Bodström har de senaste åren haft ett närmast personligt agg mot Dumpen. Inte mot gärningarna vi dokumenterar. Inte mot barnens utsatthet. Utan mot oss. Det är i sig talande.
I en krönika i Expressen går han nu ett steg längre och påstår att det skulle vara ett hot mot demokratin att Jimmie Åkesson har swishat pengar till Dumpen. Han blandar dessutom ihop detta med påståenden om att Sverigedemokraterna går in och betalar rättegångskostnader och böter” – och landar i slutsatsen att detta skulle vara ett brott mot grundlagen.
Det är inte bara fel. Det är rent av osant.
I Sverige får vem som helst swisha pengar till vem som helst. Privatpersoner, politiker, advokater – det är fullt lagligt. Det finns inget grundlagsbrott i att stötta en verksamhet ekonomiskt. Punkt. Att Bodström, med sin bakgrund, väljer att framställa det som något närmast kuppartat är anmärkningsvärt.
Än mer anmärkningsvärt blir det när man jämför med verkligheten. Åkesson har själv varit tydlig: domen mot Dumpen kan mycket väl vara korrekt utifrån dagens lagstiftning – men lagen är fel och bör ändras. Det är ett fullt legitimt politiskt ställningstagande i en demokrati. Det kallas debatt. Inte hot.
Samtidigt pågår en överklagan. Vi har ännu inte ens tagit ställning till vad extern hjälp skulle kunna innebära i praktiken. Men ja – när någon erbjuder stöd till ruljansen som gör att vi kan fortsätta skydda barn, då är vi tacksamma. Det vore direkt oansvarigt att låtsas som något annat.
Och här någonstans avslöjar Bodström sitt egentliga ärende.
Det som nu debatteras i media – ofta från ett mycket specifikt politiskt håll – har nämligen ingenting med barnrättsfrågor att göra. Ingenting med grooming. Ingenting med barn som dagligen far illa på nätet.
Det är en klassisk fokusförflyttning.
Istället för att tala om varför vuxna män kan sexchatta med barn utan att lagen effektivt griper in, pratar man om Swish. Istället för att diskutera hur rättssystemet sviker barn, varnar man för ”demokratihot”. Istället för att rikta ljuset mot offren, riktar man det mot dem som gör något åt problemet.
Det luktar illa. Riktigt illa.
Och när jurister och före detta justitieministrar hellre misstänkliggör civilsamhällets stöd än adresserar barns rätt till skydd – då är det inte demokratin som är hotad.
Det är anständigheten.
Exakt, när ska dom vakna och fatta, att det är bråttom att ta till förändringar nu ?
Vuxna i samhället kan ju inte stå och vänta på att ett ansvar för barnen ska tas.
Varför agerar man inte med blixtens fart ? . Hur många barn ska bli utsatta, innan det blir fart i maskineriet?
Finns det vilja så ska det inte vara så svårt.
Vill tacka Dumpen & SD för ert mod/handling.
Ni både har tänkt & jobbat utanför boxen i många år ! Även fast ni har fått tagit skit i ur och skur så står ni stå rakryggade med stolthet.
Tack för att ni vill göra Sverige säkrare för barnen // Min åsikt som utnyttjad
Jurister får många gånger lite skev syn på brott eftersom de sällan drabbas själva och istället betraktar det hela från von Oben.
Jag ställde en hypotetisk fråga till en av dessa som försvarar domen mot Sara och den löd så här: ponera att din lilla dotter skulle bli våldtagen och misshandlad utav ett av dessa svin, skulle du resonera likadant då? Jag fick inget tydligt svar utan en massa svammel om ”man ska inte ta lagen i egna händer” osv. Ingenting om att det fruktansvärda som kunde hänt dottern….
Problemet är inte Bodström – det är ett system.
Efter decennier av vänsterpolitik har rättighetsretoriken helt tagit över. Alla är utsatta. Alla är offer. Och i den processen suddas gränsen mellan offer och förövare ut. Man vågar inte längre tala klarspråk om ansvar och konsekvenser.
Rättvisa är inte bara lika rättigheter. Rättvisa är balans mellan:
Ansvar.
Skydd.
Frihet.
Lika värde.
Konsekvenser.
När någon medvetet söker upp och groomar barn har den personen förbrukat delar av sin rätt till frihet och skydd. Punkt.
Men dagens lagstiftning och opinionsklimat vägrar ens diskutera frågan: När har man förverkat sina rättigheter genom sina handlingar?
Media, tätt sammanflätad med politiska och ekonomiska intressen, driver samma moraliska linje. Man demonstrerar för utsatta grupper, men tvekar att tydligt stå på barns sida om det innebär att dra en hård gräns mot förövaren. För då riskerar man att hamna “på fel sida” i den ideologiska berättelsen.
Det är så rättvisebegreppet urholkas.
Genom rädsla att sätta ner foten.
Man lyckades nästan! Minns ni när man kunde förlora jobbet, bli av med barnen för att man röstade på SD? Det var inte så längesen.
Nu försöker man hårt på samma sätt med Trump.
Samma sak med Charlie Kirk.
Tyvärr så glömmer media i sin politiska kamp, också bort barnen. De kan ju inte rösta än…
Bodström bryr sig inte om barnen. För han är inte barnen offer utan det är pedofilerna som förstör barnens liv. Är säker på att Dumpen lyckats rädda många barn från våldtäkt.
Känner avsky när jag hör Bodström tala. Han påstår något som inte står i lagen. Värför skulle det vara ett hot om Åkesson stöjer Dumpen? Kan bara inte förstå hans resonemang, hur jag än försöker tänka.
Jag tror att det bottnar i mediaelitens avsky mot nya aktörer som sätter sin egen dagordning. Sedan finns i tex ETC:s fall en stark koppling mellan vänsterns normkritik och pedofilvurmande. Vårt system har förvridits till att skydda förövare och bortse från offren. Låt oss inse att pedofili är en extrem psykisk störning som inte ännu gått att bota. De borde få välja mellan kemisk kastrering eller livstids internering. Det finns ingen anledning att släppa ut dessa monster efter avtjänat straff. Det finns inget avskräckande i en fängelsedom för en pedofil.