Plötsligt skrivs det spaltmeter om pedofilnätverk. Om makt, pengar, flygloggar och kändisar. Om vilka som setts på fester, vilka som flugit med privatjet och vem som möjligen kan ha haft kontakt med Jeffrey Epstein.
Missförstå mig rätt: granska. Gräv. Syna makten.
Men låt oss vara brutalt ärliga – varför nu? Och varför där?
För samtidigt, här hemma i Sverige, begås sexuella övergrepp mot barn varje dag. På morgonen. På kvällen. Mitt i natten. I sovrum, i chattar, i spelplattformar, i sociala medier. Av vuxna män som inte gömmer sig på privata öar, utan sitter i helt vanliga bostadsområden, åker buss, jobbar, tränar, lever sina liv.
Var är resurserna då?
Var är specialsändningarna om grooming i svenska chattrum?
Var är kartläggningarna av hur barn systematiskt exploateras online?
Var är jakten på nätverken som inte kräver ett pass eller en flygbiljett – bara ett konto och ett falskt leende?
Istället ser vi hur redaktioner tävlar i skvaller. Vem syntes på vilken tillställning. Vem kände vem. Vem log bredvid fel person för femton år sedan. Det är trygg journalistik. Bekväm. Problemet hålls på armlängds avstånd.
För Epstein är död.
Hans offer är långt borta.
Hans nätverk är exotiska, rika, internationella.
Det kostar inget att vara modig där.
Att däremot rikta samma strålkastarljus mot den svenska verkligheten – där barn far illa just nu – kräver något mer. Då måste man stå ut med obekväma frågor. Då måste man sluta tala i dåtid. Då måste man våga peka på strukturer, misslyckanden, myndigheter som inte räcker till och ett samhälle som tittat bort för länge.
Det är lättare att skriva om pedofili när den bor på en ö i Karibien.
Det är svårare när den bor i trappuppgången bredvid.
Och kanske är det just därför som svensk media gärna håller problemet på distans. För så länge förövarna är rika utlänningar och offren anonyma långt bort, slipper man ta ansvar för det som händer här. För de barn som inte har ett namn som säljer lösnummer. För de berättelser som inte passar i ett kändisflöde.
Men sanningen är enkel, och obehaglig:
De verkliga offren finns inte i flygloggarna.
De finns i Sverige.
Här. Nu.
Frågan är när media tycker att de är värda samma uppmärksamhet.
Du sätter så bra ord på detta.
Medan folk förfäras så sker övergrepp på hemmaplan runt oss -dagligen.
Inte bara att övergreppen sker i alla samhällsskikt och i även de mest ”otippade” hemmen, svenska domstolar struntar allt för ofta i barnens egna ord om övergrepp och placerar hjälplösa barn hos dem de berättat utsatt dem.
Detta då det allt för lätt reduceras till en ”vårdnadstvist” och ses som smutskastning mellan två föräldrar.
När polisutredningar läggs ner i brist på bevis (som de allra flesta gör då det står ord mot ord) så dras slutsatser att ”inget hänt” och barnets egen röst tystas. Barnet hamnar på så sätt hos sin förövare då den skyddande föräldern ses som en bråkmakare då hen inte vill lämna ut barnet till otrygghet.
Vad händer med dessa av samhället tystade barn?
Vem ska gräva i detta?
Tack Sara och Patrik för att ni ser och upplyser om det som ingen borde klara av att blunda för.
Aldrig har väl media varit så engagerat som när försvarstal ska hållas för alla ”stackars” utsatta förövare. För ständigt ägnar man sig åt att slå ner på Dumpen, barns beskyddare. Men jag undrar, när senast kunde vi i sedvanlig media läsa eller höra lika engagerade reportage om orsaken till Dumpens existens? Lustigt är det i alla fall, att motståndarna som märks mest oftast tycks vara män . . .