2026 är här och Dumpen rullar vidare.
Ett nytt år, nya löften, nya presskonferenser. Samma gamla barn.
Vi på Dumpen har aldrig varit särskilt förtjusta i nyårslöften. De är ofta tomma, lätta att säga och ännu lättare att glömma. Därför gör vi det annorlunda. Det här är ingen from förhoppning – det är en kravlista. En önskelista byggd på fem års erfarenhet av det allra mörkaste Sverige har att erbjuda.
Den är skriven med barns verklighet som facit. Inte med politikens bekvämlighet som utgångspunkt.
Vår önskan för 2026 är enkel: att Sverige börjar ta barn på samma allvar som man tar vuxnas integritet.
Här är vad vi vill se.
Vi vill att sexuell kommunikation med barn – även fiktiva – behandlas som det allvarliga förstadium till övergrepp det är, utan kryphål, utan undantag, utan bortförklaringar. Inte “gråzoner”. Inte “tolkningsutrymme”. Barn förstår – varför gör inte lagen det?
Vi vill att straffrabatter för sexualbrott mot barn avskaffas. Fullt ut. Punkt. Den som förstör ett barns liv ska inte belönas för att ha planerat sitt brott effektivt eller varit ung nog för rabatt.
Vi vill se obligatoriska minimistraff för grova sexualbrott mot barn, där samhället tydligt markerar att vissa handlingar aldrig kan ursäktas, mildras eller relativiseras.
Vi vill att polisen får nationella resurser och specialiserade enheter för nätbaserade sexualbrott mot barn – inte projekt, inte tillfälliga satsningar, utan permanenta strukturer med rätt kompetens.
Vi vill att socialtjänst, skola, polis och vård faktiskt börjar samverka i praktiken, inte bara i dokument som samlar damm. Barn faller mellan stolar varje dag – och ingen vill ta ansvar för golvet.
Vi vill att Barnahus byggs ut, stärks och får mandat, så att barn slipper bollas runt mellan instanser som inte pratar med varandra.
Vi vill att obligatorisk uppföljning införs för dömda sexualförbrytare, med faktisk kontroll – inte ett “lycka till” efter avtjänat straff.
Vi vill att förebyggande arbete prioriteras på riktigt, inte som en fotnot i budgeten. Grooming sker innan övergreppet. Varför låtsas vi som om det är en överraskning varje gång?
Vi vill att offren får livslång tillgång till traumabehandling vid behov, finansierad av staten – inte beroende av ideella krafter och medlemsavgifter.
Vi vill att visselblåsare, civilsamhälle och ideella organisationer som skyddar barn slutar betraktas som ett problem och istället ses som det de är: en resurs som staten själv inte lyckats ersätta.
Vi vill att media börjar fokusera på gärningsmän och systemfel – inte på dem som larmar. Det är anmärkningsvärt hur ofta budbäraren hamnar i skottlinjen medan övergreppen reduceras till bakgrundsbrus.
Vi vill att barnrättsperspektivet blir norm i lagstiftning, inte ett tillägg man kan välja bort när det blir obekvämt.
Vi vill att Sverige slutar skriva under konventioner som man inte tänker följa, och istället gör det jobbiga arbetet: implementerar dem fullt ut.
Och framför allt vill vi att 2026 blir året då ingen längre kan säga “vi visste inte”.
För vi vet nu.
Alla vet.
Dumpens 20-punktsprogram är ingen utopi. Det är ett golv. En miniminivå för ett land som gärna kallar sig en humanitär stormakt.
Så vår önskelista är inte särskilt romantisk.
Den är inte mjuk.
Den är inte politiskt bekväm.
Men den är nödvändig.
För varje punkt som ignoreras finns ett barn som betalar priset.
Och det priset är alltid för högt.
2026 kan bli året då Sverige kliver ur självbilden och in i verkligheten.
Frågan är bara om viljan finns.
Vi står kvar.
Som vanligt.
