Det finns ett märkligt mönster i den svenska debatten om sexuella övergrepp mot barn. Ju längre bort från verkligheten man befinner sig, desto starkare åsikter tycks man ha om hur arbetet inte borde bedrivas.
Vi på Dumpen får ofta höra att vårt arbete ”inte är rättssäkert”.
Att risken är stor att vi ”pekar ut oskyldiga”.
Att vi ”förstör polisens arbete”.
Samtidigt lever vi i ett land där endast omkring 4 procent av anmälda sexualbrott mot barn leder till en fällande dom.
Där endast två av tio barn överhuvudtaget berättar att de blivit utsatta för ett övergrepp.
Mörkertalet är alltså inte bara stort – det är kolossalt.
Det betyder i praktiken att tusentals barn i Sverige varje år utsätts för sexuella övergrepp utan att samhället förmår att skydda dem, lyssna på dem eller ge dem upprättelse. Och ändå är det vårt arbetssätt som ifrågasätts.
Inte systemet.
Inte statistiken.
Inte sveket.
Kritik utan insyn är inte seriös kritik
Påståendet att Dumpens arbete skulle vara rättsosäkert bygger i de allra flesta fall på ren okunskap. Människor som aldrig satt sig in i hur vi arbetar, men som ändå känner sig bekväma med att uttala sig tvärsäkert.
Innan vi konfronterar någon har vi gått igenom en lång rad säkerhetssteg.
Chattar. Tidslinjer. Konsekvens. Mönster. Kontrollfrågor.
Och när en vuxen person självmant dyker upp på en i förväg bestämd mötesplats – i syfte att träffa ett barn – då blir bortförklaringarna snabbt väldigt tunna.
Det handlar inte om slump.
Det handlar inte om missförstånd.
Det handlar om medvetna val.
Vi är inte polis – och det är poängen
En annan återkommande anklagelse är att vi skulle ”förstöra polisens arbete” eller ”försvåra utredningar”. Även det bygger på ett grundläggande missförstånd.
Vi är inte en myndighet.
Vi är inte en rättsinstans.
Vi är inte satta i världen för att lagföra människor.
Vi är en organisation som förhindrar övergrepp på barn.
Det är en avgörande skillnad.
När ett övergrepp aldrig sker finns det heller inget barn som behöver bära det traumat resten av livet. Det finns ingen brottsplats, inget förstört barndomsminne, ingen livslång skuld som aldrig borde ha funnits där från början.
Att förebygga är inte att sabotera.
Att stoppa är inte att försvåra.
Att skydda barn är inte ett hot mot rättsstaten – det är ett komplement till ett system som uppenbart inte räcker till.
Den verkliga obekväma frågan
Kanske är problemet egentligen inte Dumpen.
Kanske är problemet att vi synliggör något som många helst vill slippa se.
För så länge fokus ligger på hur vi arbetar, slipper man prata om varför vi behövs.
Så länge man angriper metoden, slipper man konfrontera misslyckandet.
Och misslyckandet är detta:
Sverige klarar i dag inte av att skydda sina barn från sexuella övergrepp.
Det är den verkliga rättsosäkerheten.
Det är där barnen betalar priset.
Vi tänker inte be om ursäkt för att vi står på deras sida.
Många missar den biten att om dumpen inte dykt upp där dessa gäddor groomar och lurar barn, så hade en våldtäckt ägt rum, så är det.
Alla dessa över 700 gäddor skulle ha våldtagit ett barn om dumpen inte dykt upp, samt alla dessa skulle fortsätta att grooma och våldta barn och en ända gädda kan förstöra livet på hundtratals via nätet och irl.
Folk, media och politiker bör förstå det, det betyder inte att det är tillräckligt men att stoppa sjuhundra gäddor av över tiotusentals, det är ändå över sjuhundra räddade barn.