Gjorde en liten undersökning och jämförde 3 länders vård av sexuellt utsatta.
Sverige, Danmark och Kanada.
Sjukvårdskostnader för respektive land i bnp
Sverige 11,2% (2024 493miljarder)
Kanada 12,4% (2024 372miljarder)
Danmark 11,3% (2021 310miljarder)
I sökning vård för sexuellt utsatta inklusive barn fanns:
1 i Sverige Stockholm, övrigt skulle man söka på vanlig vård utan specialkunskaper.
9 i Danmark spridda runt landet med 2 huvudcenter Århus och Köpenhamn där kunskap samlas in för att ständigt förnya och förbättra.
Övriga finns i Ålborg, Godstrup,Hilleröd,Holbäck,Kolding,Nyköbing-falster och Odense.
I Kanada kallade sexual assault centres finns 7 nationella och 147 provinsiella varav
Alberta 19, British Columbia 14, Manitoba 5, New Brunswick 6, New foundland and Labrador 2, Nova Scotia 8, Northwest Territories 3, Nunavat 1, Prince Edward Island 2, Ontario 42, Quebeck 29, Saskatchewan 12, Yukon 4.
Det finns inte bara brister i den svenska vården för sexuellt utsatta utan den falerar totalt och är obefintlig.
Hur kan man bortprioritera vård av barn, vår framtid och hopp i detta land som så gärna vill slå sig på bröstet och visa hur bra sjukvården är.
Jag undrar vart alla skattepengar tar vägen för inte är det till vård av sexuellt utsatta.
I jämförelse med Danmark och Kanada ligger vi på ungefär samma bnp i kostnad men i dessa länder prioriteras vården av sexuellt utsatta och det är väldigt tydligt i denna lilla undersökning.
/Auk
VILL NI HJÄLPA OSS ATT HÅLLA DUMPEN RULLANDE SÅ ÄR VI VÄLDIGT TACKSAMMA! 
Vill du bli medlem i Dumpen förening?Ansök då här: Bli medlem i Föreningen Dumpen! – DUMPEN.se
Medlemsavgiften går oavkortat till traumabehandling för sexuellt utnyttjade barn.
Vill du endast skänka en gåva till Föreningen Dumpen? Då är du varmt välkommen att göra en insättning enligt nedan:
Bankgiro: 139-9096
Om din bank kräver 8 siffror: 0139-9096
Summa: Valfri
Meddelande: Gåva (Ange också ditt medlemsnummer om du är medlem.)
Ansökan till traumabehandling hittar ni här: Ansökan medlemsfinansierad vård (google.com
Följ oss även på:
Svenska politiker menar att det är vårdcentralerna som ska anordna traumabehandling för sexualbrottsutsatta som har Posttraumatiskt Stressyndrom (PTSD).
Frågar man dock vårdcentralerna så håller dessa inte med om det. De säger att de har inte den kompetensen. De kan inte ens bedöma om någon har PTSD eller inte och de har inga anställda behandlare som kan utföra traumaterapi. Istället menar vårdcentralerna att det är psykiatrin som ska ta hand om patienter med PTSD.
Men ingen vet till vilken enhet inom psykiatrin man ska remittera någon som utsatta för sexualbrott för det finns, som sagt, inga specialistmottagningar i Sverige att remittera till. Så man remitterar till allmänpsykiatrin eller BUP, som visserligen kan ställa diagnosen PTSD. Detta har de kompetens för. Men kön till att få diagnostisk bedömning kan vara 6 månader till flera år lång och under tiden menar psykiatrin att patienten tillhör vårdcentralen – medan vårdcentralen inte håller med utan tycker att patienten tillhör psykiatrin.
Så under väntetiden hamnar patienten mellan stolarna i någonstans mellan 6 månader och 2 år. Ingen tycker sig under den tiden ha medicinskt ansvar för patienten. Ingen bedömer sjukskrivningsbehov, ger stödsamtal, stöttar eventuella föräldrar, eller tar övergripande ansvar för mediciner, osv. Patienten är hänvisad endast till akutbesök, att ringa olika psykiatriska jourer och frivilligorganisationer.
Och frivilligorganisationer, som tex stödsamtal från Svenska kyrkan, Alla kvinnors hus och liknande, tar INTE emot personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn. De är nämligen RÄDDA för oss och tycker att vi är otäcka, eller nåt..
Det finns också kommunen. Vi bor ju alla i en kommun som har ansvar för sina invånare. Men nej, som vuxen kan du få max 5 stödsamtal och som barn inget alls, för på kommunen är de OCKSÅ rädda för dem som utsatts för övergrepp som barn och vill inte ta emot.
Under den här väntetiden på att psykiatrin ska göra något – eftersom alla andra inte tycker det är deras ”business” att hjälpa – kan de går hur långt åt helvete som helst. Barn kanske inte klarar att gå i skolan och missar jätteviktigt skolgång. Både vuxna och barn kan hamna i missbruk och/eller social utsatthet. Övergrepp kan fortsätta. Nya förövare kan utnyttja situationen. Vuxna, som ej kan jobba och ej blir sjukskrivna, hamnar i ekonomisk ruin och hemlöshet. I värsta fall; döden.
Sen, om patienten får diagnosen PTSD, väntar ytterligare köande till traumabehandling, som kan vara 2 år lång. Eller så säger psykiatrin helt enkelt bara ”vi har inga behandlare med den kompetensen” och så är det med det. Det blir inget.
Om patienten inte ”passar in” på diagnosen PTSD får man ingen traumabehandling alls. Det räcker inte med att bevisligen ha varit utsatt för övergrepp. Man måste även passa in på kriterierna, enligt bedömning av personal som sällan har specialistkompetens om sexuella övergrepp – speciellt INTE när det varit frågan om upprepad sexuellt våld som drabbat barn – och som heller inte är uppdaterade om de senaste diagnoskriterierna, utan de går efter en diagnosmanual som är över 10 år gammal vid det här laget.
För att inte tala om ifall patienten lider av dissociativa störningar till följd av upprepad våld under lång tid från tidig barndom. Svensk psykiatri har ej tagit till sig någon kunskap om dissociation över huvud taget. Av orsaker som inte går att begripa ignorerar svensk psykiatri alla delar av diagnosmanualen och all forskning som handlar om dissociation.
Om någon sitter inne med insikter och kunskaper om varför det ser ut så här i Sverige vill jag gärna läsa ert inlägg om det! Tack!