Det är något som skaver när Expressen väljer att göra en artikel om en pedofil som får utrymme i en podd och helt glömmer av att han har en mängd offer. Det liknar mer en hyllningsartikel för en gammal hjälte än en simpel pedofil.
När Svenska Dagbladet låter Staffan Hildebrand tala ut i sin podcast, får vi följa en inre resa. En mamma som varnade. En terapigrupp. Drömanalys. En kvinna han dejtade för att “botas”. Och så den stora metaforen:
“Den unga pojken är alkoholen.”
Stanna där.
En pojke – reducerad till en substans.
En frestelse.
Ett rus.
Inte ett barn.
Och ändå passerar det utan att plockas isär. Ingen tydlig press. Ingen hård uppföljning. Ingen konsekvent återkoppling till dem som faktiskt drabbades.
Istället får vi höra om hur han kämpat. Hur han ser på sig själv som en “nykter alkoholist” och inte längre har nåt intresse att förgripa sig på små pojkar. Hur han nu lever sitt liv i Kambodja. Hur han upplever att “Sverige inte vill ha honom”.
Men journalistik är inte terapi.
Journalistik är friktion.
Perspektivets märkliga förskjutning
Lägg märke till vad som händer med perspektivet.
Förövaren blir huvudperson.
Hans känslor blir centrala.
Hans utveckling blir berättelsen.
Offren? De finns där – men som bakgrund.
Det är ett återkommande mönster i svensk offentlighet. Vi ska förstå. Resonera. Problematisera. Känna empati med den komplexa människan.
Men empati utan ansvar blir en förskjutning. Och när han dessutom säger att han i ett annat land är “mer en hjälte” – då borde varje röd lampa blinka.
Istället glider samtalet vidare.
Och här kommer den obekväma frågan
Varför är det så?
Varför möts den här typen av berättelse av mjuka frågor, långformspodd, eftertänksam ton?
Samtidigt som Dumpen konsekvent beskrivs som “farliga”, “oetiska”, “hot mot rättsstaten”?
När vi konfronterar män som vill förgripa sig på barn är tonläget i media stenhårt.
Då talas det om metoder, risker, etik, publicistiskt ansvar.
När en man själv berättar om att han utnyttjat och förgripit sig på tonårspojkar – då talas det om terapi, kamp, botgöring och nykterhetsmetaforer.
Varför är det lättare att granska dem som exponerar – än dem som exploaterar?
Är det formen som stör?
Kanske handlar det om kontroll.
En etablerad kulturperson som sitter i en studio, talar lågmält och reflekterande – det är en trygg form. Det är journalistik inom ramarna.
Dumpen däremot är obekvämt.
Rått.
Ofiltrerat.
Det sker på en parkering, inte i en poddstudio.
Och kanske är det just därför reaktionen blir hårdare mot oss än mot mannen som beskriver “pojken som alkoholen”.
För vi stör.
Vi bryter formatet.
Vi visar det som annars kan paketeras i eftertänksam ljuddesign.
Vem är det egentligen som skyddas?
Det här är inte en fråga om drev.
Det är en fråga om konsekvens.
Om man kan låta en man utveckla sin självbild som “nykter” utan att metodiskt plocka isär varje ansvarsförskjutning – då bör man också kunna erkänna att granskningen är selektiv.
När pedofilen möts med förståelse och aktivisterna möts med förakt – då är det något i balansräkningen som inte stämmer.
Kritisk journalistik ska vara just det: kritisk.
Inte beroende av vem som sitter i stolen.
Och framför allt:
Den får aldrig glömma vem som är barnet i berättelsen.
Vilken fantastisk sann, bra och gripande text. Hur kan man låta en sån man få luft överhuvudtaget. Varför gör Inte SVD en podd om alla de utsatta barn i Kambodja, Vet en svensk man som har en rörelse där, varför inte undersöka sån en individ. Dessa vidriga män ska stå vid skampålen i eviga tider. Så SVD ställ dem där och utmåla dem inte till några offer..
Håller med vad som står i denna artikel. Hur ser det ut i andra länder? Har känslan att vi är ganska extrema i vårt sätt att hantera detta och liknande brott. En syn där offrets perspektiv lämnas åt sidan.
Bedrövligt!
Oerhört osmaklig journalistik som så extremt opassande får komma hela vägen till publicering. HELT ofattbart! Expressen
får verkligen skämmas för detta.
Det här var bland de bästa och sannaste texter jag någonsin läst.
Hela mitt jag vred sig i vämjelse den dagen jag förstod att han var pedofil för några år sen när det avslöjades.
Jag som skickat honom brev med mina innersta tankar, min ”bok” jag skrivit, han svarade och vi brevväxlade en tid.
Jag som tjej på 15 år då, var ju ingen han hade intresse av på det sättet tack o lov, men han var så sjukt trevlig. Varje brev var uppmuntrande och fulla av hejarop….och så var han pedofil den djäkeln. Så besviken, ledsen och också skamsen när jag förstod. Att man kan bli så lurad. Ännu en farlig man. Jag har träffat på så många farliga män genom livet men då har jag på nåt sätt ändå känt av faran och dragit mig undan, sökt skydd, men det här var jag inte beredd på, antagligen för att jag inte var hans typ av byte. Men att skylla ifrån sig så, inte inse hur fel det är och att sen utan skam berätta hur han lever och att uttrycka sig som han gör i intervjun. Hemska man! Stackars alla pojkar i hans närhet, då, nu och tills han dör.
Usch på dig Staffan! Fy f*n!
Ta åt dig av berömmet !
Förkasta hans handlingar.
Så här ser förövare ut. Det är inte den utslagna (kan vara) Men oftast har de makt över sina offer.
Minns då han blev omskriven på tidigt 80-tal och andra kändisar ojade sig över vilka lögner tidningarna skrev om Staffan…
Han kan behöva tänka igenom vilka löften om att få vara med i hans produktioner, han gav de unga pojkarna innan han förgrep sig på dem.
Vissa mådde väldigt dåligt av övergreppen och tog till flaskan och/eller till knarket.
Och Sexpressen har alltid ömkat över pedofiler så länge jag har bott i Sverige. (1976)
Helt riktigt. Så ska en förövare bemötas. Har han begått sådana övergrepp spelar det ingen roll vem han är, vad han har varit eller vad han kommer att bli. Det spelar ingen roll vad han tänker eller gör. Det finns inget hur eller varför. Det finns inget vi behöver veta mer än att han är sitt brott. Han är – pedofil.
Trist, men man blir icke förvånad.
Jag var själv hembjuden till honom efter att vi ett synthargäng träffat på honom på en fest på Kolingsborg i gamla Slussen på tidigt 90-tal. Jag var väl 16 år. Staffan tafsade på mej i smyg mot de andra som var där och jag förstod nog inte ens vad som hände, hur fel det var. Men skammen och äcklet kände jag. Och skuld, som att det var mitt eget fel eftersom jag frivilligt följt med dit. Jag tog inte långsiktigt stryk av händelsen men det gör mej otroligt illa berörd och arg över att han får framstå snudd på som ett offer! Det är han fan inte! Alla han försökt grooma är offren! Stackars Kambodjas barn…
Jag förstår dig fullt ut och har själv haft flera partners (män) som varit utsatta av både manliga och kvinnliga förövare och aldrig sagt ett ord till någon om detta under deras uppväxt.
Att denne pedofil får ta all denna plats i tidningar, men inte hans offer – känns som ett normaliserande och förminskande av övergrepp. Övergrepp leder till självskador, självhat, självmord och drogmissbruk. Ändå är det förövarna det ska vurmas för.
Och vad gör denne man i Kambodja, där det finns så mycket fattigdom, trafficking och hemlösa barn? Han är inte där i egenskap av hjälte, det kan jag lova.