Förövarens återfall i beteende

Ertappade förövare skäms.
Eller åtminstone ser det ut så. De ber om ursäkt, de ringer, de fjäskar. De säger att man är unik. Att just du lyckats nå fram. Att deras tankar har förändrats. Att något är annorlunda nu.

Detta är ingen slump. Det är ren strategi.

De vet exakt vilka knappar de ska trycka på. De vet att berättelsen om omvändelse tilltalar. Den smickrar, särskilt människor som vill se sig själva som goda, kloka och förändrande. Den tilltalar också professioner och institutioner som bygger sitt existensberättigande på tron att förändring sker genom samtal.

”Du är den första som förstått mig.”
”Jag har aldrig tänkt så här förut.”
”Jag vill inte vara den jag varit.”

Men de är snart tillbaks igen
”Hur gamla är dina barn?”

Vi möter dem i deras naturliga miljö. Inte i terapirummet, inte i kontrollerade samtal eller i en studie. Vi möter dem bland förövare och vi ser mönster som kanske inte syns när man betraktar från andra hållet. Vi ser hur de återvänder till samma forum, och samma gamla skeva fantasier. Hur skammen ersätts av ondska och självinsikten är situationsbunden, inte verklig.

Det betyder inte att alla ljuger hela tiden. Men det betyder att ord, särskilt i en miljö där förmån hägrar eller konsekvenser hotar, är ett extremt dåligt mått på faktisk förändring. Med ett korrekt ifyllt självskattningsformulär, och insikten som verkar finnas där för stunden, kan risken för återfall bli väldigt låg. Men när skovet nalkas står det klart att verbal ånger inte innebär ett i grunden förändrat beteende.

Kriminalvården talar ofta om att risken för återfall i brott är låg. Det man i praktiken syftar på är hur många förövare som blir dömda för ett nytt sexualbrott inom tre år. Med denna formulering skapas bilden av att ytterst få förövare återfaller i ett brottsligt beteende, när det i själva verket är tvärtom utifrån vad vi kan se.

Den enda skillnaden är att de vidtar fler försiktighetsåtgärder för att inte åka fast igen. Grunden skulle vara betydligt mer solid om man tydligt särskilde återfall i beteende från återfall i dom.

Problemet från samhällets sida är inte en vilja att skydda förövare, problemet är naivitet. När man inte ser den där perverterade sidan av en parafil individ,
blir bedömningen lätt naiv.

När vi påpekar detta anklagas vi ofta för att ”demonisera”. Men att betrakta verkligheten för vad den är är inte demonisering.
Det kallas ansvar. Ansvar inför barnen att inte skydda dem med luftslott.

Om vi på allvar vill begränsa skadeverkningarna som drabbar barn måste vi börja utgå från fakta, inte från önsketänkande. Från mönster, inte berättelser. Från handlingar över tid, inte från vad som sägs i ett rum där förövaren har allt att vinna på att framstå som botad.

Barn skyddas inte av vackra ord.
De skyddas av att vuxenvärlden vågar se det som faktiskt sker, även när det krockar med vår självbild och våra system.

Ondska behöver inte se ond ut.
Det räcker med den är övertygande.