Elefanterna

Jag vet om att dumpen inte alls är optimal i ett rättssamhälle. Inte heller är det vad man eftersträvar i en demokrati.

2021 så fick vi se i saker som ingen människa ska behöva se. Egentligen.
Än mindre uppleva. Hemska saker på nätet, vedervärdiga. Vi visste att det var illa, men vi visste inte att det var så illa.

Efter det fanns ingen återvändo. Det fanns det ingen annan utväg än att starta Dumpen.

Jag beklagar alla jurister, advokater som satt kaffet i vrångstrupen och sagt att ”så kan man väl inte göra”. Jag är hemskt ledsen för alla som stört sig på att vi ”tar lagen i egna händer” och visar fram hur förövarnas parallellsamhälle verkligen ser ut. Måhända har vi brutit en och annan förtalslag och eventuellt har vi tänjt utgivningsbevisets ramar till de bågnar.

Tänker att vi bröt publicistklubbens fina ordning. Garvar fortfarande över er sårade fåfänga. Ni hade erfarenheten på er sida, men det gick inte bra. Saken handlade nämligen inte alls om pressetik utan om barn.

Hade vi inte agerat så skulle jag aldrig någonsin förlåtit mig själv för att jag lät det fortsätta ske. Aldrig någonsin hade jag kunnat leva med mig själv utan att faktiskt visa upp hur det ser ut.
Inte när vi väl hade sett det.

Nu är vi uppe på 720 publiceringar, snart 800. Hoppas snart att vi har skydd för barn och lagstiftning, värdig ett rättssamhälle på plats. För det är vad vårt arbete kommer att ge.

Jag beklagar alla åklagare, advokater, jurister, journalister för att vi trampat ner er pressetik och torkat av oss på er proportionalitet.

2021 och 2022 års trams om att förövare inte begår övergrepp av ondska är som bortblåst i debatten. Till slut börjar vi skymta effekterna av vårt arbete och man har börjat prata om förövarskap för vad det faktiskt är. Vi blev illa ansedda, men lyckades iallafall bidra en hel del till att tystnaden nu är bruten.

MVH

Elefanterna i porslinsbutiken 🙂