Man blir gråtfärdig o rasande på samma gång. Usch, nu tänker jag ge min åttaåring en kram o säga att pappa alltid finns här.