Jag har skrivit många krönikor de senaste året. Ibland arga. Ibland sorgsna. Ibland bitska, ironiska eller rakt på sak. Men alla har haft samma kärna: verkligheten.
Inte den putsade versionen som ryms i pressmeddelanden, paneldebatter eller morgonsoffor. Utan den som luktar rastplats, parkeringsgarage, chattrum, mörker och rädsla. Den verklighet där barn finns – och där vuxna aktivt letar efter dem.
Mina krönikor har handlat om det Sverige helst tittar bort ifrån.
Om hur vi reser från Kiruna till Ystad och möter människor som tackar oss i förbifarten, ibland med tårar i ögonen, samtidigt som samma arbete beskrivs som problematiskt, farligt eller ”kontroversiellt” i spalterna. Om klyftan mellan folkets reaktioner och medias narrativ. Om frågan som aldrig verkar ställas högt: varför skyddas inte barn bättre?
Jag har skrivit om politiken. Om hur barnrättsfrågor ofta hamnar längst ner på agendan – tills någon annan tvingar upp dem. Om mejl som inte besvaras, om partier som pratar värdegrund men duckar verklighet. Om hur lagändringar kommer först när trycket blivit obekvämt nog. Och om hur samma politiker som kritiserar Dumpen gärna tar åt sig äran när vinden vänder.
Jag har skrivit om medierna. Om hur fokus så ofta hamnar på oss istället för på gärningsmännen. Om dokumentärer som aldrig blev av. Om journalister som hellre analyserar metoder än innehåll. Om märkliga prioriteringar där formen blir viktigare än att barn faktiskt utsätts – här och nu.
Jag har skrivit om våra fiskare. Om psyket som krävs. Om priset som betalas i tystnad, sömnlöshet och behov av terapi. Om volontärerna som aldrig syns men som bär organisationen varje dag. Om att Dumpen inte är två personer – utan hundratals som vägrar acceptera att barn är ett pris samhället är berett att betala.
Jag har skrivit om dubbelmoralen. Om hur sexdockor som liknar barn kan skapa nationell upprördhet, medan verkliga barn som groomas dagligen knappt får en notis. Om hur det ibland verkar lättare att älska symboler än att skydda riktiga barn av kött och blod.
Och ja – jag har skrivit hårt. För det här är inget ämne som förtjänar mjuka ord. Det är inget område där man kan vara ”nyanserad” tills barnen redan gått sönder.
Alla mina krönikor kokar ner till samma enkla sanning:
I ett fungerande samhälle behövs inte Dumpen.
Men i Sverige 2026 gör vi det – mer än någonsin.
Tills lagar följs.
Tills ansvar tas.
Tills barn prioriteras på riktigt – inte bara i högtidstal.
Jag kommer fortsätta skriva. Fortsätta störa. Fortsätta peka på det som andra helst tittar bort ifrån.
För någon måste stå kvar i verkligheten.
Och den tänker vi inte lämna.
Jag ser också regelbundet ett märkligt fenomen: Hur folk försöker svärta ner Dumpens fiskare med påståenden om att fiskarna själva skulle tända på barn och vara pedofiler. Det är precis den sortens skitsnack och förtal som gör att så många människor har total beröringsskräck med frågan om sexuella övergrepp mot barn: För den som vågar lyfta frågan till diskussion, vågar larma, vågar göra något, eller vågar berätta om sin egen utsatthet… blir själv anklagad för att vara ”pedofil” eller ”farlig för barn” av en viss kategori samhällsmedborgare. Långt ifrån av alla, men det finns hela tiden de där knäppa individerna som kommer med sånt förtal. Jag skulle önska att man forskade på dessa människor, deras attityder och tar reda på vad det är för fel på dem: Varför de vill svärta ner alla som arbetar mot sexuella övergrepp mot barn så att bara de extra modiga vågar jobba med frågan offentligt?
Jag är er evigt tacksam för att ni finns och visar oss, kanske inte hur äckligt det är för det är mer än så, men hur nära det är och över jävla allt. Vi får inte vända oss bort. Vi ska se vi ska veta och vi ska skämmas för att vi inte gör mer.
Tack